ankan6

Äldre 6 Apr 15:00

31 svar

Inställda kejsarsnitt pga corona

Någon annan som fått planerat snitt beviljat (pga icke-fysiska orsaker) men där det nu riskerar att ställas in pga coronapandemin? Eller som redan fått det inställt?

Idag fick jag info om att de eventuellt måste frigöra platser och personal på mitt sjukhus och att det därmed inte kommer att göras några planerade operationer. Besked kan komma imorgon - eller precis innan.

Läget är ju som det är och prioriteringen är såklart förståelig, men känner mig oavsett panikslagen och vet inte alls hur jag skall förbereda mig inför att föda vaginalt nu med bara några få veckor kvar.

Har redan innan jag ens började diskutera snitt läst alla böcker, pratat med Aurora, läkare och bm, varit på förlossningen etc. Nu är alla kurser inställda och det verkar vara svårt att få tid hos psykologen. BM tyckte att jag skulle läsa om förlossning på 1177....och visst hade det varit trevligt om det hjälpt, men hade det varit på den nivån hade det ju inte varit något problem.

Hur är läget hos er? Hur hanterar ni det? Hur förbereder ni er nu?

ankan6

Äldre 8 Apr 20:53

#21

Chokos skrev 2020-04-08 20:37:50 följande:

Har planerat ks på danderyd om en vecka. Är väldigt orolig för att det ska ställas in.

Hoppas verkligen du får ditt snitt! Har du fått någon info från dem alls?

Anonym (Kommer gå bra)

Äldre 8 Apr 20:56

#22

Anonym (Hur?) skrev 2020-04-08 17:19:38 följande:

Hur vet du det? Kan du se in i framtiden?

Jag menar att förlossningen med största sannolikhet kommer gå bra.

Anonym (Jour)

Äldre 8 Apr 21:26

#23

ankan6 skrev 2020-04-08 20:53:14 följande:

En del som gör mig just extra rädd är ju att det står överallt, och alla säger, att rädsla ökar risken för att det går dåligt och att smärtan blir värre och mer utdragen för att man spänner sig mer. Så bara den känslan att man dessutom inte "får" vara rädd för att det ökar risken för just det man är rädd för spär ju på ångesten enormt...

Så tack snälla, inget hittills har gjort mig lugnare men det känns faktiskt skönt att höra att det inte behöver bli ännu värre för att jag känner som jag gör i alla fall. Det gör det lite lättare att acceptera!

Men du, alla är rädda och oroliga. Du ska föda barn och du har ingen aning om hur det är eller känns, klart det är läskigt.

Men första barnet brukar i regel gå ganska långsamt. Det är ingen blixtsmärta vi pratar om. Det är mensvärk som kommer och sen försvinner (värkvila). Värkarna ökar successivt. Det kommer inte vara en smärta som chockerar dig. Den ökar gradvis du kommer ha tid att möta den.

Jag skulle säga att det är mer mödosamt än smärtsamt. Man blir trött. Det är kämpigt. Men jag trodde det skulle vara betydligt mer smärtsamt än vad det faktiskt var.

du kommer ha människor runt dig, din partner och barnmorskor och ni kommer kunna prata med varandra.

Och det finns bedövning att få! Börjar du känna att de blir tufft, så är det bara att prata med dem och så hittar ni lösningar. Du är inte själv i detta och personalen förstår.

Någon tipsade om boken -föda utan rädsla-. Den ör faktiskt suveränt bra. Jag hade stor hjälp av den.

Mär man föder blir man otroligt fokuserad. Fokuset trängde bort rädslan för mig. Slås teg i taget.

Sen vart jag nästan chockad när lillan kom ut, var så inne i födandet att jag nästan glömde bort att det skulle komma en unge.

Och vilket ögonblick... när barnet kommer. Bästa känslan i världen. Finns ingen starkare stund i livet än det. Då stannar världen en stund och man tänker att man vill ha 100 ungar till :)

Anonym (Rädd)

Äldre 8 Apr 22:41

#24

ankan6 skrev 2020-04-08 20:53:14 följande:

En del som gör mig just extra rädd är ju att det står överallt, och alla säger, att rädsla ökar risken för att det går dåligt och att smärtan blir värre och mer utdragen för att man spänner sig mer. Så bara den känslan att man dessutom inte "får" vara rädd för att det ökar risken för just det man är rädd för spär ju på ångesten enormt...

Så tack snälla, inget hittills har gjort mig lugnare men det känns faktiskt skönt att höra att det inte behöver bli ännu värre för att jag känner som jag gör i alla fall. Det gör det lite lättare att acceptera!

