Vårt förhållande blev bättre efter otroheten
Min man var otrogen mot mig när vi hade varit tillsammans i ca två år. Han träffade en tjej som han blev attraherad av och då hade vårt förhållande varit svajigt ganska länge, vi var båda osäkra och svartsjuka och bråkade mycket pga det. Vi älskade varandra och hade mycket fint som förenade oss också, men vi började nog båda komma till gränsen där vi inte orkade mer drama och hade börjat fundera på allvar på om vi skulle bryta upp. Otroheten blev en vändpunkt för oss. Just det som vi båda hade varit så rädda för och grälat om, skedde. Min man berättade om otroheten för mig, han var ångerfull och svor att det aldrig ska hända igen. Han sa att det här hade fått honom att inse hur mycket han älskade mig. Det var fruktansvärt med alla bilder i huvudet, särskilt eftersom tjejen verkligen var jättesnygg och jag kunde inte låta bli att jämföra mig själv mot henne (jo jag hittade en bild på henne i min mans telefon, hon sitter halvnaken i sängen och ser ut som en jävla sexängel)
Jag kände mig så förrådd och ville hämnas, jag tänkte faktiskt att det skulle vara ett sätt för mig själv att bränna mina broar så att det skulle bli lättare att lämna honom så jag var själv otrogen med en kille som jag visste var intresserad av mig (ett riktigt kap han med). Jag kunde ju inte låta bli att jämföra dem under akten och varken känslorna eller sexet var ju på samma världskarta ens... efteråt låg jag och kände mig bara så tom och saknade min man.
Efter det kände jag mig märkligt lugn. Ligget med den andre betydde ju absolut ingenting för mig och jag älskade fortfarande min man. Jag tänkte att kanske var det såhär han också kände? Jag bestämde mig för att förlåta honom och på något sätt kändes det som att nu var vi kvitt. Jag berättade aldrig för min man om min otrohet, det fick vara min hämnd för att han svek mig först och jag ville inte riskera att det förstörde våra sköra försök att lappa förhållandet. Dessutom ville jag att han skulle fortsätta ha dåligt samvete för vad han gjort. Jag hade förstås gruvliga samvetskval för min otrohet och för att jag ljög för honom men samtidigt var det en bitterljuv känsla, och ångerfull som jag var ansträngde jag mig också för att vara god och snäll mot honom. Så två fel blev faktiskt konstigt nog ett rätt för oss... vi förändrade vårt beteende, blev mer rädda om varann och fick ett ännu starkare och förtroligare band till varandra. Vi pratade massor, grät och bråkade men bestämde oss för att börja lita på varandra och lovade varann att aldrig någonsin svika den andra. Det var inte lätt, jag hemsöktes av filmer som spelades upp i mitt huvud men med tiden bleknade de och kom alltmer sällan. Nu har det gått några år, vi har gift oss och vi är mer säkra än någonsin på varandra. Otroheten blev en ruskig väckarklocka för oss båda, en insikt om vad vi höll på att förstöra. Men i vårt fall blev det faktiskt otroheten som räddade vårt förhållande.
Man får alltid höra att en gång otrogen är alltid otrogen, otrohet går aldrig att förlåta. I folks ögon verkar det nästan vara det skamligaste man kan göra, att förlåta en otrogen partner. Jag menar att det inte alls behöver vara så. Jag vet hur jag själv känner, jag vet i mitt hjärta att jag aldrig någonsin kommer att svika min man igen, vare sig genom otrohet eller på något annat sätt. Vi har kämpat oss igenom det här och det har fått oss att bli sammansvetsade till döden. Jag kan inte föreställa mig något som ska kunna komma emellan oss efter det här.
Det finns en miljon trådar om otrohet där det enda svaret som ges är att lämna, så det skulle vara intressant att höra om det finns någon mer som har samma erfarenhet och har lyckats bygga upp ett förtroende som har raserats till grunden? Har ert förhållande t.o.m blivit bättre efter otroheten?
