Hon vill ha barn nu.

anledningen till att jag är osäker är just pga distansen som var mellan oss. Du kanske missade att hon bodde i en helt annan stad? hon kom precis in på sin utbildning här i min hemort och nu när hon är tillbaka vill hon flytta ihop. men dels också på grund av hennes dåliga vanor med ekonomin och tänket att allt löser sig , pengar kommer pengar går så känner jag faktiskt att vi inte är redo , inte än! utan jag vill ha ett mer startkapital , och sedan stärka relationen igen efter hennes studier på annan ort där vårt förhållande tog skada. Därför anser jag att det är nödvändigt att ta det lugnt och ge det lite tid. jag anser också att man inte kan påstå att jag älskar henne mindre för att hon vill saker snabbare än mig. Var sak har sin tid och jag vill ha barn och flytta ihop men tycker de går fort från att ha bott i annan stad och bråkat flera gånger om dagen till att flytta ihop och skaffa barn som om inget hade hänt känns fel. Är det så mycket begärt att vilja testa bo ihop? varför är det något negativt och anses som en en provanställning?

@GGN sorry råka citera ditt svar men var menat för Orange­beans

Din tjej säger tokiga saker, men det kan vara så att hon känner sig sårad av att du vill vara mer pragmatisk. Du beskriver henne som någon som lever för stunden, säkert mer på känsla osv. För henne är det kanske ett passionerat och lyckligt sätt att visa att det är dig och ingen annan hon vill ha när hon säger "nu kör vi, bebis och hus!". Att prova bo 6 månader ihop först låter helt vettigt! Men beroende på hur du föreslog det kan det för henne kännas som att hon gett dig hela sitt hjärta, beredd att leva resten av livet med dig, medan du bara ger smulor av dig själv och är osäker, "6 månaders testperiod", tillbaka.

Om du vill att det ska fungera med henne behöver du kanske förklara på ett sätt som hon förstår. Inte "vi ska nog pröva att bo ohop ett tag innan vi gör något så drastiskt". Förklara att du vill bo med henne själv utan barn, njuta av att äntligen vara tillsammans bara ni innan det kommer någon bebis, tillexempel. För det är säkert det du menar också. Och samna kring pengar, säg att du vill ha pengar för att ge bebisen så mycket som möjligt istället för att klaga på att hon är slösaktig.

Hon skulle också behöva lära sig att kommunicera bättre minst sagt. Men om du älskar henne hoppas jag att det löser sig!

Din tjej säger tokiga saker, men det kan vara så att hon känner sig sårad av att du vill vara mer pragmatisk. Du beskriver henne som någon som lever för stunden, säkert mer på känsla osv. För henne är det kanske ett passionerat och lyckligt sätt att visa att det är dig och ingen annan hon vill ha när hon säger "nu kör vi, bebis och hus!". Att prova bo 6 månader ihop först låter helt vettigt! Men beroende på hur du föreslog det kan det för henne kännas som att hon gett dig hela sitt hjärta, beredd att leva resten av livet med dig, medan du bara ger smulor av dig själv och är osäker, "6 månaders testperiod", tillbaka.

Om du vill att det ska fungera med henne behöver du kanske förklara på ett sätt som hon förstår. Inte "vi ska nog pröva att bo ohop ett tag innan vi gör något så drastiskt". Förklara att du vill bo med henne själv utan barn, njuta av att äntligen vara tillsammans bara ni innan det kommer någon bebis, tillexempel. För det är säkert det du menar också. Och samna kring pengar, säg att du vill ha pengar för att ge bebisen så mycket som möjligt istället för att klaga på att hon är slösaktig.

Hon skulle också behöva lära sig att kommunicera bättre minst sagt. Men om du älskar henne hoppas jag att det löser sig!

