Stanna eller gå?

Bra att du iaf kan se dina misstag i efterhand, det betyder att du  lärt dig någonting! Nästa gång kommer du kanske att lyssna på de där varningsklockorna lite tidigare, om det finns några.

Jag och min sambo är båda 30+ och har varit tillsammans ungefär 1,5 år. I början av förhållandet kändes allt jättebra och jag flyttade till en ny stad efter en tids distansförhållande för att vi skulle kunna bo ihop. Nu har väl vardagen börjat tränga sig på, och då vi jobbar olika tider har vi därför inte jättemycket ledig tid tillsammans. När han är ledig vill han mest sitta hemma och därför hittar vi inte på så mycket tillsammans. Han dricker mer eller mindre varje ledig dag och kan inte sluta efter något glas, utan allt finns hemma dricks upp. Jag tycker det är en svår sak att ta upp och han verkar inte själv se det som ett problem. Nyligen berättade han att han hade fyllehånglat med ett gammalt ragg när han var ute och festade för ett tag sen. Han gjorde det för att han tydligen börjar bli osäker i vår relation. Däremot säger han fortfarande att han älskar mig.

Då jag rätt nyligen flyttat hit så har jag inte så många vänner här och jag har ingen familj i närheten. Jag är väldigt rädd för att känna mig ensam, och nu vet jag inte om jag stannar kvar för att jag är rädd att bli ensam eller om jag verkligen ser någon framtid tillsammans då jag inte vet om jag kan lita på honom längre. Jag är rädd för att jag inte kommer träffa någon annan och för att tiden börjar rinna iväg för att hinna skaffa barn. Behövde bara skriva av mig lite, om någon har tips eller råd tas det tacksamt emot.

Tack för alla svar, det värmer! Jag försöker ta mod till mig men det är så svårt. Antar att det är naivt av mig att tro att att det kan bli bättre och att han ska förändras

Ja jag vet hur svårt det är bara att ta sej ur en osund relation även fast våra barn är vuxna. Ett tips är att ha någon som du kan anförtro dej till och känner du att du inte har det så kanske kvinnojouren kan hjälpa? Pröva vänd på tanken, hur skulle du göra om någon du känner var i din situation och vände sej till dej? Tror inte man egentligen behöver vara särskilt nära känd, man skulle nog hjälpa ändå.

Jag tror på dej i varje fall. Det kommer göra ont i början men efter en tid så kommer du känna att det var fan det bästa jag gjort. Som att rycka av ett gammalt sunkigt illaluktande plåster. Go girl!

Jag har lite kompisar som jag pratar med, inte som bor i närheten men som kan anförtro mig till och det är väldigt skönt. Jag hade antagligen gett samma råd som ni själva ger till mig.. kan man ta hjälpa av kvinnojour även om man inte varit utsatt för något?

Update

Det tog ett litet tag för mig att bli redo att ta beslutet att separera, men nu har jag gjort det. Det känns väldigt väldigt tungt men tror innerst inne att jag tog rätt beslut.

Har ni några hjälpsamma tips för bearbetning av en separation? Och hur man slutar älta och gå vidare?

Det är klart att man behöver förbereda sig för ett sådant beslut.

Vad jag läst så är det självklart rätt beslut du gjorde.

Separerade själv efter 12 år ( med 2 barn) och just då kändes allt! hopplöst och man såg ingen framtid, MEN, den finns och den kommer ! du måste bara ge det tid.

Förstår att allt känns jobbigt och hopplöst, man ältar allt i huvudet om och om igen, hade jag kunnat göra på något annat sätt, gjorde jag rätt osv.....

Det kommer vara tungt och jobbigt en tid framöver, och du måste låta det ta den tid det tar.

Ta hjälp av vänner och prata, prata, prata, du kommer prata hål i huvudet på dem ;) men riktiga vänner tar och förstår det du går igenom.

Du kommer ha bra dagar och dåliga dagar, men dom bra dagarna kommer bli fler och fler.

Försök att inte sitta ensam och grubbla, vet att man kanske inte är så sugen på att hitta på saker och umgås, men försök att tvinga dig själv till detta så du får vila lite från alla tankar som far runt i huvudet.

Klart att du fixar det här :)

Lycka till!

/T