Vildkvinna skrev 2020-04-01 09:11:34 följande:
Åh vad jag känner igen mig! Jag har varit i samma situation.. Det va fruktansvärt. Jag blev så himla begränsad och det går inte ens att förklara kärleken jag kände till den katten. Han var mer som en hund. Min allra bästa vän. Vi gjorde allt tillsammans.. Han satt till och med på min axel när jag plockade bär i somras från vinbärsbuskarna. Han sov runt mitt ansikte om nätterna, följde efter mig ute vart än jag gick. Har aldrig träffat en sån klok katt, kändes verkligen som att vi var menad för varandra. Det låter kanske konstigt men jag har svårt att släppa in folk på livet, så det blev bara så himla skönt att ha någon som verkligen ville vara med mig på allt, vi åkte till och med bil på kvällarna ibland och tog en lite skogstur, han älskade de också. Han va verkligen med på allt bara jag va där. Har aldrig haft ett sånt stark band till någon förut. Men som du också beskriver.. Man blir väldig begränsad. Så fort jag skulle åka nånstans och stängde in honom hemma så försökte han följa med ut genom dörren i desperation nästan. Och jag som är rätt blödig kände ju nästan att bara de va hjärtskärande. Fast jag visste att jag skulle ju komma tillbaka om några minuter (men de visste ju inte han). Lika så om han var ute medans jag for, då satt han alltid och kollade efter bilen tills jag var borta. Jag va så rädd att han skulle tro att jag lämnade honom. Om jag varit borta länge och jag visste att han va ute då körde jag löjligt fort hem, och ibland tog tankarna över och jag kunde sitta och grina i bilen för jag va så rädd att nånting kanske hade hänt honom. Jag tyckte faktiskt det va riktigt jobbigt...kände att jag tappade mitt eget liv lite, när jag fick springa till bilen efter jobbet varje dag för att skynda mig hem till katten. Och till och med ställa in vissa saker ibland då jag inte ville åka ifrån honom.
Jag kan berätta att en dag på jobbet fick jag ett meddelande att det låg en liten svart katt, påkörd en bit från våran väg. Att de kanske va min.. Och jag förstod direkt att de va han. Jag tog bilen hem och sprang allt jag kunde för att leta honom, och mycket riktigt så låg han i diket påkörd och död. Det här hände i höstas, och jag gråter när jag skriver det här. Jag har inte kunnat prata om honom sen dess, för jag bryter ihop men det känns skönt att få berätta. När jag bar hem honom i mina armar så ville jag inte längre leva. Jag har aldrig kännt mig så ensam någonsin. Det är det värsta jag varit med om någonsin, även fast jag har varit med om rätt taskiga saker. Jag tror jag grät i tre veckor.. Jag kunde inte göra nånting, inte äta, inte sova. Det va sån sjuk omställning. Ingen som satt innanför dörren när jag kom hem, ingen som satt nedanför bordet när jag åt, ingen att se på tv med, ingen som följde med ut, ingen som satt på sängen på kvällen och väntade på mig, ingen som låg runt ansiktet på natten när jag vaknade, ingen som pussade mig på morgonen när han vaknat före mig. Det låter säkert brutalt men jag ville verkligen inte leva utan honom.
Nu när det gått en tid så känns det bättre, men jag tror ändå aldrig att jag kommer älska någon så mycket som jag älskade honom. Det va något speciellt. Jag har aldrig haft en sån vän. Idag har jag två nya katter men det är absolut inte på samma nivå. Och det va också de som va meningen..kände inte att jag skulle kunna ersätta honom och de ville jag inte heller. Nu ville jag bara ha en vanlig katt som inte brydde sig så mycket om mig. Och det har jag. Jag tog två syskon som redan va 2 år. Och jag ät jätte tacksam att jag har två "vanliga" katter nu haha. Dom har varandra, klarar sig själv osv. Jag behöver inte ställa in saker jag tänkt göra eller åka hem så fort jag kan efter jobbet. Och det känns väldigt skönt. Så jag förstår din situation och jag avundas dig inte.. Den oron och ansvaret man känner för en katt, känns inte rimligt. För som sagt, man vet aldrig vad som händer.. Kram
Jag förstår verkligen hur du känner och tycker inte alls att det låter överdrivet eller konstigt. Jag har varit med om EXAKT det du pratar om. Katten jag har nu hade en syster som blev överkörd i höstas, precis som din katt. Och det var verkligen som du säger, en sådan extremt stor sorg. Jag grät när jag läste ditt svar för jag känner igen mig så otroligt mycket, det känns nästan som att jag har skrivit det själv. En lång tid efter hennes olycka fortsatte jag titta ut genom fönstret för att se om hon var utanför. Jag varken kunde eller ville tro på det som hade hänt. Varje gång jag såg hennes bror blev jag dock påmind om att hon var borta och han var ensam kvar, han letade efter henne och skrek vilket gjorde smärtan ännu större.
Det är också därför jag är så rädd om honom nu, jag vill göra allt för att han ska vara lycklig och sakna henne så lite som möjligt. De älskade varandra så mycket och när jag ser honom ensam så gör det så ont i mig. Så ont att hon inte fick bli äldre. Jag har funderat på att skaffa en kompis till honom, men det känns som att jag ersätter henne då och att hon kanske tar illa upp även fast hon inte finns längre. Det låter konstigt men ibland känns det som att hon kanske ser oss även fast hon inte är här. Efter olyckan, började hennes bror sätta sig i hörnet på rummet, titta upp i taket och skrika. Han försökte även hoppa upp så att han satt så högt upp som möjligt och bara titta upp i taket och skrika. Det var verkligen konstigt, jag har berättat detta för en del vänner, som säger att katter brukar göra konstiga saker, men jag tror inte det, han hade aldrig gjort så tidigare. Det kändes som att hon var däruppe någonstans och att han kunde se henne och ville ha tillbaka henne. Det var hjärtskärande, det var den största smärtan någonsin att se honom skrika efter henne och veta att han saknade henne.
Det är bättre nu med honom, han skriker inte längre efter henne. Men jag kan se att han
känner sig ensam ibland. Det är bättre med mig också, men gör fortfarande så ont så ont att tänka på henne. Hoppas att vi en dag kan se tillbaka på de fina minnena vi har med dem och slippa smärtan. Stor kram till dig.