Din tjej säger tokiga saker, men det kan vara så att hon känner sig sårad av att du vill vara mer pragmatisk. Du beskriver henne som någon som lever för stunden, säkert mer på känsla osv. För henne är det kanske ett passionerat och lyckligt sätt att visa att det är dig och ingen annan hon vill ha när hon säger "nu kör vi, bebis och hus!". Att prova bo 6 månader ihop först låter helt vettigt! Men beroende på hur du föreslog det kan det för henne kännas som att hon gett dig hela sitt hjärta, beredd att leva resten av livet med dig, medan du bara ger smulor av dig själv och är osäker, "6 månaders testperiod", tillbaka.

Om du vill att det ska fungera med henne behöver du kanske förklara på ett sätt som hon förstår. Inte "vi ska nog pröva att bo ohop ett tag innan vi gör något så drastiskt". Förklara att du vill bo med henne själv utan barn, njuta av att äntligen vara tillsammans bara ni innan det kommer någon bebis, tillexempel. För det är säkert det du menar också. Och samna kring pengar, säg att du vill ha pengar för att ge bebisen så mycket som möjligt istället för att klaga på att hon är slösaktig.

Hon skulle också behöva lära sig att kommunicera bättre minst sagt. Men om du älskar henne hoppas jag att det löser sig!

Jag tycker det låter som att du har väldigt sunda och rimliga förväntningar. Småbarn hemma tär även på det mest stabila och långvariga förhållandet. Ibland till bristningsgränsen... Och barn kostar alltid mer i slutändan än vad alla kalkyler och uträkningar visar... Det måste man räkna med...

Hon låter aningens desperat i mina öron. Kanske är det också en desperation över att inte särskilt mycket tycks ha hänt i eran relation på 2 år. Men har hon pluggat i en annan stad så kan ju knappast enbart du lastas för det...

Hon behöver sluta köra ?my way eller Highway attityden?, och sätta sig ner och resonera om de här sakerna med dig om det ens ska vara någon idé att fortsätta... Om inte så får du backa ut och gå vidare. Och gör isåfall det innan hon blir oplanerat gravid och relationen är stormig eller obefintlig mellan er för då får du ett riktigt helvete.

Nu har vi ju bara din bild av det hela, vilket får henne att framstå som en desperat, bebistörstande, slösaktig, orimlig person - kort och gott. Men läser jag mellan raderna kan ni på något sätt båda vara rimliga, och orimliga.

Från din högst rimliga synvinkel ser jag:

- Bra att flytta ihop ett tag innan ni börjar försöka, bara för att få dela en vardag ihop ett tag innan det blir barn.

- Bra att ha lite ihopsparat innan barn; även om bebisar är ganska billiga (den där ribban sätter man själv) blir det snabbt dyrare efter några år.

- Bra att ta det lite lugnt ett tag innan bara så att relationen verkligen känns hållbar innan barn.

Från hennes högst rimliga synvinkel ser jag:

- Varit tillsammans i två år och troligen haft barnlängtan från dag 1 - nu ska ni äntligen bo ihop och hon studera på din ort - bra läge att skaffa barn (för hon känner gissningsvis att er relation är nog bra, till skillnad från dig).

- Bra att försöka nu innan åldern kommer ivägen, särskilt om det ska kunna bli fler än ett barn och kanske gärna inte för tätt.

- Bra läge att göra ett uppehåll i studierna/ta lite på distans än att bli gravid snart efter examen och göra avkall på karriären direkt när den egentligen ska byggas upp.

- Bebisar kostar inte så mycket, och när det börjar bli dyrare har hon tagit examen och börjat jobba.

Vad HON troligen upplever som orimligt från din sida:

- Du älskar henne inte nog mycket för att börja försöka snart trots att hon upplever er situation som ganska stabil - en 6 månaders provperiod när ni redan varit tillsammans i 2 är känns som en käftsmäll (därav hennes "mitt sätt eller så får det vara"-attityd).

- Hon känner att hon blir inte yngre och den biologiska klockan tickar, att då vänta i 6 månader när det ändå säkert kommer ta tid är korkat.

