Anonym (Hjälp)

Äldre 27 Jan 18:13

25 svar

Hjälp mig.. Mår skit!

Behöver alla tips och hjälp jag kan få! Mår så himla dåligt. Allt känns svart och känner ingen livslust! Jag och min sambo har varit ihop i drygt 7 år. Vi har väl egentligen haft det upp och ner hela förhållandet men senaste halvåret har verkligen inte varit nåt vidare. Mycket tjafs och bråk till och från. Vi har inga barn ihop men har ett hus ihop. Just nu känns det som att vi är på väg att gå skilda vägar men förstår inte hur man ska orka. På ett sätt vill jag fortsätta med förhållandet samtidigt som det känns som att jag vill komma ur att. Känner mig inte lycklig längre och känns som att jag tappt bort mig själv. Älskar min sambo men han har vissa sidor som gör att jag tappat känslor. Det går inte och diskutera med honom för han får alltid det till att allt är mitt fel. Han har sjukt svårt att ta kritik. Han blir helt kall och nonchalant när vi bråkar och det är ALLTID jag som får se till så att vi blir vänner. Jag känner mig ganska nedtryckt på grund av det. När vi har det bra kan vi verkligen ha det superbra men när vi bråkar är det åt helvete. Och då pratar vi oftast om att göra slut. Har alltid varit så. Förstår inte hur jag ska orka sälja huset och bara det är ju en stor sorg. En husförsäljning tar ju tid och jag klarar inte av att bo ihop om vi har gjort slut. Hur gör man? Känner mig helt uppgiven och mår sjukt dåligt! Snälla ge mig tips och stöttning! Känns som jag aldrig kommer bli glad igen.

Anonym (Me)

Äldre 29 Jan 00:25

#11

Oj, känns som att jag har skrivit det här inlägget. Är i samma situation, fruktansvärt jobbigt. Har varit det i 2 år (tillsammans 10). Pendlar mellan att vilja stanna i tryggheten, och för att jag vet att han alltid kommer vara mitt livs kärlek, till att känna att jag mår så dåligt av honom och mig själv att jag måste bryta mig själv fri och ge mig själv en chans att bli lycklig och hitta någon som gör mig lycklig. Just nu gör vi bara varandra olyckliga. Gör så fruktansvärt ont. Han har varit den bästa vännen jag någonsin haft, och nu tycker jag inte ens om att vara i hans sällskap. Känns så himla sorgligt.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 29 Jan 19:31

#12

Anonym (Me) skrev 2020-01-29 00:25:44 följande:

Oj, känns som att jag har skrivit det här inlägget. Är i samma situation, fruktansvärt jobbigt. Har varit det i 2 år (tillsammans 10). Pendlar mellan att vilja stanna i tryggheten, och för att jag vet att han alltid kommer vara mitt livs kärlek, till att känna att jag mår så dåligt av honom och mig själv att jag måste bryta mig själv fri och ge mig själv en chans att bli lycklig och hitta någon som gör mig lycklig. Just nu gör vi bara varandra olyckliga. Gör så fruktansvärt ont. Han har varit den bästa vännen jag någonsin haft, och nu tycker jag inte ens om att vara i hans sällskap. Känns så himla sorgligt.

Usch vad jobbigt! Ja gud det här pendlandet gör en galen :( vad ska man göra. Ni har inga barn eller? Jag vill ju gärna ha barn snart eftersom man börjar komma upp i åldern. Hur ska man göra? :( skaffa barn när det kanske sen inte funkar eller finna styrkan i att träffa en ny att skaffa familj med.

Anonym (Me)

Äldre 29 Jan 21:54

#13

Anonym (Hjälp) skrev 2020-01-29 19:31:47 följande:

Usch vad jobbigt! Ja gud det här pendlandet gör en galen :( vad ska man göra. Ni har inga barn eller? Jag vill ju gärna ha barn snart eftersom man börjar komma upp i åldern. Hur ska man göra? :( skaffa barn när det kanske sen inte funkar eller finna styrkan i att träffa en ny att skaffa familj med.

