Att vara tre i en relation - jag, min dejt och hans ex

Är inte det minsta arg!! Blir tyvärr aldrig arg. Och det är hans fulla rätt att göra som han vill. Håller med.

Jobbar på att gå vidare.

Det verkar som du har gått vidare i din process till att bli arg. Tänk bara på att han faktiskt inte inte gjort något fel, utan har full rätt att ha vilket förhållande han vill med sitt ex och släppa dem som inte är ok med det upplägget. Hur svårt han än kan komma att ha att hitta någon som är ok med det, så är det hans fria rätt att försöka.

Ni var inte tillsammans under så lång tid vilket säkert var anledningen till att det var så lätt för honom att tacka för sig. Så försök du med att släppa detta nu och gå vidare en erfarenhet rikare.

Har dejtat en kille sen två månader tillbaka. Vi fick en otrolig kontakt mentalt. Han hade väldigt många egenskaper jag ville ha. Framför allt intelligens. Vi kunde prata om allt, det verkade som han förstod mig, han kunde avsluta mina meningar. Vi delade samma värderingar, politiskt och kärleken till naturen m m. Möjligen blev jag inte förälskad i honom helt (är kanske lite reserverad efter att äntligen kommit ifrån en man med narcissistiska drag). Han är några år yngre och har små barn. Tvillingar på 6 år. 

Till saken. Han pratade väldigt mycket om sitt ex. Jag åkte med honom till jobbet vid ett tillfälle då vi jobbar på en stor arbetsplats - och under den resan kom hon på tal två gånger. Jag sa till honom att det hjärtat är fullt av talar munnen och han blev helt ställd. Och han kan verkligen prata annars. Hon messar honom o beklagar sig när barnen är jobbiga, om nån av dem ramlat o slagit sig. Han hjälper henne o hennes svärfar (jag hade ju ändå släpkärran). Han skulle fixa hennes cykel (deras gemensamma stora intresse). Han har ingen familj i landet. De har varit gifta i 17 år och separerade 2 år nu. Jag har väl frågat honom ett par gånger om han verkligen är över henne.

Nu i helgen var han barnfri o skulle hälsa på mig i min stuga. Det var kanonväder, han hade med sig några öl. Såg fram emot att sitta på altanen o prata. Då säger han plötsligt att han ska åka med barnen till vänner på midsommar, "för mitt ex hade andra planer". Det var hans vecka. Jag fattade inte riktigt, men tänkte det spelar ingen roll, han ska tydligen ha barnen o jag vill inte träffa honom då, vi har inte kommit så långt ännu. Dock plingade det säkert 6-7 ggr i hans mobil o jag blev lite reserverad o inåtvänd, men det vände under kvällens lopp. Fattade att det var hans ex. 

Dagen efter, under dagen kände jag mig lite olustig. Funderade på om jag orkade med en relation med en lite yngre man med små barn o allt vad det innebär. Plus lite annat som varit en sten i skon som jag ignorerat.

På kvällen åkte jag till honom - han säger då att hon har ändrat sig o ska åka med. Jag blev helt iskall inuti. Blev stel o hade svårt att konversera som vanligt. Han skulle t o m köra. Hörde knappt vad han sa efter just den informationen. Jag valde att åka hem och var ganska kort mot honom via SMS när jag väl kom hem. Han undrade vad det var o jag skrev att jag hade lite att processa och att vi kunde prata om det dagen efter. Efter mycket om o men hade vi en konversation igår och det avlöpte med att jag sa att jag inte ville vara tre i en relation vilket han förstod. Sen sa han att det var viktigt att ha en bra relation med barnens mamma, att det var enorma fördelar med det för alla inblandade, och undrade vad göra. Jag sa att du får komma även henne innan du kan dejta på allvar. Då säger (eller skrev, för vi antingen ses eller messar och han vill veta vad jag ville prata om, som om han misstänkte och inte ville ses IRL utan ha det "avklarat" på distans) han att om det är så jag känner så är det lika bra vi avslutar hellre förr än senare. Att barnen är små o de har bra relation och han inte ville hantera mig eller ändra på deras "arrangemang". Trots att jag själv alltså hade tankar på om detta verkligen var rätt och mina egna behov efter tidigare relationer är att för en gångs skull få komma "i första rummet", så känner jag mig nu dumpad, värdelös och ångrar att jag ens sa något. Jag vet att jag måste stå upp för mig själv, men jag står inte ut i känslan. Känner mig så övergiven. Lider av sviter av en taskig uppväxt. Är medberoende och klänger mig fast vid relationer även om de är dåliga. Har en terapeut som är bra och jag ska jobba med detta men det är såååå jobbigt när det pågår. Inte är det lätt att hitta en man heller som man gillar o mycket gillade jag ju med honom. 

