Ni som är i förhållande, är ni svartsjuka på andras kroppar?

Nej faktiskt inte svartsjuk alls. Var det lite i början men det la sig redan under dom första två månaderna vi dejtade då vi kommunicerade med varandra redan då. En huvudregel vi har är att vara ärliga mot varandra. Hellre att vi säger som det är än att skapa massa drama igenom att ljuga.

Han vet vilket temperament jag får om jag upptäcker att han gör det, ljuger alltså. Jag litar helt enkelt på honom, o han på mig. Och nej, inte den naiva slags tilliten som man tror utan verklig själslig tilltro till varandra har vi. Han vet att jag känner att jag föddes med den kropp jag föddes med och han vet att han gjorde det samma. Är vi missnöjd med något så pratar vi om det och löser det. Tror faktiskt ingen av oss är speciellt dömande så länge inte den andra går bakom ryggen (vilket aldrig hänt när det kommer till sånt här). Vi arbetade med acceptans och tillit istället för kontrollbehov och mata svartsjukor och osäkerheter redan från början och det funkade fint.

Här utstått så jävla mycket skit och slag och spott och otrogenheter och massa andra hemska saker i vissa av mina gamla relationer att jag är 1000% på att jag äntligen funnit min guldklimp. Jag är en sån människa som blir förälskad och kär i en människas själ och hur denne är, samma för honom (jag skämtar inte)... det ytliga är flyktigt men men en fin själ och acceptansen hos en människa man kommer leva med tar en en lång väg. Alla kommer bli ful och gammal nån gång liksom. Varför inte njuta av det man har nu istället för att sträva mot något när man redan har något bra liksom?

Varken han eller jag är perfekta och vi vet om det och helt enkelt accepterar varandra för den vi är (+- massa annat käbbel men det handlar mest om vardagsgrejjer och när man är med varandra för mycket ha).

Vi ser helt enkelt kvaliteter hos varandra som andra inte brukar söka efter och dom är vi nöjda med. Vi vill se varandra lyckliga, må bra, finnas där för varann även när vi blir gammal, o inte äga varandra och försöka kontrollera och styra varandra in så det passar ens egen mall, för sådna relationer håller väldigt sällan .. kollar tom på porr tillsammans och om någon av oss ser någon som är vacker så säger vi det till den andra, inget att skämmas för om man kan uppskatta att någon annan fått en vackrare estetik än man själv har.

Man jobbar på självacceptans och att få ett bra självförtroende och må bra och visa framsteg och veta sin egen värde så attraherar dom delarna så småningom samma energi tillbaks. Men om man går runt och sprider skit o tror att man är skit hela tiden och jämför sig med alla andra så märks det på en och folk generellt brukar vilja backa från sånt då det är toxic beteenden.

Iaf enligt mig.

Nej, inte alls. Kan till och med säga att en kvinna är vacker likaså män, om jag ser någon. Min man gör det aldrig, dock.

Enligt min man är jag hans ideal.

Brunhårig, gröna ögon, 165 cm och smal.

Jag tränar massor och håller mig i form vilket i sin tur boostar självkänslan och självförtroendet.

Jag älskar kläder och är noga med hur jag klär mig.

För mig är humor viktigt och kunna bjuda på sig själv. En bra personlighet väger tyngre än ett utseende.

Dock måste finnas något i det yttre som attraherar mig.

Utseendet är ju trots allt det första en ser.

Nej! Jag är inte svartsjuk. Jag har haft 4 förhållanden och det här förhållandet är det enda jag varit i där jag inte känner ett dugg svartsjuka. Vi har varit tillsammans i tre år och han får mig att känna mig som den enda för honom. Han är även den ende för mig och jag tittar aldrig på någon annan. Han både umgås och jobbar med tjejer som är snyggare än mig, men jag bryr mig inte ett dugg. Otroligt skön känsla!

Ja jag kan bli svartsjuk. Jag har en supersnygg smal och vältränad man och är ganska plufsig själv. Han säger ofta att det är mysigt att ha sex med mig, jag är så mjuk etc. Vet inte hur jag ska tolka det.

Jag är själv nöjd med mitt utseende, inte så att jag är fotomodellsnygg men jag vet att jag ser bra ut och att min man tycker jag är vacker. Fast jag har en hang-up som stör mig lite - min man har nämligen avslöjat att han tycker det är jättesexigt med stora Kim Kardashian-rumpor och mycket former hos en tjej. Jag är ganska smal och har en jättefin välformad rumpa men av mer normalt slag. Jag får lite komplex för det och det har hänt vid ett par tillfällen att jag ser hur han kollar in en riktigt kurvig negresstjej med jätterumpa på stan, det är jobbigt men vad kan jag göra? Jag vägrar göra några ingrepp och det tror jag inte han skulle vilja att jag gör heller.