- Hon tänker kanske att du bara förhalar. Är du inte redo nu blir du det aldrig, de 6 månaderna är bara ett sätt att skjuta fram problemet. Varför slösa ännu mer tid?

Vad du upplever som orimligt är ganska tydligt, och jag förstår din synvinkel. Men jag tror inte att hon är så galen som din trådstart målar upp - men vad vet jag

Uppenbart att hennes biologiska klocka vrålar just nu. Hon vill ha ett barn så gärna att hon sätter det framför allt, även framför er relation.

Du beskriver er relation som ?en berg och dalbana med bråk? och då har ni inte ens flyttat ihop än. Tycker faktiskt du verkar helt rimlig i det här. Fortsätt hålla på ditt villkor; ni bor ihop i ett halvår (nu får nog du se till att ansvara för att skydda dig) och sen kan ni se. Är det halvåret en berg och dalbana av bråk kanske ni inte ska fortsätta vara tillsammans?

Jag förstår dig helt och hållet i det du skriver. Hon är absolut inte galen och vill inte att hon ska framstå som det heller utan hon och jag är mer olika. Hon är mer för "kör, går det fel så gör det" medan jag är mer försiktig och mer praktiskt lagd och vill ha allt 100%. Och jag tvivlar på vår relation och det vet hon just pga alla bråk som varit om diverse saker. Det har även hänt en stor sak i hennes liv som jag inte skrivit om och jag kan inte göra det heller för det är för privat för henne men det har satt sina spår också vilket gör att jag har svårt att lita på henne. En del av mig säger att jag ska köra , en annan del säger nej var försiktig..

Hon har dessutom många fler krav än vad jag har . Hon vill som sagt gärna flytta ihop och skaffa barn, även planer på gifta sig och hon vill bestämma vart vi ska bo utan att ta hänsyn till hur mitt liv ser ut idag. Jag har en hobby som innebär motocross åkning och jag delar ett garage med en granne och flyttar jag här ifrån ryker min plats i garaget och jag har ingenstans att ha verkstaden och hon tycker det är en töntig hobby och att jag är oansvarig för att inte sälja eller säga upp min hobby för familj. Känns som jag ska ge en massa men hon kan inte offra något själv.

 

Ni är kanske för olika då? Jag är mer som du - vill ha det väldigt säkert och ordnat. Samtidigt är jag kvinna och hade nog kunnat göra avkall på vissa krav om jag var i hennes ålder - vilket inte du som man behöver fundera på eftersom du troligen kan få barn mycket senare än henne. Dock verkar er grundinställning vara väldigt olika. Och jag förstår henne ang. motorcross, men jag hade lämnat det förhållandet för läääänge sedan snarare än tvingat dig ge upp din hobby (hade känt samma sak om det var t.ex. hästar).

Kanske är dags att fundera på att avsluta?

Ni låter väldigt olika på många nivåer. Det behöver absolut inte betyda att den ena är dum och den andra är klok - det är inte så jag menar, men har ni svårt att enas om flera grundläggande saker redan nu så har ni antingen en del att jobba med eller så är det läge att avsluta ett förhållande nu. Redan existerande problem blir inte lättare med ett barn med i bilden. Tvärtom.

Ja vi är olika helt klart. Saknar henne väldigt mycket. Vi har inte pratat på flera dagar från att annars haft kontakt varje dag. Har försökt nå henne med sms men hon svarar inte. Sist när vi prata så sa jag att hon kunde flytta hem till mig så testar vi men hon säger nej! Att hon inte vill prata om det inte är för att jag vill säga att jag vill flytta ihop permanent och skaffa barn. Har jag inte det att säga vill hon inte träffas eller prata mer. Känner sån saknad, tittar på gamla kort, videos etc.. Jag ser att hon läst det jag skickat men som sagt inget svar tillbaka alls. Ska jag bara låta henne vara eller bör jag helt enkelt sänka min guard och ge henne det hon vill ha?

Upp till dig, men livet blir inte enklare med ett barn i grytan.