Nu tänker jag ju att jag kanske bara skulle stått ut och inte utmanat honom. Men jag blev ledsen för han frågade inte mig vad jag tänkte göra, eller beklagade att hans val att fortfarande åka med barnen o nu henne till gemensamma vännerna, gjorde mig ledsen. Jag skrev att jag blev ledsen för det men han bara upprepade att det var lika bra att bryta utan att kommentera. Jag trodde ju han skulle kunna tänkt sig o träffat mig om hon nu istället kunde åkt med barnen. Jag hade säkert t o m accepterat det om han bara frågat mig om det var OK, eller förklarat varför han gjorde det valet. Jag frågade igår men han svarade bara. "Ingen aning faktiskt". Kunde inte låta bli att messa honom idag o säga att det inte kändes bra efter konversationen igår, att man kanske skriver för snabbt liksom. Men nej, han mådde bra o trodde inte det skulle spelat någon roll att vi avhandlade detta per SMS. Och återigen poängterade han att han inte tänkte ändra på något att det var lika bra vi gick åt olika håll. Och så dök det upp för en kort stund att han inte gick att kontakta, som att han blockerade mig. Fattar ingenting. Och vi hade ändå pratat om att en relation handlar om att bestämma sig o lösa de problem som dyker upp, och han har varit väldigt tillgiven och tillmötesgående innan.

Har ni varit med om liknande? Jag hatar att känna mig så förvirrad och övergiven. Gamla sår rivs upp. Jag är 49, frånskild sen 2013, och han är 46. Hela dagen idag har varit förstörd. Känner mig ledsen tom o helt utmattad. Fast jag förstår logiskt att det var lika bra.

Jag håller inte med dig riktigt i detta. Har man levt ihop x antal år och har barn tillsammans, då bör man försöka lösa sina problem. Men om man efter bara två månader upptäcker att man inte har samma grundvärderingar och helt motsatt sätt att se på saker och ting, då gör man rätt i att göra slut och leta vidare.

Vem av parterna är det annars som är skyldig att göra avkall på det den tror på och trivs med?

Jag hade släppt den här mannen rätt snabbt eftersom jag precis som ts inte vill leva i en relation på tre, och med all smet som det drar med sig. Jag kan helt enkelt inte se att vi skulle kunna mötas på mitten, vi står för långt i från varann för en kompromiss.

Jag tycker visst han har gjort fel. Sagt upp en relation GENOM SMS utan att ge TS möjlighet att dryfta hennes känslor. Han har agerat på ett väldigt känslokallt och arrogant sätt. Visst har man rätt att leva sitt liv precis som man vill men ger man sig in i en relation gäller det att vara lyhörd inför varandras känslor och tankar. Man gör inte slut så fort nåt blir lite bökigt. Då är man rätt kass skulle jag säga. Man kan inte bara göra på sitt sätt och göra slut om den andre har en annan upplevelse av situationen. Då skulle man inte gett sig in i nåt från början och sårat en annan människa.