Han älskar ju trots allt mig och skulle han vara så ytlig att han bytte bort mig mot någon annan enbart pga rumpan - ja vad ska jag med en sån karl till? Fördelen är att han bara tycker jag blir snyggare när jag blir lite rund så jag behöver ju inte oroa mig över att banta i alla fall ;)

Jag kan bli lätt svartsjuk för en del saker. Men just detta du nämner får mig att undra om din kille tittar på andra på ett opassande sätt?

Jag är fullt medveten om att det finns andra som är snyggare och sexigare än mig, men min kille är respektfull nog att ge endast mig uppskattning och komplimanger. Och det får mig att känna mig som den enda i hans ögon.

Vi har pratat mycket om det, och jag uppskattar tex inte att han gillar andra tjejers selfies på sociala medier osv. Jag tycker det är onödigt och respektlöst. Samt att han bör lägga den energin på att jag ska få känna mig attraktiv istället. Funkar bra för oss :)

Jag kan till och med känna lite förakt de gånger min kille nämner något om vad han föredrar, tex långa smala ben (jag är kort och mullig) eller stora fasta bröst (typ som man måste betala för att få). Själv är han flintis och rätt överviktig. Han får nog nöja sig med mig är jag rädd. Nån långbent silikonbrud kommer han aldrig att fiska hem.

Ja det är jag. Sambon har en kollega med galet snygg och vältränad rumpa samt getingmidja och silikonbröst medan jag har fått en äkta mammakropp efter graviditeten. Blir sjukt svartsjuk och sur av att ens tänka på henne

Jag hade en pojkvän mellan 15-17 års ålder. Jag befann mig i tonåren, vilket i sig är en känslig del av livet.

Jag såg bra ut och var normalviktigt. Pojkvännen var lång och fet. Han hade dock humor, som jag anser är en mycket attraktiv del och som går före utseende när jag valt män.

Ett år in på förhållandet berättade han att han tänder på anorexiasmala kvinnor med avsaknad av bröst. Han kunde länge gå igenom klipp på extrema fotomodeller med de preferenser han talade vitt och brett om. Själv var(är) jag 165 och vägde då 55 kg samt har 75 d i bröstkupa. Det slutade med att jag var ute och sprang varje dag efter skolan och mitt extraarbete och åt enbart havregrynsgröt. Tränade alltså inte styrka utan bara sprang. Gick ner till 43 kg och han hyllade mina utstickande!! höftben.

Själv blev han fetare och fetare. Det visade sig att han inte fick vara med i boxning för han hade för hög viktklass. Detta, förstår jag idag, gick ut över mig. Hans pissiga självkänsla speglades på min kropp. Jag fick absolut inte kommentera någon person och vederbörandes utseende för då kunde jag dra.

Det slutade med att jag förstod att han var jävligt skadad och gick vidare i mitt liv. I 2 år försökte han med desperata metoder få mig tillbaka.

Jag har sett bilder på mig i efterhand och det är en fruktansvärd syn med mina smala armar och ben samt hålor under ögonens. Brösten blev som två stackars påsar och till en c-kupa.

Idag tränar och nästan varje dag och väger ändå 53 hälsosamma kilon med muskler. Och framförallt har jag en bättre självkänsla och jag är inte beroende av vad en man tycker. Min man avgudar mig dock och vi har 3 fantastiska barn vilket betyder att han har sett mig inom alla viktklasser.

Snälla, vill era män ha någon annan så är det väl mannens förlust. Att de lägger det på kvinnan är så dåligt. Vill de ha någon annan så kan de väl också göra slut så kvinnan kan gå vidare åtminstone.

Ja, fy f-n, en person som bär sig åt så som han gjorde mot en annan medmänniska är bara värd förakt. Det är inte kärlek och som sagt ofta symptom på något annat problem som inte ens har med personen man har ett förhållande med att göra.

Starkt att du tog dig från honom, i den åldern är det inte lätt att greppa vad som är rimligt och inte rimligt att ta från någon annan <3

Inte ett dugg, men jag var annorlunda när jag var yngre. Tror det handlar om att jag blivit mer självsäker med åldern och att utseende inte är det viktigaste längre. Klart många är snyggare än mig men jag är nöjd med mig själv som jag är. Är 28 år. Struntar fullständigt i om min partner tycker att någon annan tjej är skitsnygg. Jag blir inte svartsjuk om han skulle säga "Åh vilken snygg tjej", dock händer det sällan att han säger något sånt och då oftast i lite retsam ton.

Det finns miljoner människor som ser bättre ut än jag. Om jag hade oroatmig så hade jag fått stänga in mig och sambon i huset.

Dessutom så hade jag inte varit ihop med en man som jag tror tittar på andra och vill vara otrogen pågrund av någons kropp. Klart man tittar men inte för att leta partners.