Ja det är upp till dig att avgöra. Jag känner ju ingen av er så jag vet ju inte hur eran story ser ut mer än det du beskriver.

Men baserat på mina egna erfarenheter som förälder till både tonåring och småbarn (med 2 olika mammor) så törs jag säga att djupa problem kommer inte att bli lättare att hantera eller lösa med små barn med i bilden. Det är inte ett dug konstigt att många förhållanden spricker medan barnen är små. Risken för det ökar om kontakten mellan föräldrarna är skakig sedan innan för även det mest stabila och långvariga förhållandet prövas hårt under småbarnsåren.

Jag förstår att det känns jobbigt för dig. Känslor dör inte bara hux flux. Det gör ont ända in i roten av hjärtat när det blir sådär och vissa dagar känns det som att man ska sprängas inombords av saknad och längtan efter att allt ska vara bra igen... Ta ett väl genomtänkt beslut. Och glöm inte bort att du har faktiskt också rätt att må bra. Känns det som att du måste ge upp hela det liv du har planerat för någon annan så skulle iallafall jag fundera på om det verkligen är kärlek eller bara min egen saknad och längtan efter något som är ouppnåeligt.

Ja det kanske kostar mer än vad det smakar. Men saknaden är stor. Kanske måste våga lite för att vinna? Men det kan ju bli katastrof också om det vill sig illa.

Ja du satte hammaren på spiken och verkar vara hur jag känner. Idag är en sådan dag där saknaden är enorm och även en gnutta svartsjuka också.. Tankarna springer iväg att hon kommer träffa en annan man som ger henne de hon vill ha och den tanken känns jobbig. Men jag jag inte ge upp allt utan att få någon som helst gensvar tillbaka. Jag vill försöka igen men vill att även hon ska kompromissa men det finns inte i hennes värld. Hon har ju trots allt väntar 2 år på mig enligt hennes syn trots att vi har haft det så dåligt under 2019 med distans. Jag vill bara stryka ett streck över allt och försöka igen men hon kan inte glömma det gamla utan ALLT som hänt anser hon är mitt fel. När jag försökt prata med henne i tel så har hon bombat att allt är mitt fel, jag har gjort så jag har gjort så.. Men hon är enligt henne helt felfri och har bara gjort allt för att behaga mig, vilket inte stämmer.

Du har ju ett ultimatum (jag är INTE en persom som tar ultimatum bra), men för henne är det ju uppenbarligen dags att gå all in nu - eller så letar hon vidare. Du får väl fundera på om hon är personen du vill ha som mamma till dina barn eller inte. Är svaret instinktivt JA så får du helt enkelt ta att ni har olika syn på en del (grundläggande) saker som t.ex. ekonomi, hobbys etc. Och då ta henne och er relation på fullt allvar direkt och inte fundera på någon provperiod. Känner du instinktivt NEJ, då är det dags att bryta upp nu och hoppas på att hitta någon som känns mer rätt.

Våga för att vinna är en sak. Men inte under hot. Det är inte rimligt att en bestämmer åt båda parter. Sådana stora beslut diskuterar man och kommer överens om gemensamt. Det är inte säkert att man är överens direkt, men då får man resonera sig fram till något som passar båda. Är man inte villig att göra det kanske man inte heller kan bygga ett stabilt gemensamt liv.

Jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i henne när det kommer till hur irrationell man kan bli när man har så stor längtan. Hon har kanske känt väldigt länge att hon vill ha barn och när den biologiska klockan börjar ticka som den gör vid 31 så börjar nog tålamodet försvinna. Det är klart hon också funderar på framtiden och stabilitet men hennes instinkt är att hon måste ha ett barn och det spelar ingen roll hur det går till, och sen när hon nu har träffat den hon vill ha barn med så stänger det rationella tänkandet av. Aldrig okej att bete sig hur som helst men tror det är svårt att förstå hur hon känner om man aldrig haft denna instinkt själv.

Hur gick det med allting?