Jag har gått i terapi för min oro och i terapin har jag lärt mig att acceptera min rädsla och oro och att det är okej att låta den finnas där, och att inte fly från den. Det låter så himla flummigt, men det kan också vara skönt att veta: att det är faktiskt ok att vara rädd. Det är så mycket fokus på att inte vara rädd, hur man ska sluta vara rädd osv, att det känns som ett stort misslyckande om man ändå är rädd. Och det är det inte.

Du är bra och stark oavsett hur rädd du är <3

Skulle det i värsta fall bli en vaginal förlossning så ska du inte tänka på att din rädsla kommer påverka förlossningen si eller så. Om jag med min ENORMA rädsla och ångest har kunnat föda fyra barn utan komplikationer så kan det ju uppenbarligen gå superbra ändå :) Som någon annan skrev här ovanför så får man hjälp av personalen. Lustgas tar bort mycket rädsla tycker jag, man blir lite skönt lullig. Vid tre förlossningar fick jag morfin och det är också avslappnande. Så det finns ju sätt som man kan lura kroppen till avslappning :) Vid min sista förlossning fick jag ryggbedövning och efter det ångrade jag att jag inte har tagit det alla gånger. Det tog bort smärtan så fantastiskt, och jag kände knappt inte att jag födde barn. Jag kunde prata, skratta och äta medan jag hade värkar. Vilken uppfinning alltså!

Jag håller varenda tumme för att ditt snitt blir av, och var inte rädd för att du är rädd. Det får man vara och rädslan är inte farlig <3

Anonym (Medicinska skäl)

Äldre 8 Apr 23:35

#25

Anonym (nervös) skrev 2020-04-08 07:08:28 följande:

Ja jag ringde och pratade med dem och det räknades som medicinskt. Vet inte varför det står humanitära i journalen. Men på förlossningen När jg ringde igår sa de att jag inte ens behövde Tänka tanken att behöva föda vaginalt. Så kändes ändå bra. Är som sagt inte rädd för smärta eller så men väldigt rädd att ärrvävnaden ska spricka upp. Haft sån tur och läkt så bra efter så vill inte riskera att det inte går lika bra nästa gång

Vad bra att de är så förstående. Det är klart att du inte ska riskera nåt när du läkt fint. Lycka till!

Anonym (Din sanning är inte min sanning)

Äldre 9 Apr 00:00

#26

Anonym (Jour) skrev 2020-04-08 21:26:46 följande:

Men du, alla är rädda och oroliga. Du ska föda barn och du har ingen aning om hur det är eller känns, klart det är läskigt.

Men första barnet brukar i regel gå ganska långsamt. Det är ingen blixtsmärta vi pratar om. Det är mensvärk som kommer och sen försvinner (värkvila). Värkarna ökar successivt. Det kommer inte vara en smärta som chockerar dig. Den ökar gradvis du kommer ha tid att möta den.

Jag skulle säga att det är mer mödosamt än smärtsamt. Man blir trött. Det är kämpigt. Men jag trodde det skulle vara betydligt mer smärtsamt än vad det faktiskt var.

du kommer ha människor runt dig, din partner och barnmorskor och ni kommer kunna prata med varandra.

Och det finns bedövning att få! Börjar du känna att de blir tufft, så är det bara att prata med dem och så hittar ni lösningar. Du är inte själv i detta och personalen förstår.

Någon tipsade om boken -föda utan rädsla-. Den ör faktiskt suveränt bra. Jag hade stor hjälp av den.

Mär man föder blir man otroligt fokuserad. Fokuset trängde bort rädslan för mig. Slås teg i taget.

Sen vart jag nästan chockad när lillan kom ut, var så inne i födandet att jag nästan glömde bort att det skulle komma en unge.

Och vilket ögonblick... när barnet kommer. Bästa känslan i världen. Finns ingen starkare stund i livet än det. Då stannar världen en stund och man tänker att man vill ha 100 ungar till :)

Du försöker säkert bara vara hjälpsam, men det var bland annat sånt du skriver som gjorde min förlossning så mycket mer dramatiskt än vad den hade behövt att bli. Alla kurser, alla som berättade fakta om förlossningar pratade om den där ?värkvilan?, tiden mellan värkarna när man får chans att slappna av och hämta kraft. Sanningen är att inte alla får den vilan. Mina värkar kom som en blixt, från väldigt svaga till chockartade och jag trodde på allvar att jag skulle dö av smärtan. Jag väntade på vilan men den kom aldrig. Tills dess att epiduralen började verka så hade jag värkar non stop, utan paus. Hade så ont att de knappt kunde sätta epiduralen. Det var några timmar med total smärta och jag kunde definitivt inte möta den.

