Finns det någon rimlig chans att klara av tre små barn på egen hand?

Och lagarna säger att barnen måste bo någonstans. Om mamman flyttar och pappan bor kvar i är hans enda möjlighet att ha barnen boende hos sig att ha dem på heltid. Om han inte vill det måste han acceptera att barnen flyttar med mamman.

Vill båda ha barnen på heltid får man ta det i domstol så får domstolen avgöra vad som är bäst för barnen av de två alternativen i det specifika fallet.

(Det bästa för barnen är väl däremot att föräldrarna lyckas samverka, bo på samma ort och ta gemensamt ansvar men det kan man inte tvinga föräldrarna att göra.)

Jag hade valt att flytta (och, ja det är lagligt!).
1) Komma IFRÅN mannen som lämnat en än se den var och varannan dag! Det kommer vara viktigt. Vill du på riktiga råka stötta på han och den nya två veckor efter förlossning då man ser ut som ett trött spöke? Nja... Det psykar en rätt hårt.

2) HUR ska du KUNNA ta hand om ens två barn utan "nätverk"? Ditt närverk just nu är bara han (OCH DÄRMED DEN NYA då de hör ihop). Du blir väldigt beroende av honom... igen!
Du kommer inte kunna träffa nya människor då du kommer vara trött samt ha sämre ekonomi när du har fött barnet.

Flytta för din och barnens skull. Han är ett SVIN som valde sitt bästa framför familjens. Nu måste du tyvärr be the bigger person och säga "JAg gör detta för MIN familj".

Du får tyvärr acceptera det, vara lösningsorienterad och snäll mot dig själv.
Ni  kommer aldrig bli tillsammans igen. Vilken förbild blir du då för dina barn? Flytta ifrån skiten till tryggare plats!

Hej ts. Eftersom han inte vill ha barnen på heltid och "kommer jobba så mycket konstiga tider" ,inte kommer att vara så närvarande alla veckor iom hans yrke osv.... kan du inte på något vis vara lurig och hitta argument för att han ska skriva över full vårdnad på barnen över till dig? Typ skylla på att det blir lättare för dig att fixa då med alla förskolepapper för barnen och sjukhuspapper osv om du inte behöver be om hans godkännande varje gång något händer barnen? Säg att ni bara kan göra det på en liten prövotid o att ni kommer ändra tillbaks sen om han ångrar sig? På det viset kan du blåsa hans blåsning och har ett kryphål så du ska kunna flytta tillbaks till släkten och få riktiga vuxna in i barnens liv som faktiskt bryr sig om dom. Avslöja inte ditt mål till examen utan låtsas att du vill göra det som han vill för att få vårdnaden och då kommer han inte kunna göra ett skit. Han har satt sig i klistret själv och får ta konsekvenserna av sitt agerande. Han har tydligt prioriterat bort sin familj och sina avkommor och borde få leva därefter. När han väl kommer ha fattat vad som hänt o kommer vilja ha tillbaks vårdnaden kommer det att vara försent och du och barnen kommer redan ha börjat om med era liv. Han behöver inte veta ett skit.

Självklart kommer du klara det. Jag blev ensam med en 1 åring och en 3 åring. Pappan tog dem varannan helg i bästa fall under 2 år och sen dess har jag haft flickorna 100%. Flickorna är idag tonåringar så jag hanterade deras barndom alldeles själv. Haft minimalt med hjälp.

Det var tufft men om man slutar gräva ner sig å se alla problem så ser man att det går att lösa. Man får leva dag för dag, minutiöst planerande och ett jävlar anama så fixar du det galant. Du kommer gå brutalt starkt ur detta med maximalt självförtroende.

Jag har två barn men lite samma sits som ts med föräldrar, syskon på långt avstånd, barnens pappa har dock föräldrar på orten där vi bor som hjälper honom. När jag skilde mig var pappan först lite svajig i hur mycket han ville/kunde ha barnen. En av de största orsakerna till skilsmässan var just hans bristande delaktighet och han tvekade på om han skulle klara av att ha barnen själv. Då sa jag rakt ut att om vi inte delade umgänget 50/50 så skulle jag behöva ha ensam vårdnad och flytta hem till min hemstad för att få avlastning och då skulle hans umgänge bara bli varannan helg och något lov. Då backade han och det blev 50/50 vilket var lite jobbigare för mig men bättre för barnen. Han skärpte också till sig och har blivit en riktigt bra pappa med åren.

Så mitt råd till ts är att inte bara köpa pappans förutsättningar utan se till så att han anpassar sig eller ger dig möjlighet att inordna ditt liv så det funkar i längden.

Blir det så att du bor kvar är mitt råd att försöka bli kompis med andra frånskilda mammor och dina barns kompisars föräldrar. Jag har byggt upp ett litet nätverk med andra föräldrar och vi hjälper varandra om det krisar. Alla är i ungefär samma sits så man har stor förståelse för hur livet ensam med barn ser ut.

