Trodde att det skulle bli lättare med åren men fan heller!!!

Att behandla människor som de faktiskt förtjänar är ingen psykisk misshandel, utan en naturlig konsekvens för otrevliga personer.

Sluta laga så att det räcker till henne med. Det är sambons och hennes sak att lösa sinsemellan och surar han på dig så bara säg åt honom att det är hans unge och hans (och mammans) bekymmer att lösa.

Jag hade bett honom dra åt helvete och ta sin bortskämda unge med sig, men det är jag det.

Ts har inte någonstans nämnt att bonusdottern är otrevlig. Du däremot verkar ju helt störd. Fattar inte hur din man lät dig komma nära sina barn.

Man mobbar inte ut ett barn för att man tycker det är bortskämt! Att inte laga tillräckligt med mat utan att säga något är fruktansvärt grymt och elakt. Men typiskt för en passivt aggressiv person som inte vågar ta svåra samtal och gillar att göra ner andra.

Ts får väl ha en dialog med barnet om vilka förväntningar som finns och dela upp sysslorna.

Menar du på allvar att du tycker det är okej att vara så ignorant och frysa ute sin partners barn? Inte nog med att det är elakt och omoget av en vuxen människa så lär det inte förbättra situationen på något sätt.  Felet är att man inte har fostrat barnet till att vara behjälplig och ta ansvar, man kan inte förvänta sig att man plötsligt blir vuxen och tar sin del i hemmet för att man fyllt 18 år. Därför ska man fostra och förbereda sina barn för det vuxna livet innan så att det sitter i ryggmärgen att plocka undan efter sig själv.

Du däremot verkar ju helt störd. Fattar inte hur din man lät dig komma nära sina barn.

Alltså var ska jag börja nånstans?

Sambo sen X antal år tillbaks med en man och vi har ett gemensamt barn ihop. Han har en snart myndig dotter som tidigare bodde här vv men som nu bor här på heltid.

Och klart att hon vill bo här för det är som att leva på ett femstjärnigt hotell iallafall för en individ i hushållet och jag står liksom inte ut längre.

Min sambo har väl alltid skämt bort henne men nu har det i princip gått för långt. Hon hjälper för det första inte till hemma överhuvudtaget. Utan att överdriva så har hon aldrig tömt diskmaskinen, aldrig nånsin dukat ett bord, plockat av sin egen tallrik max 10 gånger under en livstid och har aldrig fått lära sig att laga till en enda maträtt.

Förutom det här så slutade vi upp med att ha gemensam ekonomi när jag märkte av hur mycket han swishade henne varje månad. Att han tar för givet att jag ska stå för vårt gemensamma barns utgifter är det också ett ständigt tjafsande om.

Förutom de här sakerna så har jag börjat känna mig väldigt deprimerad. Hans dotter tar väldigt mycket plats här hemma och hon har ett väldigt stort behov av att umgås med min sambo hela tiden, resten av oss är exkluderade. Tidigare försökte jag ändå kommunicera och umgås men när det istället blev konkurrens om sambons uppmärksamhet så la jag helt ner det och isolerar mig i princip i sovrummet numera förutom såklart när jag är med vårt barn.

Känner att det här funkar inte längre och jag känner att vårt barn inte får nån del av sin pappa numera så det börjar bli ohållbart. Däremot slits mitt hjärta itu av tanken på att bara få ha mitt barn på halvtid så vill helst av allt inte separera. Har hoppats lite på att med tanke på att hon nu i början av året blir myndig snart ska flytta hemifrån men det är långtifrån säkert.

Så hur gör ni andra i liknande sits? Ge mig bra tips och råd på vad jag kan göra för att underlätta hemsituationen. Att kommunikation är det allra viktigaste är jag fullt medveten om men min sambo kan inte se problemen överhuvudtaget så den biten har jag lagt ner.

Det är klart du inte gillar det. Silent treatment klassas som psykisk misshandel och är du normal så känner du på dig att du gör något fel.

Alltså var ska jag börja nånstans?

Sambo sen X antal år tillbaks med en man och vi har ett gemensamt barn ihop. Han har en snart myndig dotter som tidigare bodde här vv men som nu bor här på heltid.

Och klart att hon vill bo här för det är som att leva på ett femstjärnigt hotell iallafall för en individ i hushållet och jag står liksom inte ut längre.

Min sambo har väl alltid skämt bort henne men nu har det i princip gått för långt. Hon hjälper för det första inte till hemma överhuvudtaget. Utan att överdriva så har hon aldrig tömt diskmaskinen, aldrig nånsin dukat ett bord, plockat av sin egen tallrik max 10 gånger under en livstid och har aldrig fått lära sig att laga till en enda maträtt.

Förutom det här så slutade vi upp med att ha gemensam ekonomi när jag märkte av hur mycket han swishade henne varje månad. Att han tar för givet att jag ska stå för vårt gemensamma barns utgifter är det också ett ständigt tjafsande om.

Förutom de här sakerna så har jag börjat känna mig väldigt deprimerad. Hans dotter tar väldigt mycket plats här hemma och hon har ett väldigt stort behov av att umgås med min sambo hela tiden, resten av oss är exkluderade. Tidigare försökte jag ändå kommunicera och umgås men när det istället blev konkurrens om sambons uppmärksamhet så la jag helt ner det och isolerar mig i princip i sovrummet numera förutom såklart när jag är med vårt barn.

Känner att det här funkar inte längre och jag känner att vårt barn inte får nån del av sin pappa numera så det börjar bli ohållbart. Däremot slits mitt hjärta itu av tanken på att bara få ha mitt barn på halvtid så vill helst av allt inte separera. Har hoppats lite på att med tanke på att hon nu i början av året blir myndig snart ska flytta hemifrån men det är långtifrån säkert.

Så hur gör ni andra i liknande sits? Ge mig bra tips och råd på vad jag kan göra för att underlätta hemsituationen. Att kommunikation är det allra viktigaste är jag fullt medveten om men min sambo kan inte se problemen överhuvudtaget så den biten har jag lagt ner.