Min förlossning gick ändå ganska snabbt, Ca 6,5 timmar från att vattnet gick hemma och värkarna satte igång tills att hon är född. Och trots smärtan då valde jag ändå att föda vaginalt andra gången också, trots att jag blivit lovad snitt. Bestämde mig faktiskt på dagen när jag skulle snittas. Och det ångrar jag inte en sekund! Den förlossningen minns jag med glädje. Innan värkarna satte igång ordentligt låg jag och min man på varsin brits och spelade angry birds

Jag skriver inte det här för att skrämmas. Jag skulle välja vaginal födsel igen. Men jag hade önskat att jag vetat att förlossningar och värkar kan se så olika ut. För just den där paniken jag fick när inte vilopausen kom hade jag troligtvis sluppit om jag vetat om risken innan.

Stort lycka till!

ankan6

Äldre 9 Apr 09:24

#27

Anonym (Jour) skrev 2020-04-08 21:26:46 följande:

Men du, alla är rädda och oroliga. Du ska föda barn och du har ingen aning om hur det är eller känns, klart det är läskigt.

Men första barnet brukar i regel gå ganska långsamt. Det är ingen blixtsmärta vi pratar om. Det är mensvärk som kommer och sen försvinner (värkvila). Värkarna ökar successivt. Det kommer inte vara en smärta som chockerar dig. Den ökar gradvis du kommer ha tid att möta den.

Jag skulle säga att det är mer mödosamt än smärtsamt. Man blir trött. Det är kämpigt. Men jag trodde det skulle vara betydligt mer smärtsamt än vad det faktiskt var.

du kommer ha människor runt dig, din partner och barnmorskor och ni kommer kunna prata med varandra.

Och det finns bedövning att få! Börjar du känna att de blir tufft, så är det bara att prata med dem och så hittar ni lösningar. Du är inte själv i detta och personalen förstår.

Någon tipsade om boken -föda utan rädsla-. Den ör faktiskt suveränt bra. Jag hade stor hjälp av den.

Mär man föder blir man otroligt fokuserad. Fokuset trängde bort rädslan för mig. Slås teg i taget.

Sen vart jag nästan chockad när lillan kom ut, var så inne i födandet att jag nästan glömde bort att det skulle komma en unge.

Och vilket ögonblick... när barnet kommer. Bästa känslan i världen. Finns ingen starkare stund i livet än det. Då stannar världen en stund och man tänker att man vill ha 100 ungar till :)

Ja, det jobbiga för mig personligen är nog att jag tycker att även det som alla inblandade tycker är en fin/bra/lugn/okomplicerad förlossning känns fullkomligt fruktansvärt! Och att jag får sådana katastrofkänslor gör mig dessutom rädd för att utveckla någon slags grav förlossningsdepression så jag föreställer mig att jag inte alls känner att det är "värt det" när det väl är klart ändå för att det känns så traumatiskt och jag stänger av. Men jag hoppas verkligen att alla konstiga känslor försvinner när man väl blir fokuserad som du säger, det är ju som sagt inte så att man har något annat val än att bara köra och låta kroppen prestera när den vill.

Jag har i alla fall lyckats boka in ett besök hos en riktig psykolog nästa vecka så jag hoppas åtminstone hon kan hjälpa mig känna mig ok med situationen nu så jag inte är deppig och orolig i onödan redan nu. Hon kändes också redan i telefonen tusen gånger vettigare och proffsigare än aurora jag tidigare varit i kontakt med vilket känns väldigt skönt!

ankan6

Äldre 9 Apr 09:28

#28

Anonym (Din sanning är inte min sanning) skrev 2020-04-09 00:00:40 följande:

Du försöker säkert bara vara hjälpsam, men det var bland annat sånt du skriver som gjorde min förlossning så mycket mer dramatiskt än vad den hade behövt att bli. Alla kurser, alla som berättade fakta om förlossningar pratade om den där ?värkvilan?, tiden mellan värkarna när man får chans att slappna av och hämta kraft. Sanningen är att inte alla får den vilan. Mina värkar kom som en blixt, från väldigt svaga till chockartade och jag trodde på allvar att jag skulle dö av smärtan. Jag väntade på vilan men den kom aldrig. Tills dess att epiduralen började verka så hade jag värkar non stop, utan paus. Hade så ont att de knappt kunde sätta epiduralen. Det var några timmar med total smärta och jag kunde definitivt inte möta den.