Har varit i din sits, tänk på att när barnet föds får han hälften av föräldradagarna(!)

Jag hade valt att flytta - Om han skriver på barnens flyttanmälan. Annars hade jag stannat och du kommer klara det! Jag flyttade när yngsta barnet var en vecka och har aldrig känt mig så stark. Tyvärr lät jag exet ta för mkt energi när jag försökte få honom att träffa sitt barn....

Det ångrar jag idag, skulle bara skitit fullständigt i honom och så hade han fått höra av sig om han var intresserad av att träffa barnet.

I vilken grav vecka är du?

Nej men det blir enklare för ts och hon får alla föräldradagarna.

Jag är i v. 31 nu.

Vi får se vad han går med på... just nu känns det som att han skulle säga nej till att skriva på nåt sånt, men jag har kanske fel.

Prata med svärmor och se hur hon ser på saken, än så länge ANTAR du bara att hon kommer ställa upp på "mannens" tid. Hon kanske tänker annorlunda?

Jag vet att det är lätt att sitta bakom en skärm och tycka och tänka hur du ska göra utan att veta alla dina känslor bakom att förlorat mannen du älskar och pappan till era barn och trygghet i ekonomin....

MEN fundera bara ett varv på om det inte är viktigare för barnen att ha en stabil mamma som som känner trygghet i att kunna bli avlasta ibland, med personer som hon känner sig säker med, och som faktiskt VILL hjälpa till.

Tänk scenariot att du får magsjuka och spyr konstant, minsta barnet behöver amma varje timma och har kolik och vägrar ligga själv, 4-åringen kommer i trotsåldern och skriker illvrål varannan minut och kissar på sig varje gång, och mellanbarnet får feber och måste till akuten. Hur gör du? Säg att varken pappan eller svärmor ställer upp. HUR löser du det?

(Undrar faktiskt på riktigt hur det löser sig, ringer man 112 för feberbarnet eller får soc hjälpa till, men vem vill lämna ett sjukt barn att åka akutambulans själv med en främling, men har man INGEN annan vuxenkontakt, vad gör man?)

Vilket är viktigast: att barnen träffar sin pappa 4 dagar (om det nu blir varannan vecka) i månaden och har en mamma som inte känner varken trygghet i sitt boende eller på social nivå resterande 27-dagar/månad?

Tänk bara scenariot jag skrev över, och hur GULD värt det skulle kunna vara att få någon som EN gång fick mat hemhandlat istället för att behöva dra med alla barnen ner till mataffären, få med maten hem och upp för trapporna, med magsjuka.

Hmmm... Inser att jag är ganska överens med mig själv vad jag skulle gjort i detta läget: flytta hem, till mor/far/syskon.

Men som svar på frågan om man klarar det. Visst. Barn har växt upp under värre förhållanden. Men det är inte värt din hälsa. Må så bra du kan, för dina barns skull.

Sen om det är att bo kvar där du bor nu, eller flytta, det vet vi inte... Det är ditt val, och alla val du gör, är gjorda av kärlek till dina barn.

Jag skulle flyttat och gjort allt i min makt för att han skulle skriva på det. Han har valt att lämna er nu. Han vet att du inte har någon där och är helt ensam. Han tänker inte heller hjälpa till särskilt mycket. Att han nu skulle sätta sig emot att ni flyttar för att ha kvar er där när det ev passar honom att träffa barnen är helt sjukt. Det räcker väl med situationen han redan satt er i.

Hur har du tänkt göra när förlossningen sätter igång? Vem tar barnen då? Och den första tiden ska du vara helt ensam då? När du blir sjuk vem hjälper dig då?

Det är inte bara det, ensamheten du kommer vara i är inte lätt. Naturligtvis klarar man det om man måste men du är ju inte ensam, du har ju familj.

Stå på dig nu så du kan flytta dit. Du behöver det nu när barnen är så små.

Han får ta denna konsekvensen. Nu måste han ju tänka lite på vilket liv han skapar åt dig och barnen som ska klara er helt ensamma. Går han inte med på det så vänd dig till rätten.

Det är på riktigt inget roligt liv att vara helt ensam på det sättet. Att ensam få klara allt med tre små barn. Vilken jävla idiot.

Jag skulle springa hem till mamma...när det krisar är det alltid mamma som gäller. Jag känner mig bara så trygg och att allt kommer fixa sig. Tror att du skulle må bäst av att flytta till din familj. Det ger också barnen möjlighet att få en närmare kontakt och relation med din familj.

Man klarar väl av allt som man verkligen måste, men om du nu har en familj...

Kommer du fixa bo kvar och sköta allting på egen hand? Det är den stora frågan?

Ditt ex kan inte både vägra ta hand om barnen OCH neka barnens flytt. Han blir tvungen att välja om du ställer det ultimatumet.

Är du säker på att inte farmodern inte kommer ställa upp i framtiden? Hon älskar väl fortfarande sina barnbarn och vill dem väl.