Stanna eller ta steget?
Undrar lite kring hur ni andra hade resonerat i min situation. Känner att jag varken vet ut eller in just nu. Vad kommer göra att jag mår bra i det lång loppet, vad kommer jag ångra och inte, vet inte om jag ser klart.
Jag står i ett vägskäl i livet. Där jag antingen tar steget och lämnar min man och pappa till våra barn sedan 6 år eller väljer att lämna honom för att hitta den STORA kärleken.
Mitt liv om jag väljer min man: Trygghet med en underbar man vid min sida som ställer upp i vått och torrt. En fantastisk pappa som är 100% engagerad i barnens liv och hittar på massa kul. En ansvarsfull man med respekt som brinner för sitt jobb som läkare. Han är snäll och godhjärtad, lång och ståtlig. Vi skulle resa mycket med barnen och ha ett rikt liv på det stora hela med någon som ALLTID skulle finnas där.
Det som är hans mindre bra sidor är väl att han aldrig överraskar. Han ser inte så bra ut utan har börjat tappa form och lagt på sig lite. Han är otroligt förutsägbar och ofta grinig och hypokondrisk.. Han börjar bli till åren (ca 15 år äldre än jag)Men.... Inga stora brister. Men tänker ibland: Är det här allt? Ska jag aldrig få känna mig kär igen? Jag är så uttråkad till och från att jag blir tokig. Känner inget pirr när jag ser på honom.
Jag har på senare tid börjat fantisera om andra och hur det hade varit att vara singel. Att möta någon man kan ha en intensiv dialog med, diskussion och djupa samtal. Att känna någons glödande blick på mig.... Jag har som ni kanske märker ett behov av den typen av kärlek, den där spänningen. Men skulle det vara värt att ge upp det jag har för denna dröm..? Jag vet inte. Men det känns så oerhört sorgligt att tänka att man aldrig kommer att få uppleva DET DÄR igen. Kanske är jag galen...
