Anonym (Så bra efter otroheten) skrev 2020-02-17 13:10:12 följande:
Vi är mitt uppe i en otrohetsaffär där det kommit fram att min fru varit med en annan.
.
.
.
Någon annan här som gått igenom otrohet och känner igen detta? Att förhållandet blivit än bättre efter en otrohet? Och som kanske även håller ihop fortfarande.
Inte
gått igenom, men
går igenom. Det är min man som varit otrogen. Men han vill inte definiera det som "otrohet", eftersom han tycker att jag varit ointresserad av sex. Genom att jag, enligt hans uppfattning, varit ointresserad av att ha sex med honom, så tycker han att han haft rätt att gå till någon annan.
Men, saken är den att han aldrig antytt det för mig, eller sagt något om det. Och, jag har inte varit och är inte, ointresserad av sex. Tvärtom, jag har tagit hand om det själv. Dock inte via otrohet. Vårt sexliv dog ut av olika orsaker, för mig var det hans alkoholvanor som dels minskade min lust ordentligt, dels sov han bort all tid som var möjlig för oss att ha sex (barn i huset). Så han tog beslutet själv, utan att ens antyda för mig vad han saknade, att han skulle skaffa sig sex på annat håll. Vi har aldrig pratat om det, han har aldrig sagt ett ord om att han var missnöjd med vårt bristande sexliv. Visst, det var knappt existerande, men han sa inte ett ord om det.
Nu uppdagade jag otroheten efter ett tag. Han var (är nog fortfarande) mer upprörd över uppdagandet än över själlva otroheten (som han inte tycker är otrohet då).
Vi har haft mycket bra sex sedan detta uppdagades. Mycket för att jag faktiskt
vill ha sex, varför ska jag neka mig det? (När jag tidigare, under den här torr-perioden, frågat om sex har ha sagt att "det är inte så viktigt", "man börjar bli äldre", vilket inte gjort att jag precis förstått att han saknat det).
Det finns inga som helst tvivel om hans lust till mig. Jag har inte heller dålig självkänsla, jag vet att jag "duger" och jag vet att andra män kan vara intresserade av mig. Jag är mycket självständig, klarar mig själv och dör inte om det skulle ta slut. Men jag vill inte det.
Kanhända vill jag fortsätta med honom, vi har en hel del gemensamt (dock inte gemensamma barn). Men ... han är helt fokuserad på sex, som han saknat. Jag har också saknat sex, men jag har saknat annat också, som emotionell närhet. Nu har vi mycket sex. Och det är bra. Men, jag saknar fortfarande den emotionella närheten, intresset för mig, min person, vad jag gör och vad jag tänker och känner. Sex är bra såklart, men det täcker inte hela behovet. Men han är supernöjd. Han
vill aldrig något med mig, undrar aldrig något. Verkar helt enkelt inte intresserad av mig som person. Det var han bara i början, när vi dejtade, för hundra år sen. Jag har inte tänkt på det så mycket. Förrän nu.
Det jag ville svara, på din fråga om det bättre sexlivet. Ja. Men jag vet inte vart det kommer att leda. För det är inte det enda som intresserar mig. Även om jag är mycket förtjust och det är väldigt viktigt. Men det är andra saker som är viktiga också. Och att tro att "bara" sex är orsaken till otrohet är kanske naivt.
Om jag hade hittat någon som kunde ge mig emotionell, och intellektuell, tillfredsställelse, kanske jag också varit otrogen (fast de begreppen är mer luddiga på otrohetsskalan där "penetration" är kriteriet). Men det är svårt att hitta sådant. Där får man lida i det tysta.
När det gäller sexuell otrohet har jag tänkt tanken. Men bara för att han betett sig som ett svin behöver inte jag göra det. Jag vill kunna se mig själv i spegeln. Alltid.
Svar: jag vet inte hur det går. Jag tror att det kommer ta ett år ungefär innan jag vet. Allt som händer på ett år, det är cykliskt, måste kalibreras om med vetskapen om hans otrohet.