Hur våga släppa taget? Separera med barn.

Peppar vill ha halvtid, även fast det är jag som i stort sett gjort/gör allt med barnet. Det var samma med bonusbarnen, som han också vill dela tiden jämnt med biomamman. Det är ju bra tänker jag att han åtminstone vill. Men sen har han så mycket andra projekt, jobb, hobbies etc som jag tycker att han låter gå före barnen många gånger. Jag har ju sett genom hela bonusarnas uppväxt (jag kom in rätt tidigt i familjen) och jag tror inte det blir annorlunda med vårt gemensamma barn. Jag är iallafall inte orolig för våld eller så, han är snäll mot sina barn och vårt gemensamma älskar sin pappa och att vara med honom. Men precis som du skriver så är det inget konstigt för barnet att pappan är borta eller gör annat, för så har det alltid varit. Det är jag som alltid varit med barnet och tagit hand om, så att jag försvinner är mer uppslitande. Hur gammalt var ditt barn vid separationen?

Jag förstår dig helt och fullt. Jag lever inte med en manipulativ och otrogen man, men däremot med en man som inte klarar av att min dotter inte fungerar som han gör. Vi bråkar ofta och jag mår jättedåligt. All lust till intimitet är bortblåst, vill inte göra något alls med honom. Men precis som du så får jag inte ur mig det jag egentligen vill. Jag har försökt nämna separation eller i alla fall särbo, men bara som att jag funderar på det. Vågar aldrig säga rätt ut vad det är jag vill!! Blir så arg på mig själv och efter varje sådan diskussion. Han å sin sida blir som den mest kärleksfulla mannen man kan tänka sig, som om någon diskussion aldrig ägt rum.

Hur bygger man (du eller jag) modet att säga fullt ut hur man tänker?

Det där med kärleksfull och hur gullig och omtänksam som helst efter konflikt känns bekant. Är nog en del i manipulerandet för att jag ska ångra mig och inse att jag har det bra och att vilja stanna hos honom. Bra att du iallafall nämnt separation el särbo, då kan det ju inte komma som en fullständig chock när du väl vågar säga det på riktigt! Jag jobbar på modet. Men tänker att små steg i taget iallafall är mer än inga steg alls!

Ja, små steg är bättre än inga alls. Men jag måste säga att jag är imponerad, och avundsjuk, att du kommit så långt som till en egen lägenhet ändå. Det är ju dit jag vill, att det ska vara så svårt.

Ja att det ska vara så svårt! Men jag antar att det ändå är lite av ett gott tecken också: att man inte kastar och hastar sig iväg utan gör väl övervägda beslut.

Hej Anonym (Nedbr­uten)

Efter att ha läst ditt inlägg så råder jag dig verkligen att tänka över din situation ordentligt. Du mår inte bra och att du känner dig nerbruten pga din sambos manipulativa beteende mot dig.

Du skrev att din sambo har varit otrogen och att du vet det, och att han har sex-chattat med andra kvinnor ev träff.
Tycker du att han visar dig respekt, när han gör detta?

Om han är manipulativ, vilket han verkar vara så som du beskriver honom.
Att han lägger över skulden på dig är att slippa eget ansvar för sina handlingar.
Tycker du att han visar dig respekt, när han gör detta?

När ni var hos en familjeterapeut och terapeuten blev provocerad av din mans sätt att skuldbelägga dig för den rådande situation visar att han inte tar ansvar.
Att en utbildad erfaren familjeterapeut blir provocerad av sambons beteende när han skyller på dig.
Ringer då inte en klocka hos dig?

Han äger dig, han livnär sig på din energi, han visar ingen respekt för dig, Han vet vart han har dig, han utnyttjar din situation. han står över dig mentalt.
Jag vet att det är hårt att läsa detta, men jag vill bara att du ska få insikt och vakna.
Ingen människa ska bli utsatt för det som du blir. Ingen...

www.mabra.com/psykologi/7-psykologiska-knep-manipulativa-personer-anvander-mot-dig/

Det är bra för dig och din självkänsla att du har skaffat ett eget boende. Där du kan få egen tid för återhämtning och vila.

Du skrev att: "Sambon är inte elak fysiskt på nåt vis". Men att vara elak på det sättet han är mot dig rent psykiskt är värre.
Och att: "Han är hjälpsam och charmig och har försökt att laga och lappa."
Varför tror du att han gör detta? För att få dig tillbaka för att du är hans livlina där han kan suga ut mer energi ur dig med sitt manipulativa beteende.

Sen: "Men jag vill inte längre. Orkar inte mer tror jag? Vill inte vara intim. Det hela handlar ju om att jag inte vill förstöra för mitt underbara barn som är så stabil och lycklig som det är."
Jag förstår att du inte orkar mer när energin och självkänslan är i botten och hur han har varit mot dig.

