Vid vilken ålder kan förvänta sig att ett barn hälsar vid tilltal

Det känns som att du förenklar problemet rejält genom att säga att det handlar om uppfostran enbart? Att kräva att någon ska lyda känns dels en aning förlegat och dels som att du har en oödmjuk inställning till en annan människa som i detta fallet är ett barn. Det är problematiskt i sig.

Mitt råd är att du ska fundera på vad du vinner när du är auktoritär och härskar genom krav uppsatta efter dina principer (grundade på vad)? Denna maktkamp som kommer att uppstå när du vill visa att det är du som bestämmer när barnet sätter sig på tvären tror jag inte att du kan vinna. Även om du får barnet att svara har du med den metoden förlorat det viktigaste: den känslomässiga kontakten. Det bäddar för nya större problem med aggressionsutbrott och ångest eller att barnet blir kuvat.

Fundering:

Barnet kanske upplever dig som ett hot och behöver få tid att anpassa sig till en ny situation? Då behöver du uppmuntra och visa dig trygg. Värme, engagemang och regler som grundar sig i er integritet är mest troligt en lättare väg. Väl fungerande kommunikation mellan barn och vuxen kommer man också långt med

Kom ihåg att förtroende och kärlek inte är något man kräver utan förtjänar.

Kan bero på väldigt många saker:
Vissa barn är mer av drömmartypen, lite uppe i det blå och då kan det vara så att man på riktigt inte hör att någon hälsar på en. 

Kan vara så att barnet inte upplever att det måste hälsa på just dig (?) eller markerar att det inte vill hälsa på just dig (beroende på hur er relation ser ut)

Visst kan det handla om uppfostran men måste inte. Kan barnet hälsa på andra människor? Är det bara dig denne inte hälsar på? osv. 

Visst ska man inte prata om diagnoser hit och dit men jag har själv barn med diagnos som inte alltid hälsar - mest för att denne vid vissa tillfällen inte anser att det är viktigt (medan jag kanske tycker att man ska hälsa på varann varje gång). Säger inte att det handlar om diagnos i ert fall, bara menar att det kan bero på väldigt många olika saker 

Jag har för mig att jag började rätt tidigt med att säga till barnen att xx hälsade på dig, om det var så att de inte svarade eller inte hörde.
Det är liksom en grundläggande sak hur man bemöter andra människor, och hur man ska agera för att det ska funka smidigt med omvärlden.
Prata med din kille om hur du upplever hans son.

Jag har inte sagt något om att vara auktoritär och härska. Jag uttryckte mig klumpigt i inlägget, inte "kräva" men när kan man "förvänta" sig att barnet klarar det som i min värld är normalt hyfs, som att hälsa tillbaka.
Maktkamp? Vilken maktkamp?

Att barnet springer rakt ut i vägen när jag precis sagt "vänta det kommer en bil" är LIVSFARLIGT.
Att jag ber barnet sluta sparka på sätet i bilen när jag sitter framför och barnet skiter blank i  det är rent ut sagt oförskämt.

Ja är inte ny. Jag uppmuntar, engagerar, fixar och trixar. Jag vänder in och ut på mig för att räcka till för alla så ingen känner sig förbisedd. Jag gör inte skillnad på pojkarna annat än att jag kanske ställer lite högre krav på min egen eftersom jag varit ensam med honom sedan han föddes.

Och ja, förtroende och kärlek förtjänar man, och det går åt båda hållen även om ribban är annorlunda för ett barn, dock ett barn som är respektlös och tar sönder saker ligger på minus.

Barnet hälsar inte på någon förutom sina föräldrar.

Säger jag "xx är du snäll och inte hoppar i soffan" så tittar han på mig och hoppar vidare. säger hans pappa samma sak så slutar han direkt.

Det är på nivån att min son kan säga "xx du måste lyssna på alla vuxna, oxå min mamma".
Och när det bara är min son och jag så kommer det ibland "jag tycker xx är väldigt stökig för han plockar inte undan och han lyssnar inte".

Pojkarna är dock fantastiska tillsammans, men just det här att ignorera att andra säger saker påverkar ändå.

Precis så har jag gjort med min!
"Älskling, tant hälsade på dig, man säger hej tillbaka för det är trevligt"

Har pratat m killen om hur jag ser på det och han säger bara att han inte hälsar på någon för det är hans personlighet.
Jag menar dock att det är något man ska lära sitt barn.

Min killes inställning till barnuppfostran är att "det löser sig", medan jag anser att en förälders upgift är att forma och hjälpa barnet bli en självständig stark individ genom att förse barnet med sunda värderingar och information om hur man gör i kontakt med omvärlden.