Stanna eller separera!?

Har du tagit upp detta med honom? Jag tänker att detta kan vara ett första steg isf. Du behöver ju inte lägga fram det som att du vill skiljas utan bara uttrycka att du förlorat känslor och inte uppskattar att han spelar dator hela tiden. Han kanske inte förstår vidden av hur broblematiskt det är för dig.

Förutsatt att du tror att du kan få känslor igen om du får tillbaka den person du en gång blev kär i

Ja, vi pratade en del för några månader sedan. Då kom vi i stort sett fram till att vi ska separera. Men i och med att JAG inte tagit tag i det, så bor vi fortfarande ihop. Han är som sagt väldigt bekväm av sig och lider nog inte lika mycket så länge han får göra sitt. Dvs att leva i ett kärlekslöst förhållande tär inte lika mycket på honom och han tycker nog det är rätt skönt att ha mig som ?roddar allt?. Tror aldrig han kommer ta initiativ till att tag i det praktiska vad gäller en separation.

Det var kanske dumt att nämna datorspelandet, det är ju naturligtvis typ en miljon andra småsaker som jag blir tokig på. Jag känner verkligen inte att vi kommer kunna rädda förhållandet, vi har blivit alldeles för olika. Han är ganska exakt samma person som när vi blev tillsammans, dvs i mångt och mycket en tonåring. Jag har blivit någon helt annan. Att bo ihop ?funkar?. Vi roddar med hämtning/lämning, middag, betalar räkningar och barnens inköp osv. Vi kan förstås prata med varandra och även skratta ihop någon gång, men mest är jag bara irriterad och längtar bort. Är det värt att fortsätta ha det såhär för att alternativet på ett sätt blir så himla mycket mer besvärligt!? Hade det inte varit för barnen hade jag dragit.

Ja, vi pratade en del för några månader sedan. Då kom vi i stort sett fram till att vi ska separera. Men i och med att JAG inte tagit tag i det, så bor vi fortfarande ihop. Han är som sagt väldigt bekväm av sig och lider nog inte lika mycket så länge han får göra sitt. Dvs att leva i ett kärlekslöst förhållande tär inte lika mycket på honom och han tycker nog det är rätt skönt att ha mig som ?roddar allt?. Tror aldrig han kommer ta initiativ till att tag i det praktiska vad gäller en separation.

Det var kanske dumt att nämna datorspelandet, det är ju naturligtvis typ en miljon andra småsaker som jag blir tokig på. Jag känner verkligen inte att vi kommer kunna rädda förhållandet, vi har blivit alldeles för olika. Han är ganska exakt samma person som när vi blev tillsammans, dvs i mångt och mycket en tonåring. Jag har blivit någon helt annan. Att bo ihop ?funkar?. Vi roddar med hämtning/lämning, middag, betalar räkningar och barnens inköp osv. Vi kan förstås prata med varandra och även skratta ihop någon gång, men mest är jag bara irriterad och längtar bort. Är det värt att fortsätta ha det såhär för att alternativet på ett sätt blir så himla mycket mer besvärligt!? Hade det inte varit för barnen hade jag dragit.

När jag läser vad du skriver slås jag av två saker. Det ena är vi är i liknande situation. Jag irriterar mig på en massa saker som du. Jag tänder inte på min man längre. Men vi funkar ihop. Är ett bra team som roddar allt och jag ser klara nackdelar av att inte leva tillsammans framförallt praktiska och nackdelar som rör vardagsroddandet kring barnen. Vi har det inte bra men heller inte så dåligt att det är dags att gå. Det leder mig till min andra tanke. När relationen är sådär på gränsen mellan bra och dålig, så är det svårt att ta besluta att separera. För det handlar om att väga fördelarna mot nackdelarna. Jag slipper en massa irritation mm men när jag väger detta mot de nackdelar jag ser för barnens del så tar jag dagligen beslutet att stanna kvar lite till. Och så har jag gjort nu i över ett halvår. Hur länge det håller kan jag inte svara på.

Vad är bra ? Inte så mycket tycker du

Vad är dåligt? Hur mycket som helst ...praktiska saker hemmet brukar vara vanligt att det inte funkar.

Gör en lista åt odugligen , se till att du får 2 dar i veckan som du gör vad du vill utan ungar. Lika för han.

Finns det inget emionellt kvar ?

Eller går det å jobba på ?

Det kanske kommer om han börjar visa takter å sätta fart.

Finns det ingenting kvar ...då ska man bara isär ..pengar brukar lösa sig å annat boende å dagis å skola å annat.

Barn är mycket mer tåliga än vi vuxna tror vid separationer.

Bekant läge. Jag försökte också "diskutera" saken ett par ggr o inget hände, det var ju "bra o bekvämt som det är"..... Till slut en dag fick jag bara nog o visste att nu ska vi verkligen separera. Han gjorde el sa inget för att hindra det, ville inte ens tala om saken. Gjorde att jag kände att det var rätt. Vår gemensamma dotter var då 12 o hon har nu bott vv i snart 3,5 år. Det var det bästa jag gjorde, han mår bra o jag mår bra. Inte ångrat mig en dag. Han är en superpappa o 18år tillsammans e inget man bara sopar under mattan med alla minnen mm. Men det blir annorlunda, o jättebra, det svåraste var att våga ta beslutet. Allt praktiskt rullar på, o brukar lösa sig på nåt sätt. Tänk inte för mycket på det. Barn går ut skolor, dagis, byter skola mm. Lycka till.