Jag är gravid men min sambo vill att vi gör abort

Jag är ganska påläst och jag har sett embryon utanför livmodern också för den delen då jag tidigare jobbat som undersköterska på kvinnokliniken. Men visst, det är din upplevelse och det kan ingen ta ifrån dig men det är onödigt att uttrycka sig så grovt till en kvinna som förmodligen både är rädd och förtvivlad inför det hon stås inför. Jag väljer att varken skrämma upp eller försköna, det är min personliga åsikt om det jag skrivit och ingenting annat.

Lite underligt att du inte vet när embyos hjärtan börjar slå om du jobbat på en kvinnoklinik?

Jag tycker det är bra att du bidrar till bilden av hur aborter kan vara. Det är viktigt att få med olika perspektiv.

Sättet du presenterade det på kunde dock uppfattas som att du hejade på en abort för att de inte är jobbiga alls, som att din upplevelse var den generella, och allt annat undantag.

Har jag skrivit någonstans att jag inte vet när hjärtat börjar slå? Jag antog bara att inte hennes embryo gjorde det då hon alldeles precis plussat. Sen gud förbjude om jag nu skulle glömt om det är v.6 då det är 4 år sedan jag gick från kvinnokliniken till förlossningen (och jag är inte barnmorska). Vikten av det är inte så tungt, vad jag ville få fram gick nog fram ändå.

Jag presenterade det utifrån min personliga åsikt, skulle jag talat till henne som en patient så hade det låtit annorlunda. Så länge man är fertil och älskar varandra, så tycker jag man kan respektera den andres vilja. Gå två tillsammans in i en graviditet helt enkelt, på lika villkor trots en är bärare av barnet.

Aborten i sig påverkar inte framtida chanser att bli gravid, den behöver inte vara fruktansvärd och det behöver inte kännas som helt fel beslut heller om man följer drömmen om ett barn när tiden är inne. Kan inte förstå varför det ska vara sådan hets mot abort!

Sjukt ointressant med folk som ska tjafsa om vem som har rätt och fel och kapa hela trådar för att hävda sig.......

Jag är intresserad hur det gått för ts?

En sån som du ska inte jobba på förlossningen, inte förstående alls och försöker måla en bild om att abort inte gör ont :) de borde du veta att de gör. Men antar att du är en bitter kärring som blev tvingad till abort och inte fick barn, ni brukar bli sånna

Har jag skrivit någonstans att jag inte vet när hjärtat börjar slå? Jag antog bara att inte hennes embryo gjorde det då hon alldeles precis plussat. Sen gud förbjude om jag nu skulle glömt om det är v.6 då det är 4 år sedan jag gick från kvinnokliniken till förlossningen (och jag är inte barnmorska). Vikten av det är inte så tungt, vad jag ville få fram gick nog fram ändå.

Jag presenterade det utifrån min personliga åsikt, skulle jag talat till henne som en patient så hade det låtit annorlunda. Så länge man är fertil och älskar varandra, så tycker jag man kan respektera den andres vilja. Gå två tillsammans in i en graviditet helt enkelt, på lika villkor trots en är bärare av barnet.

Aborten i sig påverkar inte framtida chanser att bli gravid, den behöver inte vara fruktansvärd och det behöver inte kännas som helt fel beslut heller om man följer drömmen om ett barn när tiden är inne. Kan inte förstå varför det ska vara sådan hets mot abort!

Ok, jag förstår dig bättre nu. Eftersom hon hade pussat på måndagen och då var ett par dagar sen, så gjorde jag en snabb överslagsräkning och kom fram till att hon borde vara i vecka 6-7 nu. För mig var det enkelt, men jag kan se att det inte behöver bli det beroende på när och hur man läser och räknar på datum.

Hade mannen i fråga inte velat ha barn, eller att det låg långt fram, eller att det fanns ett särskilt hinder, hade jag kanske förstått mer, och förstått din åsikt mer. Det jag kunnat utläsa av TS är dock bara att de talat om att vänta 10 månader till ungefär innan de började försöka, och att de hade tänkt göra några saker förr dess.

För mig låter det som att man ligger i startgroparna. Inget egentligen som är vägen. Inget stort som kommer att förändras på den tiden. Hade TS känt från början att abort inte var en stor grej hade de kanske kunnat göra abort och sen försöka igen.

Men som jag, och flera andra verkar tolka TS, så är detta en stor grej. Hon vill behålla, hon tror att hon kommer att må dåligt om hon gör abort, och så vidare. Då hjälper det liksom inte att processen Kan vara fysiskt smärtfri, att det kanske inte blir något foster att krysta ut osv. När du argumenterar som att hon Borde göra abort eftersom han vill vänta några månader till, då tar du inte hänsyn till hennes psykiska mående. Och partnern vars åsikt du vill värna, mannen, det låter som att du inte tänker på hur det kommer påverka honom och deras relation ifall det blir en jobbig abort, ifall honom ångrar sig, fortsätter känna att han var orimlig som inte kunde tänka sig detta barn, men vill ha ett nytt, och aldrig vill försöka med honom igen.

Om vi ska ta hänsyn till alla inblandade, måste vi ta med alla möjliga utkomster av scenariot. Och på TS låter det inte som att en snabb, smidig abort som hon inte kommer att må dåligt av psykiskt är en möjlighet alls. Då blir det konstigt att argumentera för det som en möjlig utgång...