Är du säker på att din son (naturligtvis är han underbar) är stabil och lycklig?
Barn är "rena mentalt" och dom uppfattar och förstår så mycket mer än vad vi tror.
(Vi vuxna har en förmåga att underskatta barnens psykologiska uppfattningar och tolkningar. Jag har själv 3st barn så jag har lärt mig detta.)  
Om du stannar kvar i din destruktiva relation med din sambo. vad tror du att din son får för bild hur en man ska behandla en kvinna i en relation?
Att det är ok att nedvärdera sin kvinnliga partner, för det gjorde pappa mot mamma.
Det kan bli så, eller att din son kan ta avstånd från ett beteende som sin far har, när han växer upp.

Men var är du och vart står du? Hur mår du? Hur vill du må? Hur vill du att din framtid ska se ut? Det är upp till dig att avgöra.
Det är kanske dax att för dig att börja tänka på ditt eget välmående och hälsa både för dig själv och för din son.
Jag är säker på att just din son vill se en mor som ler och mår bra. det kommer att smitta av sig till honom.

Jag förstår dig över fasan att ta det stora steget att bryta upp och flytta. Det är stora steg i livet mot det okända. Många tankar som kommer och går, säker ena stunden och osäker den andra. Tankar på ekonomin, vänner, sonen, livet, fördelningen av vårdnaden och mycket, mycket mer.

Men det är då dom stora utmaningarna kommer som du ska lösa genom att anta utmaningen, att vara kreativ, skapa mål i livet, utmana dig själv, bli självständig, lära dig av det som sker. Att du kommer att få tid med att vara med dig själv och din son. 
Du kan börja med se dig själv i ögonen och studera ditt ansikte i spegeln varje kväll och morgon med att säga högt till dig själv "Jag älskar dig" "Jag är underbar." (eller andra positiva ord.)
Lyssna och känn på orden, kanske dom känns overkliga, tomma, konstiga.
Men fortsätt att göra detta. för varje gång som du säger just dom orden så kommer det att kännas skönare och säkrare, du kommer att märka skillnad för varje gång du tränar.

Så frågan är vill du förändra ditt liv och anta utmaningen att skapa ett nytt?

Mvh

Tack Lasse B. Många viktiga insikter du delar med dig av. Jättejobbigt att läsa men mycket av det du skriver har jag börjat inse. Antar att det är därför jag skivor här på FL för att ta hjälp att få någon slags objektiv synpunkt. För som det står i länken som du hade i ditt inlägg tror jag är sant i mitt fall: ?Ju mer makt personen har över dina känslor, desto större är risken att du slutar lita på dig själv, slutar tro att den emotionella misshandeln ens är riktig.?

Och även om jag börjat inse väldigt mycket och känner vad jag borde göra, så måste jag på något vis lista ut hur/när jag ska våga säga det: Att det får vara slut. Jag har blivit så otroligt feg, och van att hålla inne mina känslor.

Hej Anonym (Nedbr­uten)

Jag visste att det skulle vara jobbigt för dig att läsa mitt inlägg.
Men poängen är, att det som är jobbigt att veta, är det som får många att vakna upp.
Hur ska du kunna vara feg? Du har blivit utsatt för manipulation och blivit känslomässigt utnyttjad.. Det är svårt att upptäcka sådant i ett förhållande, det är en långsam nedbrytning.
Du är inte alls feg, kom ihåg det. Du har skrivit av dina känslor här på FL.
Kan tänka mig att det har varit skönt och uppiggande för dig över dom fina svaren du har fått.

Börja planera dina drag, när, vart. kanske på en neutral mark där det kan finnas andra människor i närheten men tillräckligt långt bort.
Börja den mentala träningen med att tänka att " jag är inte rädd för dig".
När du har bestämt dig så håll inte inne med vad du tycker om honom och hans beteende och den skada som han har åstadkommit dig. Var tydlig med vad du vill, var bestämd, visa/tala om att du inte tänker lyssna på honom. Nu är det han som ska lyssna på dig. Att du har fått nog.
Ta ifrån honom den makt som han tror att han har över dig.
Det kommer du att klara av, och det vet du innerst inne.
När du har gjort detta så har du brutit den negativa bandet med honom.
Du kommer att gå därifrån som en vinnare.

Ett tips som jag varmt kan rekommendera.
Sök på Fil Dr Lars-Eric Uneståhl, Har har gjort flera band om muskulär/mental avslappning.

eller denna länk.
hittaljudboken.se/ljudbok/9186389092/avspanning

Mvh lars

Hej TS

Din Man låter precis som mitt ex var. (Han kom.så småningom fram till att Han var sexmissbrukare och började terapi för det. Jag har dock sett att det inte verkar hindra honom att fortsätta vara otrogen mot sin nya. . Så den verkar inte ha hjälpt.)

