Svenska tjejer jämfört med utländska

Rent ekonomiskt upplever jag det helt tvärtom. Utländska(vi talar då inte om kulturella grannar) tjejer förväntar sig att mannen betalar både dejter och äktenskap. Svenska tjejer har göra -rätt-för-mig-och-betalar-för-mig-så-att-han-inte-tror-att-jag-är skyldig-honom-något-tourettes. För att inte taka om svenska tjejers rädsla att framstå som dåliga feminister. Nä, jag känner inte igen dina upplevelser.

Anledningen till att jag skilde mig var för att jag efter 25 år tröttnade på att vara hushållerska/vaktmästare/mamma/hantverkare/försörjare/sexslav utan att få någon uppskattning oavsett form -uppmärksamhet, bekräftelse, tid, saker eller pengar.

Rätt man som gör att jag känner mig älskad kan jag lätt slå knut på mig själv för att göra lycklig tillbaka oavsett vad han vill ha.

I Sverige så är det så tyvärr att traditionellt kvinnliga saker har inte lika hög status som typiskt manliga. Kvinnor har länge jobbat för att förtrycka sina kvinnliga egenskaper för att bevisa att de kan vara lika duktiga på alla områden som männen. Vilket är en helt fel approach. Det är det som har varit grunden och i mitt tycke felet i just svensk feminism. Till exempel som det här att vara mamma, föda, amma och ta hand om sitt barn under första tiden. Det tycker jag egentligen är en av de finaste sakerna som finns. Jag har flyttat till utlandet och i landet där jag bor känner jag verkligen att jag har fått oerhört mycket respekt från alla bara för att jag födde barn och blev mamma. Att vara mamma och ta hand om sina barn är en status i sig här. Det är ett achievement. De tittar på en med beundran och respekt när jag går ut med barnvagnen. Folk hjälper till och man får gå först i kön om man är med barnen. När jag är i Stockholm på besök känner man sig bara i vägen om man är ute med barnvagnen. Man får vara glad om man inte blir nermejad. Och att nån skulle stanna för att gulla med barnen kan man ju bara drömma om. 

Jag har bott i Sverige och har haft svenska pojkvänner. Oerhört snälla och respektfulla, man känner sig alltid hörd, till skillnad från vissa utländska pojkvänner man har haft som är vana vid att bestämma utan att fråga. Men relationerna som jag haft med svenskar har varit lite...tråkiga. De fick mig aldrig att känna mig som en riktig kvinna. Vilket jag inte beskyller dom för, det är ju så hela samhället i Sverige är. Allt ska vara jämställt och alla följer det som kallas för likhetsfeminism, som grundar sig på att alla är lika. Det finns däremot en annan slags feminism som är motsatsen till detta, det kallas för särartsfeminism. Jo då, det finns också. Det betyder att man är för jämställdhet men att man anser att kvinnor och män är olika och har olika egenskaper. Men att dessa egenskaper är likvärdiga, de kompletterar varandra. Jag har alltid varit en särartsfeminist. Jag har alltid tyckt att den svenska feminismen är helt fel då den i princip går ut på att utplåna och förtrycka allt det feminina och vackra och har de manliga egenskaperna som förebild, något som i princip motarbetar allt det som folk egentligen vill uppnå med jämställdhet.Det bevisar bara att man i grunden tycker att mannen är bättre.

Förutom feminismen så finns det även en annan aspekt i det här som handlar om hur man blir uppfostrad i olika samhällen och vad som anses viktigt i olika samhällen. I det svenska samhället så poängterar man att det är mycket mycket viktigt att kunna klara sig själv. Stå på egna ben, inte behöva ta hjälp av nån annan. Så folk försöker hela tiden bevisa att de kan klara sig själva, även i relationer. Man är rädd för att visa sig svag kan jag känna, och det är svårare att uppnå den där känslan av tvåsamhet, speciellt då det inte är lika självklart i Sverige att man delar allt, som det fortfarande kan vara i andra länder. Det är mycket jag jag jag i Sverige. Det är inte alltid fel såklart. Ibland är det bra att tänka på sig själv, speciellt när något har gått för långt. Och det är bra att veta hur man klarar sig själv om det skulle behövas. Men man ska inte haka upp sig på det tycker jag. Man pratar alldeles för sällan om det fina i att vara "vi". Att kunna stödja sig på nån, att hjälpa varandra.  

Så jag förstår absolut att du känner som du gör.

Kunde inte sagt det bättre själv och jag tackar dig för att du lärde mig ordet särartsfeminist.

Jag har oftast tänkt att jag är feminist, men när jag pratat med andra hardcore feminister och sagt vad jag tycker har jag fått höra att det jag tycker är förtryck mot kvinnor och inte alls feminism. Jag kan typ förstå deras tanke, men anser den vara fel. Det är lite som du säger, om målet för dem är att förtrycka sina kvinnliga sidor och bli mer som män, ja då erkänner de i princip att män står över dem, vilket är sjukt därför det är det som de anser är rätt men samtidigt arbetar emot hahaha....