Nä vi ha inga barn, vilket jag verkligen vill ha (börjar också komma upp i åldern) och det gör mig väldigt stressad också. Tyvärr kan ju inte stanna i ett dåligt förhållande för att man vill ha barn... Så jag förstår hur du känner.

Tror ni att ni kan reparera ert förhållande? Eller behöver ni kanske reparera er själva? Hade du velat ha barn med honom om förhållandet inte varit så dåligt?

Anonym (Anne)

Äldre 29 Jan 22:22

#14

Ställ dig i bostadskö. Känn efter hur det känns. Känns det rätt så kör.

Ert förhållande har en skev maktbalans. Liknar mitt för några år sedan. Jag sa en dag att jag fått nog. Jag sa att "jag får ta allt känslomässigt ansvar och nu har jag inget mer att ge, för jag är känslomässigt utbränd. Ingen kämpar för mig. Jag ser alltid till att allt blir bra, hur tror du det får mig att känna? Jag har tagit ALLT känslomässigt ansvar. Från och med nu kämpar jag bara för mig. Jag har tappat tilltron till dig, du har visat att det här inte betyder något, allt är lättvindigt för dig. Så nu står jag i bostadskö".

Han tog det på allvar och ändrade sig. Det blev tydligt att han älskar mig och han erkänner att han var en empatilös idiot. Vi har det bra. Jag hoppas detsamma för dig!

Anonym (Me)

Äldre 29 Jan 23:14

#15

Anonym (Anne) skrev 2020-01-29 22:22:49 följande:

Ställ dig i bostadskö. Känn efter hur det känns. Känns det rätt så kör.

Ert förhållande har en skev maktbalans. Liknar mitt för några år sedan. Jag sa en dag att jag fått nog. Jag sa att "jag får ta allt känslomässigt ansvar och nu har jag inget mer att ge, för jag är känslomässigt utbränd. Ingen kämpar för mig. Jag ser alltid till att allt blir bra, hur tror du det får mig att känna? Jag har tagit ALLT känslomässigt ansvar. Från och med nu kämpar jag bara för mig. Jag har tappat tilltron till dig, du har visat att det här inte betyder något, allt är lättvindigt för dig. Så nu står jag i bostadskö".

Han tog det på allvar och ändrade sig. Det blev tydligt att han älskar mig och han erkänner att han var en empatilös idiot. Vi har det bra. Jag hoppas detsamma för dig!

Oj va skönt för dig. Va bra att ha tog dig på allvar och lyckades ändra sig. Tror du att det var för att du sa att du faktiskt tänkte lämna honom?

Anonym (Rut)

Äldre 30 Jan 08:33

#16

Bekanta känslor o tankar. Nu har ni två saker att ta till er. Det första är att det är sååå mycket lättare när inga barn är inblandade. Det andra är - det är just dendär tiden som är jobbigast o mest ångestfylld, när man inte hittat svaret ännu, utan grubblar 24h nästan. Sen, då det kommer den stunden när ni VET (för den kommer), blir allt mycket lättare. Det är sant. Allt praktiskt ordnar sig småningom. Ni är ännu unga, hinner med vadsomhelst typ. Att stanna i ett dåligt förhållande i en ålder av 30...oj, nästan patetiskt, sorry. För 3,5år sedan skildes vi efter 18år tillsammans. Mina dina o vårt barn, totalt 6st. Han lämnade i huset. Nu mår vi alla, även barnen, bra. Det är det bästa jag vågade göra, då jag tog steget. Jag var långt över 40. Det blir bättre, lycka till. En dag bara vet ni....

AnnaSthlm

Äldre 30 Jan 08:41

#17

Vad har ni för liv utanför relationen? Det man vattnar växer. Vattna er själva, sedan blir det klart vad som händer i relationen.

Anonym (hmm)

Äldre 30 Jan 09:41

#18

Anonym (Hjälp) skrev 2020-01-29 19:31:47 följande:

Usch vad jobbigt! Ja gud det här pendlandet gör en galen :( vad ska man göra. Ni har inga barn eller? Jag vill ju gärna ha barn snart eftersom man börjar komma upp i åldern. Hur ska man göra? :( skaffa barn när det kanske sen inte funkar eller finna styrkan i att träffa en ny att skaffa familj med.

