Kanske flytta ihop igen - påtvingat?

Utmaningen ligger ju i att era separata liv innebär en uppoffring och kompromiss för att få ihop. Samt att synka ev romantiska drömmar med den krassa "klia-sig-i-kalsonger-vardag". Dvs era tankar om framtiden kan krocka med vardagen och nutid.

Det kommer självklart finnas stunder av bråk och osämja även i framtiden, det kommer ni inte undan. Och mycket hänger ju på hur ni löser det. Att bo ihop innebär ju en annan form av kommunikation och samarbete och hänsyn.

Jag tror att ni måste fundera på vilka svagheter ni har i ert förhållande och fundera på hur det kan påverka er som sambos. Vad finns det för saker som kan bli svårt att synka och komma överens om? Vart skiljer ni er åt vad gäller hushåll, uppfostran, intressen, ekonomi etc? Helt enkelt fundera på fallgropar och hur ni ska undvika dom och hur ni löser de problem som ändå finns och kommer att finnas.

Jag tror att era egna separata liv kan bli en utmaning. Era vanor och olater ni har på varsitt håll och den bekvämlighet det är att vara särbo kan bli svårt att släppa.

Tack för att ni tar er tid att svara här. Jag kommer att visa min "särbo" den här tråden så att vi får fundera på varsitt håll, samt tillsammans och därefter väga fram och tillbaka dels fördelar och dels nackdelar, utifrån vad ni skriver. Man får ingen tid hos familjerådgivningen hur lätt som helst, så det hjälper oss båda att ni skriver till oss, så att vi har, om möjligt, funderat kring eventuella frågeställningar innan vi kommer till familjerådgivningen, när det väl är dags.

En sak som jag kom på nu är syndromet med att vara duktig och perfekt partner och försöka bevisa något så man helt anpassar sig efter den andra partnern och nästan utplånar sig själv och sin egen vilja. En stor fet risk i jakten på att få det att bli perfekta familjen. Att man vill så mycket att det slår över och blir fel.

Att man går med på allt för att slippa bråk. Man blir en mes och toffel för husfridens skull

Alternativt att en/båda slår över och blir diktator för att man inte är beredd på att kompromissa och anpassa sig och släppa bekvämligheter ifrån sig. Man slår sig för bröstet och hävdar sin rätt och sina rättigheter utan att skänka en tanke på ens skyldigheter.

Finns det risk att någon av er blir diktator eller toffel så har ni stora problem.

Kort sagt: om du ens måste ställa den frågan så är svaret att ni absolut inte ska flytta ihop igen.

Men flytta ihop nu då? I den enas lägenhet. Bo ihop i en månad, den andre ska inte åka hem förutom att kanske hämta post. Då ser ni hur det känns att bo ihop igen. Då kanske man kan säga till barnet att något ska fixas i den andres lägenhet, då blir det heller inte konstigt för barnet om ni väljer att bo isär sen igen.

Tack för att ni har tagit er tid att svara! Jag inser nu att jag - när jag skrev det här inlägget - kanske mest fokuserade på det negativa, eftersom det var det som kändes relevant, men det positiva är minst lika viktigt.

Det här är positivt:

 Även om vi inte "bor" ihop, så gör vi nästan det ändå, även om vi sällan sover ihop. Min man hämtar vårt barn på förskolan varje dag och när jag kommer hem till min lägenhet, så är de oftast hemma hos mig. Vi umgås då allihop i 3-5 timmar, innan min man åker hem till sig och vi äter kvällsmat ihop minst 5 dagar i veckan. 1-3 dagar varannan vecka stannar även min man långt efter att vårt barn har somnat och vi spelar spel, tittar på film, pratar, pratar och pratar. Ibland sover han över. Jag sover också över hos honom ibland, men eftersom jag bor större, så blir det mest att vi är hemma hos mig. Vi trivs i varandras sällskap. Vi trivs också med att vara ifrån varandra, men är sällan ifrån varandra mer än ett par dygn på raken och då pratar vi i telefon och håller sms-kontakt med varandra.

Fördelarna med att vara särbo, är att man kan "gå hem", "komma ifrån", "få total egentid", etc. Fördelarna är också att det här är mitt hem och det där är hans, vad gäller dels inredning och dels att man inte känner att man behöver haka upp sig längre på sådant som vi på varsitt håll tycker är slarvigt.

Men även om vi fortfarande pikar varandra över våra respektive egenheter i att sköta ett hem, så hjälps vi också åt. Exempelvis så städar jag alltid hans toalett varje vecka och han tvättar och viker alltid all vår tvätt varje vecka. Någonstans så känns det som att det BORDE gå att behålla de rollerna, även om vi flyttar ihop - även om de rollerna inte riktigt fanns tidigare, när vi faktiskt bodde ihop.

Min man har husdjur som behöver skötas om, så det innebär ett visst problem ifall han skulle bo hos mig på "heltid." För egen del så hade jag utan problem kunnat ha dem hemma hos mig, men eftersom jag bor i ett allergihus, så är det inte tillåtet. 

Tänk på att det är STOR skillnad på att hjälpa till och vara snäll mot att faktiskt ta lika mycket ansvar. Att han tex viker tvätt hos dig som en snäll gest säger ingenting om hur det egentligen är att bo ihop eftersom du själv också påpekar att det inte funkade när ni var sambos.

Det som inte funkade då som sambos har inte på något mirakulöst sätt försvunnit, det finns kvar då ni ju är samma människor med samma liv nu som då.

Även om det på "pappret" bör fungera så vet ni ju att det inte gjorde det sist. Så ni måste ju ändå fokusera på det negativa och jobba på det hur "nykära" ni än må vara just nu.