Mina vänner är inga vänner

Ja jag hade sk vänner.
Min ?bästa? hörde bara av sig när hon ville något. En gång när hon var på genomresa ville hon träffas, blev glad då vi inte setts sedan hon flyttat till en annan stad. Sen insåg jag att det skulle ta mig 4 -5 timmar att åka dit och tillbaka för att bara hinna ses en halvtimme så jag sa att vi får ses en annan gång. Då blev hon stressad och sa att - Jaha så du kommer inte, men då måste jag lägga på och ringa någon annan, jag behöver avlastning med ettåringen..

Hon ringde en gång, när vi bodde i samma stad igen och frågade ? när ska vi träffas då? jag blev glad men så frågade hon om hon kunde låna pengar nu direkt det var akut..
Sen hörde hon bara av sig någon gång runt halv elva på kvällarna ute på krogen och ville att jag skulle komma dit eftersom hon ?inte ville sitta där själv?. När jag frågade varför hon alltid ringde så sent så svarade hon att hon inte visste att hennes kille eller kompis, som hon var ute med, skulle hem tidigt..

En annan ringde mig varje dag och gnällde grått gnäll över sina skitproblem och allt och inget i 2 timmar medan jag lyssnade tålmodigt. Så fort jag öppnade käften för att berätta något om mitt liv så ?bröts? samtalet. När jag ringde upp var det alltid upptaget så jag trodde det var något knas. Sen när jag fick tag på henne igen var det hon som ringt upp en annan polare. Det tog ett tag innan jag fattade att hon alltså slängde på luren när jag pratade..

Varje gång vi bestämde att gå ut i helgen så svarade hon inte i telefon den dagen fast hon ringde mig varje dag flera ggr annars..

En annan ?kompis? bestämde också att vi skulle ut på Hallowee, hennes förslag, vi skulle sminka oss och ha så kul. När jag ringde henne och undrade om hon var sen svarade hon inte trots att vi snackat samma dag. När jag ringde igen lite senare svarade hennes barn och jag hör henne viska argt i bakgrunden till barnet som råkat svara.. 

Efter detta ruttnade jag på alla och sket i dom till deras stora förvåning. Kände bara Fuck You!!! Jag har lika tråkigt med sk vänner som utan och jag slipper i alla fall FÖRNEDRINGEN!

Jag känner igen mig. Har alltid varit den som brytt mig, hört av mig, ställt upp på olika vis.

Hade en bästa kompis som blev lämnad av sin kille och blev totalt knäckt. Jag kom förbi varje dag, hade med mig mat och godis. Städade flera gånger hemma hos henne eftersom hon inte orkade. Lyssnade, stöttade i timme efter timme, vecka efter vecka.

Efter en månad började hon må bättre. Berättade för mig att andra hört av sig och ville ses (personer som dragit sig undan när hon mådde dåligt). Så vi får väl se när vi kan ses nästa gång, sa hon helt nonchalant. Hörde knappt av henne på flera månader sen. Inte ett ord om att jag ställt upp dagligen under hennes svåra tid.

En annan fick jag reda på att hon snackat skit om mig och spridit ut privata saker jag berättat i förtroende. Vet inte varför. Jag trodde att vi var goda vänner.

Det här med att man ordnar firande åt andra men sen inget får tillbaka är tyvärr rätt vanligt.

Jag har bytt umgänge och vänner ett par gånger under åren. Vissa växer man ifrån. Eller de kanske flyttar och man tappar kontakten. Andra sårar en.

Nu när jag är äldre så är jag mer selektiv i mitt umgänge. Hellre en god vän än flera halvdåliga kompisar.

Ja jag hade sk vänner.

Min ?bästa? hörde bara av sig när hon ville något. En gång när hon var på genomresa ville hon träffas, blev glad då vi inte setts sedan hon flyttat till en annan stad. Sen insåg jag att det skulle ta mig 4 -5 timmar att åka dit och tillbaka för att bara hinna ses en halvtimme så jag sa att vi får ses en annan gång. Då blev hon stressad och sa att - Jaha så du kommer inte, men då måste jag lägga på och ringa någon annan, jag behöver avlastning med ettåringen..

Hon ringde en gång, när vi bodde i samma stad igen och frågade ? när ska vi träffas då? jag blev glad men så frågade hon om hon kunde låna pengar nu direkt det var akut..