Han var charmig snäll och oerhört manipulativ. Under vårt förhållande var han konstant otrogen mot mig men varje gång jag misstänkte nåt lyckades han vrida det till, och på sätt och vis få mig att tro, att det var jag som var problemet. Antingen att jag var galet svartsjuk misstänksam och skadad. Eller oförmögen att se hans känslomässiga behov. I vårt förhållandes allra djupaste mörker sätt jag och tröstade honom när han grät förtvivlat efter att jag upptäckt ytterligare ett svek. Det var så skevt och konstigt men då var det mitt liv.

Vi hade inte några gemensamma barn. Men han hade kommit in i mina barns liv väldigt tidigt och tagit en fadersroll då deras egen pappa är borta. Och jag hade sån ångest över att ta ifrån dem ännu en far.

Men du hör. Jag säger ex. Sen sju år har jag inte sett eller hört av honom. (Mer än när han plötsligt dök upp på en dejtingsida... då var jag tvungen att kolla. Och han var fortfarande gift med sin nya)

Och det jag gjorde var att göra,som du. Jan använde all min styrka till att skaffa en egen lägenhet. Jag sa det precis,som du att det handlade om.att vara särbo absolut inte att avsluta förhållandet. Det är ett av mitt livs starkaste minnen näe jag låser dörren till min lägenhet från insidan. Och känslan av att han inte skulle komma in genom den om jag inte öppnade.

Sen använde jag tiden i den att samla,styrka. Jag började långsamt till ringa Mer och mer tid där. Skaffa mer och mer av ett eget liv. Det tog tid. Men drygt ett år efter att jag låst dörren till den från insidan så stod jag i hans kök, hade just kommit in genom dörren, och känt ångestvågen slå emot mig. Och då kände jag den. Den enorma kraften i mig som sa nej jag vill inte. Jag vill inte det här. Så då kom det. Utan att jag ens tänkt säga,det. Plötsligt gör De jag mig själv säga. Jag vill inte Vara,med dig mera. Så väl se jag om och gick ut genom dörren. Och efter det har jag aldrig sätt min fot där igen.

Klart det blev en tuff tid efteråt. Han freakade ut och blev helt galen ett tag. Men jag hade min lägenhet. Min ekonomi att klara mig själv. Och den styrka jag samlat på mig genom att långsamt komma från den sjuka värld vi levt i.

Så vad vill jag säga. Jo att jag tror att du redan är på väg mot den styrkan och kraften. Du har redan slagit in på den vägen. Du är stark och modig och det kommer att komma,steg för steg.

Som nån sa så prata,gärna med en terapeut. Det hjälpte mig på vägen. Men framförallt tillbringa allt mer tid i världen utanför ert förhållande. Då vill man aldrig återvända! Ditt barn kommer klara,sig. Mina barn förlorade visserligen en far till (det kommer inte ditt att göra!) Men de fick tillbaka sin mamma. Den riktiga. Den starka lyckliga mamman som orkade skratta och Vara Glad och leva fullt ut. Det har de själva,sagt (Nu när de börjar bli stora)

Men åh, tack! Det känns fantastiskt stärkande att läsa din story!! Och att det är helt okej eller normalt, eller vad man kan säga, att det tog ganska lång tid! Men så plötsligt så var det dagen D. Jag har ställt in mig på att den dagen är rätt nära för mig.

Jag har ringt till den terapeut som jag träffade för ca ett år sedan men tyvärr erbjuder inte den vårdcentralen samtalsterapeut just nu. Så jag får väl försöka leta upp en ny, men det känns också lite jobbigt att börja om, så att säga.

Jag känner mig stärkt av alla era inlägg. Har försökt boka tid hos terapeut men min förra tar inte emot längre så nu väntar jag på uppringning av en ny på annan vc. Jag har börjat lyssna på boken You go girl: att våga lämna kränkande kärleksrelationer. Av Linda Newnham & Karin Nordlander. En handbok i att lämna kränkande kärleksrelationer. Kan rekommendera den till alla i liknande sits! Jag känner igen mig redan från början. Detta är mitt ansvar att ta mig ur.

Har i helgen tagit mod till mig och sagt att det antingen är paus eller slut. Mannen tyckte jag borde kommit över otroheten vid detta laget. Och tryckte på mina ömmaste punkter om att detta blir jobbigt för barnet etc.

Jag har lyssnat 2 ggr på boken jag hittat, bokat tid hos psykolog och försökt bestämma mig att jag måste bita ihop ett tag nu och inte ångra mig eller ge efter och gå tillbaka för snabbt. Måste ge mig tid. Jobbar på att få till ett vettigt upplägg för växelvis boende och förklara på ett bra sätt för barnet. Bor nu endast i min lägenhet vilket är skönt.