Om förhållandet är dåligt redan nu kommer det inte att bli bättre av att ni skaffar barn, snarare tvärtom. Det är dessutom ännu mer komplicerat att bryta upp om man har barn tillsammans.

Anonym (Anne)

Äldre 30 Jan 10:30

#19

Anonym (Me) skrev 2020-01-29 23:14:34 följande:

Oj va skönt för dig. Va bra att ha tog dig på allvar och lyckades ändra sig. Tror du att det var för att du sa att du faktiskt tänkte lämna honom?

Ja, utan det hade han aldrig behövt ändra sig.

Jag tror att de flesta förhållanden har en liknande maktobalans. Man måste visa vad som gäller. Bara prata fungerar inte.

Anonym (Me)

Äldre 30 Jan 10:58

#20

Anonym (Anne) skrev 2020-01-30 10:30:46 följande:

Ja, utan det hade han aldrig behövt ändra sig.

Jag tror att de flesta förhållanden har en liknande maktobalans. Man måste visa vad som gäller. Bara prata fungerar inte.

Tyvärr har du nog obehagligt rätt i det.... Tror det är viktigt att vara tydlig i vad som är fel i relationen, men sen om han inte ändrar sitt beteende så är det ju bara att packa och gå. Antingen vill man rädda relationen eller inte.
Tyvärr är min relation extremt komplicerad också, vi har andra problem som antagligen inte vanliga par har, vilket ställer till det ännu mer och gör det ännu svårare att fatta beslutet.

Trolltrixie

Äldre 30 Jan 11:34

#21

Fy vad är det här med vuxna relationer där ALLT ÄR EN PERSONS FEL. Vet inte om det är slut eller inte, vi är i vakuum just nu..Men min (ex?)sambo hävdar det i alla våra gräl. Att jag måste ändra mig. Att allt egentligen grundar sig i mitt problem. Att jag borde söka professionell psykhjälp.

Hur kan det ens vara så? Hur kan man tro att det bara är en persons fel? Hur kan man vara så blind och ovillig att lösa problemet.

Vi har en 6månaders bebis tillsammans och kommer från olika orter/städer. Så allt är väldigt komplicerat..

Anonym (Me)

Äldre 30 Jan 12:30

#22

Trolltrixie skrev 2020-01-30 11:34:05 följande:

Fy vad är det här med vuxna relationer där ALLT ÄR EN PERSONS FEL. Vet inte om det är slut eller inte, vi är i vakuum just nu..Men min (ex?)sambo hävdar det i alla våra gräl. Att jag måste ändra mig. Att allt egentligen grundar sig i mitt problem. Att jag borde söka professionell psykhjälp.

Hur kan det ens vara så? Hur kan man tro att det bara är en persons fel? Hur kan man vara så blind och ovillig att lösa problemet.

Vi har en 6månaders bebis tillsammans och kommer från olika orter/städer. Så allt är väldigt komplicerat..

Usch va jobbigt! Jag har varit i den situationen länge, alltså fokus har alltid varit på att jag behöver förbättre mig och skaffa psykisk hjälp. Och det har jag. Vänt mig ut och in. Om och om igen. Har haft massa psykologer och behandlingar.

Men för några månader sen insåg jag: det är fan inte bara jag det är fel på! Jag kan inte fixa den här relationen på egen hand! Min partner har mycket värre problem än mig! Och han försöker inte ens fixa dem! Det är som om mina problem har varit en välkommen distraktion, dvs då slipper han göra något åt HANS problem, vi fokuserar ju på mig och alla fel som jag har!

När jag insåg det mådde jag riktigt illa. Så länge jag gått i det här molnet och trott att allt var mitt fel.
Men jag har också berättat för honom exakt det här. Och han förstår. Men jag vet inte om han har styrkan att bli bättre och ändra sig.

