Jag är så vilse

#1

Jag funderar hela tiden på vad jag vill göra i livet. Jag känner ofta efter om det finns något som jag jag känner i benmärgen känns rätt, men jag hittar inget sådant. Jag upplever inte själv att jag är passiv utan har nog snarare i livet haft alldeles för mycket ambition och vilja och därav blivit stressad och fått problem. Jag har många yrkesval som kommer upp flera gånger i mina tankar men ofta så kommer jag på något problem med det yrkena. Kan vara allt från att jag troligtvis inte är bra på det till att det känns alldeles för långtråkigt och monotont. Jag får ofta ångest och en känsla av att jag kommer bli uttråkad när jag tänker på vissa yrken. Tex tänkte jag länge på att plugga till kommunikatör för sociala medier men insåg sen att sitta hela dagarna och svara på frågor, kritik, dumma kommentarer från folk kändes för tråkigt och negativt.

Jag känner med igen mig. Finns så mycket jag vill göra att jag tillslut inte vet vad jag ska göra och inget händer. Då får jag panik och känner mig fast i livet för jag upplever det som att jag inte kommer någonstans.

Det är inget dåligt med att vara sån utan man är helt enkelt en ambitiös person. Det svåra vi har är att fokusera på en sak i taget. Vi inspireras lätt och smittas av andras idéer och energi. Vi vill göra allt och helst direkt. Men när vi inte uppnår våra förväntningar direkt så ger vi upp och säger att detta var inget för mig. Vill man komma nånstans i livet så måste man jobba för det och det kommer inte alltid att vara lätt eller kännas rätt. Vi utmanar oss själva och då kan man inte stanna kvar i tryggheten, då kommer man aldrig att växa.

Jag har nyligen börjat lyssna på Johannes Hansens podd. Det han pratar om är så klockrent och verkligen hjälp mig att tänka om och se på saker annorlunda. Rekommenderar starkt att lyssna på honom, han har även skrivit böcker.

Jag är lika dan som dig ts.

Tror helt enkelt att vissa inte är gjorde för den här modernasamhälls tiden. Själv drömmer jag om att leva i ett indian samhälle där man jagar o gör det som behövs men även det man vill o tycker är roligt.

Inget här i Sverige o mer eller mindre i övriga världen idag passar mig överhuvudtaget. Det blir hoppande från jobb till jobb till studier till jobb hela tiden. O när man väl hittat något , nej då är det passat av samhället till att vara en högskoleutbildning osv. Blir gymnasiet fel o man inte klarar det så måste man alltså studera ännu mer för att komma nånstans. Menar, va fan är det inte bättre att sådana får gå en praktisk utbildning som dom faktiskt kan tänka sig. Men jo klart, det finns en annan lösning på det o det är att man isåfall betalar för utbildningen själv. O det är inte så lätt heller alla gånger.

Personligen har jag en fallenhet för hundar, men det är bara att lägga veterinär på hyllan eller andra nivåer inom hund tills man har råd att ta sig fram. Prob där är oftast att livet har sina vändningar så om den dagen kommer så kanske det inte är så aktuellt längre. Medans om man hade halkat in på det tidigare så kanske det hade blivit något man brann för o kunde hålla sig fast vid.

Har inga diagnoser på pappret. Men har depression, existentiella problem o PTSD o kanske en mildare grad utav autism.

Menar har gått så långt att jag t om googlat om att leva frivilligt som blind.

Jag har diagnos och känner igen mig. Har så många ideer men allt rinner ut i sanden. Gick en utbildning på universitet men slutförde den inte då jag mådde så dåligt att jag fick psykos. Idag klarar jag inte att slutföra den. Ska arbetsträna snart, senast jag jobbade var 2016. Det känns svårt, som om ingen förstår en.

Är exakt likadan

Jo sant. Det blir ju så att tar jag inget eget beslut så är det ju obeslutsamheten som väljer åt mig. Jag har en sak som jag jobbat inom förut och som jag troligtvis kommer välja att jobba med så länge och det är inom butik så att så sett har jag ju något jag valt. Men vet inte riktigt om jag vill göra det hela livet. och gällande undersköterska så skrev jag såhär här ovanför ,  att jag är alldeles för äckelmagad, känslig för dofter för att jobba inom vården. Jag trodde dock att jag skulle kunna bli härdad men jag har snarare blivit värre med tiden och är mer känslig nu är för 5 år sedan typ. 

Det låter bra det du skriver att om jag får chansen att prova ett yrke att jag då ska ta den tror dock att min osäkra självkänsla är boven i dramat. Att jag intalar mig att jag inte kan det där ändå så det känns onödigt. Eller så är det faktiskt så att jag är realistisk och känner till mina egna begränsningar och vad som är bra eller inte för mig. 

Då finns det ju en anledning till varför du väljer bort vissa yrken och då är det ingen poäng med dem. Det är bra att veta sina begränsningar men också viktigt att inte gå allt för hårt åt en själv. Detta är något jag själv stundvis behöver kämpa med och säkerligen många fler. Du verkar klok men handlingsförlamad av dina egna tankar om dig själv, dina önskemål och ambitioner. Det är nog också ganska vanligt i dagens samhälle eftersom det finns så mycket valmöjligheter och förväntningar på individen.