Men slits nu mellan skuldkänslor, velande, har jag gjort rätt?, vad borde jag göra annorlunda? mm. Fast egentligen mår jag rätt bra, känner mig lite stärkt av att jag faktiskt vågade säga nåt!

Jag tror det blir bra till slut - lycka till!

Härlig läsning att du har gjort något positivt över din situation, stå på dig o finn din egen lycka och välmående.

Kom ihåg att du inte ska ha skuldkänslor.

Tack Lasse B. Tog till mig särskilt av dessa ord du skrev och följde dem så gott jag kunde;

Hej igen Anonym (Nedbruten)
Bra att du har fattat beslut som är bra för dig och den boken som du har läst.
Jag kan tänka mig att det har gett dig mer styrka, energi och förståelse för det som har hänt dig och för vad du har blivit utsatt för..
Du ska inte alls ångra dig eller ens ha tanken på att gå tillbaka till honom, så illa som han har behandlat dig.
Har din man skuldkänslor? Nej. Han har fått dig att få skuldkänslor för det han har gjort mot dig.
DU SKA FAN INTE HA SKULDKÄNSLOR. Förstå det.
Lita på ditt inre. Känns det fel, så är det fel.

Planera din framtid, skapa mål i livet som du vill ha det. genomför dom, bocka av målen allt eftersom du har genomför dom.
Din framtid är vad du själv vill göra den till, utmana dig själv.
(Detta gäller mig själv oxå.)

Denna länk till en ljudbok som jag varmt kan rekommendera dig.

www.adlibris.com/se/e-bok/upptack-och-skydda-dig-mot-energitjuvar-pa-tva-timmar-9789174830620

Jag har den själv och har lyssnat på den flera gånger.
Jag förstår nu mycket tydligare min frus beteende och hennes uppväxt som präglar hennes liv som vuxen. Jag har oxå fått mer insikt om hur jag är. ;)
Och jag har nu själv inga skuldkänslor kvar, nu när vi ska skiljas.

Stå på dig och ta hand om dig, din son och er framtid.
DET ÄR DU VÄRD.

Skriv gärna hur det går...

Tack för boktipset och att du delar med dig lite av din egen situation. Jag började genast läsa den lite längre varianten av boken du tipsade om. Inser hur väl jag känner igen mig i den hon skriver om all vrede jag samlat inombords under så många år. Att den behöver få komma ut och att jag behöver få kontakt med mina känslor. Jag har bitit ihop och svalt så mycket skit så länge. Just nu är jag mer arg än ledsen.

Hej Anonym (nedbruten)
Jag tror oxå att du bär mycket vrede i inom dig. Det är en naturlig reaktion att du börjar bli arg, nu när du har vaknat upp ur din destruktiva relation och insett att den har skadat dig som person.
Nu börjar ditt äventyr med dig själv med att hitta tillbaka till dig själv, den person som du var innan.
Att få jobba med självrespekten, insikten om dig, få tillbaka tilliten till dig, att få tillbaka självkänslan och bygga upp självförtroendet.
Att du helt enkelt börjar om med ditt nya liv, där du tar hand om dig själv och att du ser till att må bra.

mvh

Har hänt lite men inte allt sedan jag var här inne sist. Jag har sagt att vi ej kan ha en intim parrelation utan bara en familjerelation och göra saker och ha trevligt med barnet. Och att jag inte kan flytta tillbaka ihop. Men jag har en del grejer och möbler kvar i hans hus. Vi har ett schema för vem som har barnet. Vi har umgåtts litegrann i sommar och har trevligt ihop ibland. Men mannen tolkar varje trevlig stund som att jag är på väg tillbaka. Jag har dock varit rädd att klippa kontakten helt, rädd för att mista insynen i mitt barns halva liv. Och vi har ju trevligt ihop!

Nu står jag i sitsen att han inte riktigt accepterar detta. Han växlar i humör. Lägger skulden på mig. Kan hets-smsa, alltid när jag är på väg till någon trevlig utflykt eller på jobbet. Han trycker på mina ömma knappar gällande hur mina val drabbar barnet. Och jag tvivlar ibland på mitt beslut, tänk om jag överdriver och gör fel?! Men jag är så evinnerligt trött på allt drama.

Han tycker jag är riktigt elak. Att jag lyfter och krossar honom om och om. Att jag är duktig på att spela på hans känslor. Han vill inte leva som kompis och snart förlorar jag hans stöd och han blir arg (hot?).

Han säger att jag är otydlig samtidigt som jag har skrivit eller sagt samma sak hela tiden och jag tycker då att jag visst varit tydlig? Vad är det han menar att jag ska berätta mer om vad jag tänker? Men ändå älskar han mig mest av allt och vill leva med mig hela livet, säger han. Vi har noll kommunikationsförmåga.

Enough is enough. Men jag vågar inte säga det till honom. Varför är det så svårt att ta steget fullt ut?!