En kvinna som vågar vara kvinna. Prata och gå som en kvinna,  ta på sig kvinnliga kläder och helt enkelt föra sig som en kvinna, är i min mening mer rätt på det än någon feminist som rakat huvudet och står att skriker att alla med penis är onda. Liksom det är skillnad på könen. Det är okej att det är skillnad på könen. Det är vackert på olika sätt att tillhöra de olika könen. Känns lite som att de bör jobba på sin självkänsla och acceptera läget lite mer bara.

Rent ekonomiskt upplever jag det helt tvärtom. Utländska(vi talar då inte om kulturella grannar) tjejer förväntar sig att mannen betalar dejter Nä, jag känner inte igen dina upplevelser.

Jag förstår dig helt och hållet...

Om jag träffar en kvinna som verkligen fyller min andra i mitt liv så kommer jag se till så att vi båda växer till något så mycket mer än vad vi hade gjort på egen hand och hennes halva blir därav mer. Sedan exakt vad som "krävs" är nog olika från fall till fall, men om min fru kommer in i ett rum och ser mig, så ska hon tänka "damn, där är min man" och inte bara för att vi är gifta, utan för att jag faktiskt är hennes man.

Vad som uppfattas som kvinnligt och manligt har ju förändrats med tiden t.ex. fick inte kvinnor delta i Vasaloppet så sent som i slutet på 70-talet. Då uppfattades det okvinnligt att åka ett Vasalopp eller utföra vissa sporter. Jag hoppas inte folk i allmänhet anser att tjejer inte ska utöva vissa sporter för att det är okvinnligt eller att en kvinna är mindre kvinnlig för det.

Då var det tack vare de som gick emot detta och kämpade som reglerna ändrades. Så det som uppfattas som manligt idag kanske i framtiden är något som är naturligt för både män och kvinnor att göra imorgon.

Tanken är ju den individuella friheten och rätten att göra vad du vill oavsett om du är man eller kvinna och att ha möjlighet att kunna göra saker och stärka ens självkänsla och självförtroende i att kunna göra allt möjligt istället för att stå helt tafatt inför ett problem. S

Självklart ska man hjälpa varandra men om det vill sig illa att en person t.ex. i ett par blir sjukskriven eller begär skilsmässa så blir det väldigt tufft om den andre står helt lamslagen och inte kan laga mat eller utföra sysslorna i huset. Eller att en av dem inte kan ta ut skilsmässa pga att den inte kan klara sig utan sin respektive och därför blir tvungen att vara kvar i ett dött äktenskap.

Instämmer. Jag har gjort val, utbildning och jobb, för att jag velat det, som jag inte hade kunnat om inte kvinnor innan mig kämpat för den, i vissas ögon, avskyvärda kvinnokampen.

Jag slipper vara en hemmafru och dedikera mitt liv till barn och hem och för mig är varken egna hushållssysslor, ta hand om egna barn något som bör lyftas som något fantastiskt. I min värld är det två vuxna som fixar det tillsammans.

Jag lever med en svensk man, är så nöjd att han är som jag, inte passionerad och eldig. Inte behövt uppvakta mig för att jag ska känna mig sedd.

Jag är helt inne på din linje. 
Är singel och mitt första och största krav på framtida partner är att han ska vilja vara med mig. Absolut inte 24/7 och jag är inne på en särborelation, men att jag hela tiden ska stå tillbaka för annat vägrar jag.

Håller på och målar hemma och konstaterade i helgen att jag tillbringat mer tid med min målarpensel i mitt måla-om-trappenprojekt än vad x-maken spenderade med mig de senaste åren.
Alla fester där han bara lämnat mig "åt mitt öde" och aldrig sökt upp mig för att se/hör hur jag har det. Aldrig att jag var prio ett om jag kom in i rummet och sökte upp honom...
Alla dessa saker som poppar upp i mitt huvud gör mig bara mer och mer förundrad över att han är så arg på mig för att jag lämnade honom. Han har ju inte velat ha mig de sista 5 åren så han borde väl vara glad att jag gick!!!

Jag syftade främst på kvinnor från västerländska länder, speciellt Skandinavien. Danskar t.ex. är ännu värre med sina alkohol vanor med hahaha...

Hej!

Jag träffade en tjej för något år sedan. Detta var under en tid då jag inte hade det särskilt bra alls rent ekonomiskt. Men hon hade det väldigt bra ställt. När vi började umgås så hade jag helt enkelt inte råd att betala för middagar osv men det var hennes liv, hon åt alltid ute och hittade på saker. Så på något sätt som jag knappt fattar än idag så betalade hon för de första 6 dejterna. Sjunde betalade jag för.

Jag tyckte om att bli uppvaktad på detta sätt men skämdes också lite för att jag kände mig som en igel. 

Det finns väl ingen skillnad om båda är uppväxta i Sverige?

Jag tycker hela din TS är jättekonstig... Svenska tjejer om några, är väl självständiga 

Jag tycker svensk tjejer är coolare och mer easy going.