Att bli lämnad under graviditetens gång
Har suttit och läst massa inlägg och funnit ut att jag dela mitt öde med många andra. Ibland behöver man ju skriva av sig, vilket jag gör här och nu om någon orkar läsa.
Mitt helvete började för ett anntal månader sedan. Vi hade varit tillsammans i 7 år. Han kom som med en blixt från en klar himel att han inte visste vad han kände för mig i vecka 19.... Han berättade inte då att han träffat en annan utan det fick jag ut av hans arbetskamrat 1 vecka senare..
Jag har mått så fruktansvärt dåligt och jag grät mer eller mindre hysteriskt varje dag mellan veckorna 20-30. Han bodde kvar här hemma tills i maj innan jag fick ut honom. Detta uppenbarade sig den 30 mars.(Han tyckte att han hade mer rätt till lgh än vad jag hade) Tji fick han.... Han flyttade den 2 maj och mellan den 7-10 maj blev han tillsammans med den nya tjejen...
Jag har försökt ta mig i kragen och njutta av graviditeten men han har tagit udden av det hela. Och jag kan säga att en människa jag hatar mer än han får man leta efter. Till saken hör nu att han vill vara med på allt men jag har inte klarat av och träffa honom. Har verkligen försökt men jag mår så fruktansvärt dåligt flera dagar efter att det inte är värt det. Nu tycker han jag är egoistisk som inte vill ha med honom på förlossningen... Han ser enbart det som sitt barns födsel och inget annat. OCh snacka om att man vänt och vrigidt på hur man skall göra i flera månader just med förlossningen. Men jag annser att det är min kropp som skall vända ut och in på sig och inför honom så tycker jag det känns nedvärderande. Varför skall han få dela den finaste upplevelsen som han frivilligt själv valt bort med mig? Nu har jag inte prata med honom sedan fredagen den 6 augusti men jag vet att han får information om läget här hemma avsin mamma och syster som jag har kontakt med.
Mitt nästa dilemma är att hans systers barn skall döpas på söndag och han skall vara fadder, jag är oxå bjuden men vet inte om jag skall gå än. Kanske man ligger och födder barn då eller kanske snusar barn då eftersom jag har BF på måndag. Pratade med hans syster igår och frågade bara för att försäkra mig om hans nya tjej inte oxå skulle komma..... Hennes svar blev: Vet inte skall höra med A*****S..... Mitt mod bara sjönk under jorden.... Jag går ju inte dit och utsätter mig för att träffa dem två tillsammans med min stora mage.... Som jag har gråtit nu igen. Dem kan väl för f*n vänta att dra in henne i deras liv tills jag har fött i allafall.
Detta av hur jag mått de senaste månaderna, ni som tror er veta vad ni har förlita er inte på allt.... jag trodde jag kände denna människa till 100 % även om jag säger fortfarande än idag att min A*****S som jag älskade och som älskade mig skulle aldrig kunna göra så hör mot mig.... Men tji , så fel man kan ha.
Nu har man ju den störrsta utmaningen framför sig i livet... Att bli MAMMA och min dotter kommer bli älskad av både sin mamma och pappa i allafall oavsett hur vi lever. Och i slutänden är den största förlusten hans och inte min.... Tyvärr lite dotterns oxå.
Till er som blivit lämnade ta en dag i sändern eller rent av en halv, se er om i omgivningen. Vi är många som delar denna tramatiska upplevelse men mitt motto är : Det man inte dör av gör en starkare! och jag tror det stämmeri slutänden. Var inte rädda för att prata öppet om det, för visst mår man dåligt och tycker det känns extremt misslyckande och skämet men så är inte fallet. Det är inte du som förlorar på det utan pappan.
Nu lät jag väldigt predikande men jag har kommit en bit på vägen även om jag har långt kvar. Såren i hjärtat och själen kommer nog aldrig att läkas helt men dem kommer suddas ut mer och mer.
Nu blev det långt och svammligt men skriv gärna till mig om vi delar öde, vi kanske kan hjälpa varandra på något sätt, vi vet ju hur det känns att bli dumpade under de största omständigheterna i ens liv.
