Psyket och skadade relationer till era föräldrar

Jag har haft det tufft när jag växte upp. Föräldrar som kanske inte alltid prioriterade mig då den ena missbrukade (kallar denne A) och den andra (kallar denne för B) var för trött för att låta mig vara hos denne jämt, så trots att A missbrukade var jag tvungen att vara hos A varannan helg. När jag var riktigt liten, typ tre år, var jag på väg att dö på grund av att A lämnade mig själv hemma medan denne var iväg och pundade. När jag var runt tio messade jag till B och berättade att A var hög och alkoholpåverkad, att jag var rädd och ville hem. Jag fick inte åka hem, trots att detta var i samma stad. Detta är verkligen bara två incidenter av MÅNGA! A har jag inte längre kontakt med, vill inte heller ha någon kontakt med hen. B har jag kontakt med trots alla tvivelaktiga beslut hen tagit kring att "trygga" min barndom. Nåväl, det jag vill komma till är att jag börjar bli så jävla förbannad, retroaktivt, desto närmre jag och sambon kommer till bildandet av familj. Känner redan sån enorm kärlek för vårt framtida barn (trots att jag inte ens plussat än) så jag kokar över föreställningen att det barnet skulle känna sig så övergiven som jag kände mig. Har inget förtroende för psykologer men börjar inse att det kanske inte finns någon annan utväg. Vill verkligen inte välja bort den enda familj jag har kvar (förälder B) trots att jag på ett sätt kan känna ett djupt hat mot denne. Är det någon av er som har skadade relationer till era föräldrar som fått barn. Hur har ni hanterat detta? Är jag själv med att ilskan blir starkare desto närmre man själv kommer till bildandet av familj?