Nydumpad och ensamstående med första barnet

Inte helt otänkbart att han kommer tänka om och ändra sig. Frågan är då om du tror att ni är rätt för varandra och om han kan varavuxen nog att inte göra slut när det blir jobbigt.. Jag har inte varit med om det själv men känner några som varit själva med sina barn redan från graviditet. Du grejar det med!!! Grattis till graviditeten, det är fantastiskt att bli mamma.

Hur gamla är ni? Troligen har han bara fått tillfällig panik.

Han är äldre än mig, och jag är 33 så han är gammal nog att inte freaka på det sättet och jag är helt säker på att han menar allvar med att lämna mig. Jag tror också att han kommer att ångra sig. Men han har redan gjort mig väldigt ledsen och gjort saker så att jag inte kan lita på honom igen, så om han skulle vända tillbaka till mig så är det ändå redan försent. Jag önskar att han inte hade gjort de här sakerna och jag önskar att han inte hade varit så taskig och dumpad mig på det här sättet nu, men det finns ingenting som kan göra situationen bättre.

Han har krossat mig totalt, och sen dumpat mig.

Om han skulle få för sig att komma tillbaka (fast han är nog för stolt för det), så skulle det aldrig kunna gå ändå. Usch det här är så jävla vidrigt jobbigt.

Han vände från ena dagen till den andra, från att ha varit fantastisk och fin till att bli ett känslokallt rövhål.

Han är äldre än mig, och jag är 33 så han är gammal nog att inte freaka på det sättet och jag är helt säker på att han menar allvar med att lämna mig. Jag tror också att han kommer att ångra sig. Men han har redan gjort mig väldigt ledsen och gjort saker så att jag inte kan lita på honom igen, så om han skulle vända tillbaka till mig så är det ändå redan försent. Jag önskar att han inte hade gjort de här sakerna och jag önskar att han inte hade varit så taskig och dumpad mig på det här sättet nu, men det finns ingenting som kan göra situationen bättre.

Han har krossat mig totalt, och sen dumpat mig.

Om han skulle få för sig att komma tillbaka (fast han är nog för stolt för det), så skulle det aldrig kunna gå ändå. Usch det här är så jävla vidrigt jobbigt.

Han vände från ena dagen till den andra, från att ha varit fantastisk och fin till att bli ett känslokallt rövhål.

Jag har inte varit med om exakt samma (förstås), men av att bli lämnad under graviditeten i ett nytt förhållande. Pappan var med väldigt sporadiskt i början, men mest har jag "fostrat" barnet själv. Är det något särskilt som du funderar på?

Låter jättetufft. Många förhållanden hamnar i gungning när man är gravid och får barn, men här har han ju visar sitt sanna tryne. Och kanske lika bra att det tog slut redan nu än senare.

Kärleken kan spricka, man kan få panik vid ett barn med massa existensiella frågor som virvlar runt och ställs på sin spets, man kan balla ur. MEN, man har ingen rätt att vara elak mot sin partner eller någon annan för den delen. Att trycka ner den man tidigare älskat för att hon har ett barn i magen.. det är riktigt dåligt.

Spontant tänker jag att chansen är stor att han fått ?kalla fötter? vid tanken på att det är verklighet nu att han ska bli Pappa och kommer tillbaka. Man känner inte varandra så bra som man tror heller efter några månader bara.

Men du måste avgöra om du har någon plats för honom i ditt liv (utöver rollen som Pappa till ditt barn såklart om han tar ansvar för den) eller om du känner att det är en kille som kommer att göra sluta varje gång det bränner till och blir lite jobbigt. Isåfall är det bättre för alla att leva under 2 tak.

Tack för era svar. 

Risken finns absolut att han fått kalla fötter. Men han har sagt och gjort så elaka saker nu att jag inte känner att jag skulle kunna ta tillbaka honom, även om han skulle komma och ha ångrat sig.

Jag är så jävla ledsen att han har gjort såhär. Och jag är helt i chock över hur totalt känslokall han är mot mig och i det han sagt och gjort i det här.

Jag tror jag behöver tips på hur jag ska komma över det här. Jag vet ju att jag kommer komma över det och att det kommer bli bra. Men just nu är detta så himla vidrigt och jag har ont i hela kroppen av sorg. Jag förstår inte vad som hände. Jag är så himla ledsen 

Du kan få bra stöd av kurator på vårdcentral eller Mvc. Kan vara bra att inte bara prata med vänner. Gå nu ändå all in och njut av din graviditet, han må vara ett as men han har gett dig något väldigt fint. Hitta en släkting eller vän som kan följa med till Mvc och förlossningen som som pappan annars skulle ha gjort. Hitta balansen mellan att inte försvara hans agerande och att inte heller baktala honom totalt, ger så mycket negativ energi och fokus. Skaffa preggy-appar, ät och vila, ta hand om dig! Din kropp är ju fantastisk som åstadkommer detta!

Håller med övriga här, bättre att du redan nu fick se vad han går för, även om det förstås är jättetråkigt och jobbigt. Men nu har du nytt fokus, en egen liten familj. För din egen skull kanske du ska hålla honom väldigt kort om han återvänder och vill lappa och laga, sätt strategier för det i ditt eget huvud. Du är inte bara dumpad, du väljer även bort honom.

Tipsar om minna mottagningen som finns i flera städer. De har grupper för gravida ensamma mammor.

min sambo fick kalla fötter 2 veckor innan bf, ville att jag skulle flytta hem till min mamma igen. Blev ju såklart otroligt ledsen och sårad och stack hem till mamma direkt, grät hela den helgen, på måndagen så kom han hem till min mamma med rosor i famnen och bad så mycket om ursäkt, erkände att han var rädd för bli pappa och att han kanske inte alls duger, samt att han inte skulle tagit ut det på mig. Nu är dottern 7 månader och vi båda har landat i föräldarollen, samt att vårat förhållande är ännu en gång stabilt. min sambo är snart 33 år, så det finns en chans att han bara har kalla fötter, men att han blir känslokall och elak är ju inte rätt mot dig, gör det du tycker känns rätt.