Så nu känns korten helt omvända. Känns som om hela min världsbild har vänt upp och ner... Jag är den starka, som har positiviteten och kraften att bli bättre. Jag kan klara mig utan den här relationen. Han är den svaga, som inte kan förändra på sig själv, och är fast i sin egna negativitet.

Han har fattat det själv... och det är jobbigt för oss båda. Hans världsbild har ju vänts upp och ner också.

Ah, det är f-n inte lätt.

Trolltrixie

Äldre 30 Jan 12:57

#23

Skönt ändå att han insett.. Att sanningen får ta plats. Ska träffa min i helgen, tvivlar på att han gjort samma insikt. Och jag har så dålig självkänsla att jag är rätt säker på att jag inte kommer orka stå upp för mig själv en gång till..

Anonym (Me)

Äldre 30 Jan 13:13

#24

Trolltrixie skrev 2020-01-30 12:57:08 följande:

Skönt ändå att han insett.. Att sanningen får ta plats. Ska träffa min i helgen, tvivlar på att han gjort samma insikt. Och jag har så dålig självkänsla att jag är rätt säker på att jag inte kommer orka stå upp för mig själv en gång till..

Hoppas det går bra. Självinsikt är ju otroligt viktigt. Har han inte det, och fattar inte att två personer måste jobba på ett förhållande ? det räcker inte att en försöker ändra saker ? så behöver ni ju en längre paus från varandra.

Min sambo har väl fattat nu att det är huvudsakligen han som behöver ändra sig. Men han är också så himla negativ och hjälplös och orkar liksom inte. När jag mått dåligt har jag alltid funderat över vad jag borde vara tacksam över. Saker som jag har, som många andra inte har. Och det har hjälpt mig att hålla mig positiv. Men han är ju inte tacksam för något. Särskilt inte mig. Bara negativ. Som om det är världens fel att han mår dåligt, inte hans egna. Alla andra är lyckligt lottade, inte honom. Och det är väl det som gör att jag inte orkar vara med honom. Även om jag fortfarande bryr mig om honom.

Anonym (Hjälp) Trådstartaren

Äldre 30 Jan 16:58

#25

Anonym (Me) skrev 2020-01-29 21:54:43 följande:

Nä vi ha inga barn, vilket jag verkligen vill ha (börjar också komma upp i åldern) och det gör mig väldigt stressad också. Tyvärr kan ju inte stanna i ett dåligt förhållande för att man vill ha barn... Så jag förstår hur du känner.

Tror ni att ni kan reparera ert förhållande? Eller behöver ni kanske reparera er själva? Hade du velat ha barn med honom om förhållandet inte varit så dåligt?

Ja precis, så himla svårt! Jag vet inte. Så himla komplicerat allt. Vi har det ju även bra med så det är ju det som gör allt så svårt. Tycker ju om honom men mina känslor svajjar väl ibland och väl egentligen gjort i en väldigt lång tid. Känner mig så vek som inte klarar av att ta ett beslut. :( ibland känner jag att jag verkligen hade kunnat tänka mig att ha barn med honom och sen ibland känner jag att det hade varit helt fel. Åh kaos!

Anonym (Me) skrev 2020-01-29 21:54:43 följande:

Nä vi ha inga barn, vilket jag verkligen vill ha (börjar också komma upp i åldern) och det gör mig väldigt stressad också. Tyvärr kan ju inte stanna i ett dåligt förhållande för att man vill ha barn... Så jag förstår hur du känner.

Tror ni att ni kan reparera ert förhållande? Eller behöver ni kanske reparera er själva? Hade du velat ha barn med honom om förhållandet inte varit så dåligt?

Ja precis, så himla svårt! Jag vet inte. Så himla komplicerat allt. Vi har det ju även bra med så det är ju det som gör allt så svårt. Tycker ju om honom men mina känslor svajjar väl ibland och väl egentligen gjort i en väldigt lång tid. Känner mig så vek som inte klarar av att ta ett beslut. :( ibland känner jag att jag verkligen hade kunnat tänka mig att ha barn med honom och sen ibland känner jag att det hade varit helt fel. Åh kaos!

Hjälp mig.. Mår skit!

INNEHÅLL