Relaterat till det som skrevs i tidigare kommentarer, det är fler och fler som vill fly undan det moderna samhällets stress och förväntningar. Det är en känsla jag själv relaterar till och tror är mer hälsosam för människan. Kan rekommendera att ta en titt på Jonna Jintons youtube kanal, hon verkar till stor del leva på detta sätt och är väldigt inspirerande.

Du säger också att du har problem med din psykiska hälsa, på vilket sätt? Beror det på din situation eller fanns det där tidigare? Du verkar som sagt klok och verkar ha en vilja att röra dig framåt i livet och det är första steget.

Får man fråga vilken diagnos? 

Ja jag förstår att det är svårt :( det är så mycket som är det i dagens samhälle känner jag, hoppas det fungerar med arbetsträningen för dig

Vad gäller Jonna så bor hon ganska långt ute på landet i södra Norrland, det finns väldigt billiga hus i Norrland, lyckas man fixa ett vanligt knegar jobb så går det att köpa hus och leva väl, kräver ju dock pendling med bil.

Själv inser jag mer och mer att det är viktigare att arbeta för att leva och inte leva för att arbeta, satt fast i 5 år på ett skit jobb och gjorde inget annat av olika anledningar. Men det krävs högre inkomster för att kunna leva det liv jag vill leva och därför tvingade jag mig att lämna det bekväma och sökte till utbildningen jag går nu. Det finns tillfällen då jag ångrar mitt beslut, oftast pga att det kanske inte är det lättaste fältet att få jobb i, men har då tvingat mig själv att fortsätta för snart är jag för gammal för sånt här känner jag (31 år). Vet inte exakt hur allt gått till, hur det blev som det blev så har inga direkta råd att ge mer än att det kanske är dags att uppsöka vården för problemen och eventuellt finna någon där du kan ventilera dina tankar och frustrationer till.

Tror det är otroligt viktigt att ha någon att prata med, är själv en som ofta håller inne det mesta dock.

Vilket yrke pluggar du till?

Vården har jag varit i kontakt med sedan jag var 17. Gått till olika psykologer sedan dess. Dock var det några år sedan sista gången jag var i kontakt med dom då jag fått känslan av att dom tagit lätt på mina känslor och avfärdat det som lite stress och att jag bara inte visste vad jag skulle plugga. Och när jag då hittade undersköteskeutbildningen så släppte vården det och såg det som att jag var hjälpt.

Jag studerar en utbildning som kommer innebära arbete på statliga eller kommunala myndigheter.

Det låter i inge bra, men du kanske ska se till att komma i kontakt med en terapeut, kbt terapi låter som att du kanske skulle få nytta av. Tror alla kan behöva det av olika anledningar om man ska vara ärlig.

Vet inte om det skulle hjälpa dig men om du har möjligheten så kan det vara bra att prata av sig lite med vänner. Har själv fått tvinga mig lite att öppna mig, tenderar att vara privat vad gäller mina känslor, men det är kanske ett mansproblem.

Jag försöker verkligen prata med min partner men känner inte att han är bekväm med det. I vanliga fall är han en öppen person som pratar mycket, men så fort jag börjar prata om mitt mående blir han tyst och svarar knappt. Alltså inga som helst ljud om att han lyssnar. Därav känner jag mig obekväm och jag slutar att prata om det.  Han har kompisar som jag vet mått dåligt psykiskt ( eftersom han berättat det för mig), deras problem vet jag att han har lyssnat på och han berättar om det ganska ofta. Att min kompis X mår dåligt efter förhållandet tog slut med partnern osv. Så han verkar inte ha några problem att hjälpa dom och ge råd och lyssna osv. 

Jag ställde lite frågor häromdagen till honom om han föredrar lättsamma samtal eller djupa samtal och han tycker bäst om lättsamma samtal så jag känner lite att han inte är rätt person för mig att dela med mig av mitt mående till. 

Trist att det är så, kan ju bero på att du är lite för nära om man säger så. Vi män tenderar att inte prata så mycket om känslor och vara rätt obekväma antar jag. Dock synd om dig som inte kan ventilera till någon och jag tycker väl själv att det är ganska viktigt i ett förhållande men vet folk som klarar sig utan.

Lite nyfiken dock, är det i huvudsak andra män som han kan visa stöd till eller kvinnor? För jag tror kvinnor och män behöver lite olika stöd vad gäller tuffa perioder i livet. I övrigt tycker jag du ska pröva terapi igen om du känner att du är i ett bättre läge idag än vad du varit förut. Annars får du väl försöka skrivaskriv av dig med internet främlingar.

Ja det verkar ju kanske lite udda men som sagt kan vara att han upplever det som svårt pga hur nära ni är varandra. Tycker du gott kan lyfta det till honom och säga att du gärna vill ha lite mer omtanke kring dina känslor. I alla fall ha en diskussion kring det.

Nåja FL finns alltid för att ventilera om inte annat :)