Sen hörde hon bara av sig någon gång runt halv elva på kvällarna ute på krogen och ville att jag skulle komma dit eftersom hon ?inte ville sitta där själv?. När jag frågade varför hon alltid ringde så sent så svarade hon att hon inte visste att hennes kille eller kompis, som hon var ute med, skulle hem tidigt..

En annan ringde mig varje dag och gnällde grått gnäll över sina skitproblem och allt och inget i 2 timmar medan jag lyssnade tålmodigt. Så fort jag öppnade käften för att berätta något om mitt liv så ?bröts? samtalet. När jag ringde upp var det alltid upptaget så jag trodde det var något knas. Sen när jag fick tag på henne igen var det hon som ringt upp en annan polare. Det tog ett tag innan jag fattade att hon alltså slängde på luren när jag pratade..

Varje gång vi bestämde att gå ut i helgen så svarade hon inte i telefon den dagen fast hon ringde mig varje dag flera ggr annars..

En annan ?kompis? bestämde också att vi skulle ut på Hallowee, hennes förslag, vi skulle sminka oss och ha så kul. När jag ringde henne och undrade om hon var sen svarade hon inte trots att vi snackat samma dag. När jag ringde igen lite senare svarade hennes barn och jag hör henne viska argt i bakgrunden till barnet som råkat svara.. 

Efter detta ruttnade jag på alla och sket i dom till deras stora förvåning. Kände bara Fuck You!!! Jag har lika tråkigt med sk vänner som utan och jag slipper i alla fall FÖRNEDRINGEN!

Såhär mitt i natten ligger jag och funderar.

Jag har sedan ca 3 år tillbaka umgåtts med ett tjej gäng. Kom in i det via min ?bästa? kompis sedan 12 år. Vi har haft väldigt roligt i hop många gånger. Men det har handlat mycket om festande och kanske egentligen inga djupare relationer i gänget. Ändå var det ett ständigt prat om att vi håller varandra om ryggen osv.

För två veckor sedan fyllde min ?bästa ? vän år. Jag ordnade en jättefin fest för henne med bubbel och snacks och bjöd in alla. De flesta kom.

I lördags fyllde jag år. I god tid bjöd jag in. Men de flesta ?kunde ? inte. Det vart så att jag och 2 andra gick ut för att äta och ta nån drink. När vi kom till stället så beställde de en flaska bubbel att dela på. Med två glas. De bjöd alltså inte mig på ens ett glas bubbel fast det var min födelsedag.

Efter ca 30 min drog den ena tjejen i väg på dejt och var borta nån timme innan hon kom tillbaka. Den andra tjejen min sk ?bästa? vän träffade en annan ytlig bekant som inte jag känner och satt och pratade med henne. De sket typ i mig.....sedan skulle de helt plötsligt dra vidare å säger vi messar när vi hittat bord. Jag hade inte druckit upp så satt kvar. När jag sedan kom till stället så hade de förvisso en plats till mig men de brydde sig knappast om mig. Det hela kändes jävligt tråkigt. Vid 12 gick jag hem och de var kvar.

Till saken hör att visst de där mer ytligt bekanta i gruppen blir jag inte lika ledsen för men min sk ?bästa ? vän som jag ställer upp för har jag insett bara utnyttjat mig. För ett halvår sedan var jag grovt utbränd och hade stora ekonomiska problem som jag verkligen mitt i utbrändheten kämpade med. Jag klarade av detta men det var tungt. Under hela denna tiden Fick jag ingen stöttning från min vän. Utan snarare skäll och typ. Men vadå hur kan du va utbränd om du kan tex gå en promenad ner på stan. Det är väl bara ta ett jobb. Det slutade med att vi inte pratade på 2 månader. Tills för en månad sen. Då hon mådde dåligt och då dög jag visst igen. Jag har ställt upp för henne. Kört henne, lyssnat på hennes problem om och om igen..... men hon gör ingenting åt dem. Jag känner mig helt enkelt utnyttjad och sviken.

Inser ju att dessa personer egentligen inte är några vänner och att jag antagligen skulle må bättre utan. Men ändå är det en sorg.

Många tankar i natten.

Någon annan som blivit sviken av sina sk vänner och hur kom du ut på andra sidan?

Kram

I bästa fall hittar du en ny nära vän som har tålamod med dig.

Vad exakt är det jag gör so kräver att min vän ska ha tålamod med mig? Tycker snarare att det är jag som garvet överdrivet tålamod med min vän