Jag håller med om att det är bättre att göra slut genom samtal istället för över text. Men vi vet inte varför han valde att göra så, kanske hade det låtit logiskt om vi fått höra hans sida.

Vad gäller resten så håller jag inte alls med. Man har alltid rätt att göra slut när man inte längre vill vara kvar.

Jag håller med om att det är bättre att göra slut genom samtal istället för över text. Men vi vet inte varför han valde att göra så, kanske hade det låtit logiskt om vi fått höra hans sida.

Vad gäller resten så håller jag inte alls med. Man har alltid rätt att göra slut när man inte längre vill vara kvar.

Min tolkning är att han valde att pressa mig att skriva via Messengern för han kände på sig att det kanske skulle bli så här o då slapp han ?se mig? o ta farväl. M t p hur det var kvällen innan. Alternativt var han bara den typen.

Han har rätt att lämna närhelst han vill men vi pratade väl lite mer om ?hur?. Att ta till storsläggan o inte ?hear me out?, kändes inte alls som den person jag lärt känna injaga blev överraskad och sårad. Men det är bara att öva non-attachment och inte tänka på allt man ville ha med just honom.

Har hänt mig flera gånger att män kört med den stilen att rycka av plåstret snabbt i stället för att prata igenom det. Det känns som att personen är helt kall, men antagligen har den väldigt dålig kontakt med sina känslor/ är rädd för sina och andras känslor eller så tycker de helt enkelt att det gör mindre ont. Oavsett vilket hade det varit en person som det blir osmidigt att ha en relation med, du skulle få stå tillbaka för hans kompromisslöshet vid något annat tillfälle i stället

Men vi får inte glömma att vi endast får ditt perspektiv på händelsen. Han kan ju ha sett situationen helt annorlunda och tyckt att ditt beteende var så illa att han inte ville prata på riktigt utan bara göra slut på enklaste sätt möjligaste (som exempel). Eller så är det möjligt att din tolkning är helt rätt och att han helt enkelt bara är en skitstövel när det kommer till att göra slut.

Mitt svar var till anonym (så tycker jag) som skrev att man inte ska göra slut "bara för att det blir lite bökigt". Och där hållet jag helt enkelt inte med, man får alltid göra slut och ingen anledning är för dålig. Enligt honom så blev detta en dealbreaker och han avgjorde uppenbarligen att det inte var lönt att gå vidare.

Har hänt mig flera gånger att män kört med den stilen att rycka av plåstret snabbt i stället för att prata igenom det. Det känns som att personen är helt kall, men antagligen har den väldigt dålig kontakt med sina känslor/ är rädd för sina och andras känslor eller så tycker de helt enkelt att det gör mindre ont. Oavsett vilket hade det varit en person som det blir osmidigt att ha en relation med, du skulle få stå tillbaka för hans kompromisslöshet vid något annat tillfälle i stället

Det finns inte mycket att missuppfatta, han vill fortsätta med sitt ex i något slags särboförhållande, ts vill definitivt inte va tre i sitt förhållande. Det finns liksom inget att diskutera.

Att saker ska bli som man tänkt är inte så svårt när man träffar en partner som har samma åsikter och värderingar. Då kan man kompromissa om de små saker na och ingen behöver göra våld mot sig själv för att hålla ihop förhållandet.

Jag menar att i det här fallet tex så var hennes problem att han inte ens checkade midsommar med henne, att han inte kollade av vad hon hade för planer eller inkluderade henne i sitt tänk. Han i sin tur kanske tänker att detta är en tjej som inte pallar att jag träffar exet ALLS. Och då vill han kapa. Om han hade vetat att tex en enkel fråga som "vad ska du hitta på på midsommar, synd vi inte kan fira allihop" hade gjort läget helt annorlunda för ts (leker med tanken). Då hade kanske båda blivit nöjda... Rent hypotetiskt alltså.

Annars håller jag med dig. Man borde var rätt noga i början med att de stora dragen stämmer.