Min förlossning gick ändå ganska snabbt, Ca 6,5 timmar från att vattnet gick hemma och värkarna satte igång tills att hon är född. Och trots smärtan då valde jag ändå att föda vaginalt andra gången också, trots att jag blivit lovad snitt. Bestämde mig faktiskt på dagen när jag skulle snittas. Och det ångrar jag inte en sekund! Den förlossningen minns jag med glädje. Innan värkarna satte igång ordentligt låg jag och min man på varsin brits och spelade angry birds

Jag skriver inte det här för att skrämmas. Jag skulle välja vaginal födsel igen. Men jag hade önskat att jag vetat att förlossningar och värkar kan se så olika ut. För just den där paniken jag fick när inte vilopausen kom hade jag troligtvis sluppit om jag vetat om risken innan.

Stort lycka till!

Att det inte finns någon absolut sanning och mall är förstås en del i att det känns som en så sjukt obekväm situation! Konstigt nog för min del så blir jag inte alls avskräckt av det du skriver. Jag fick ett sent missfall för ett år sedan, och jag förstår ju såklart att de värkarna jag fick säkert är en tusendel av "riktiga" värkar även om det gjorde så ont att jag trodde jag skulle däcka där och då, men regelbundenheten i att man kunde förvänta sig just kommer en våg av värk tyckte jag ändå var mycket värre än själva smärtan? Så av någon outgrundlig anledning tycker jag såhär på föhand att det nästan låter bättre att ha en snabb, intensiv förlossning (men håll mig inte vid mitt ord om det väl sker haha)

ankan6

Äldre 9 Apr 09:31

#29

Anonym (Rädd) skrev 2020-04-08 22:41:57 följande:

Jag har gått i terapi för min oro och i terapin har jag lärt mig att acceptera min rädsla och oro och att det är okej att låta den finnas där, och att inte fly från den. Det låter så himla flummigt, men det kan också vara skönt att veta: att det är faktiskt ok att vara rädd. Det är så mycket fokus på att inte vara rädd, hur man ska sluta vara rädd osv, att det känns som ett stort misslyckande om man ändå är rädd. Och det är det inte.

Du är bra och stark oavsett hur rädd du är <3

Skulle det i värsta fall bli en vaginal förlossning så ska du inte tänka på att din rädsla kommer påverka förlossningen si eller så. Om jag med min ENORMA rädsla och ångest har kunnat föda fyra barn utan komplikationer så kan det ju uppenbarligen gå superbra ändå :) Som någon annan skrev här ovanför så får man hjälp av personalen. Lustgas tar bort mycket rädsla tycker jag, man blir lite skönt lullig. Vid tre förlossningar fick jag morfin och det är också avslappnande. Så det finns ju sätt som man kan lura kroppen till avslappning :) Vid min sista förlossning fick jag ryggbedövning och efter det ångrade jag att jag inte har tagit det alla gånger. Det tog bort smärtan så fantastiskt, och jag kände knappt inte att jag födde barn. Jag kunde prata, skratta och äta medan jag hade värkar. Vilken uppfinning alltså!

Jag håller varenda tumme för att ditt snitt blir av, och var inte rädd för att du är rädd. Det får man vara och rädslan är inte farlig <3

Tack för peppen! <3 Ni har redan hjälpt mig mer än vad jag tyckte att aurora lyckades med haha...

Anonym (H)

Äldre 9 Apr 09:33

#30

Anonym (Kommer gå bra) skrev 2020-04-06 15:28:51 följande:

Det kommer gå bra. Även om tanken på att föda barn kan verka skrämmande så är det inte det.

Jag var också ganska förlossningsrädd men det gick bra när det väl var dags, trodde att det skulle vara mycket värre.

Tänk som så att de allra flesta som fött ett barn, föder flera barn. Jag skulle lätt kunna föda 3 till.

Är det du som skriver liknande inlägg i alla trådar?

Att eftersom det gick bra för dig kan inga kvinnor ha fått / ska får förlossningsskador?

De måste ha inbillat sig tycker du?

Anonym (Hur?)

Äldre 9 Apr 16:44

#31

Anonym (Kommer gå bra) skrev 2020-04-08 20:56:27 följande:

Jag menar att förlossningen med största sannolikhet kommer gå bra.

Det tror jag också, men hur hjälper det TS?

Inställda kejsarsnitt pga corona

INNEHÅLL