Hur kan man vara stolt över sin hudfärg eller sexuella läggning?

Det var ingen härskarteknik utan förklarade det du uppenbart inte förstod.

Det blir inte härskarteknik bara för att man påstår det i avsaknad av saklig argumentation.

sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik

Skulle inte förvåna mig om det finns klubbar för vänsterhänta. Människor älskar att känna tillhörighet, särskilt om man är i minoritet. De flesta människor har ytterst svårt att leva sitt liv enbart på egna ben.

Ja, min mor var vänsterhänt och tvingades lära sig skriva med höger hand. Helt galet! Så vitt jag vet känner hon dock ingen tillhörighet till vara sig höger- eller vänsterhänta.

Känner du dig unik på riktigt för att du föddes med dina attributet och läggning?

Skulle inte förvåna mig om det finns klubbar för vänsterhänta. Människor älskar att känna tillhörighet, särskilt om man är i minoritet. De flesta människor har ytterst svårt att leva sitt liv enbart på egna ben.

Ja, min mor var vänsterhänt och tvingades lära sig skriva med höger hand. Helt galet! Så vitt jag vet känner hon dock ingen tillhörighet till vara sig höger- eller vänsterhänta.

Känner du dig unik på riktigt för att du föddes med dina attributet och läggning?

Stolt är väl något man kan vara över sina bedrifter och annat man gjort bra.

Jag kan tex inte säga att jag är stolt över att jag har små öron. Typ så. Sen kan man ju TYCKA OM att man är gay/straight, svart/vit, kvinna/man eller vad som. Men stolt känner jag är fel ord när det inte är självvalt.

Men vad vet jag. Det står kanske något annat i ordboken än det jag tror.

Jag ser tre aspekter här.

1. Din inställning till människors olikheter.

Där håller jag med och tycker att det är oerhört sorgligt och skrämmande att alla inte tänker så.

2. Om jag någonsin hört talas om att folk är stolta över medfödda attribut?

Ja oh ja. Oerhört mångs är stolta över sina kroppar och platsen de fötts på trots att det inte är deras bedrift. Jag tror att en del av stoltheten har att göra med att man ärvt sitt utseende från sina föräldrar som man kanske känner beundran till samt att man kanske alltid fått höra att man är speciell för att man har vackra ögon, fint hår, eller är vänsterhänt. Jag tror att det finns ett extra behov av att vara stolt och känna gemenskap när man dessutom tillhör en minoritet som förfördelas.

Och vad spelar det egentligen för roll om man är glad och nöjd med sitt eget utseende, vare sig man varit med och påverkat själv eller bara fått det gratis? Glädje och måbrakänslor är alltid positivt enligt mig.

3. Angående homofobins och rasismens historia.

Ja det finns en fruktansvärd historia som aldrig får glömmas. Att till synes "fastna" i historien och känna hat mot dagens människor för vad som hänt förr mår nog ingen bra av nej men många drabbas fortfarande av historien som i vissa fall inte alls är särskilt långt bak i tiden. Så det är nog svårt för en utomstående att avgöra om någon" har rätt att vara arg" eller vad man ska säga.

Dock läser jag det som att du anser att homofobi och rasism hör till historien och alltså inte existerar idag? Isåfall måste jag protestera.

Jag är inte stolt över att jag är född bisexuell. Lika lite som jag är stolt över min ögonfärg - jag gillar den men kan knappast säga att jag är stolt för jag har ingen del i att den blev som den blev.

Däremot är jag stolt över allt jag tvingats åstadkomma pga. min sexualitet. I tonåren tvingades jag hitta och acceptera mig själv mer än andra. Jag var förvirrad för jag visste inte om jag var hetero, homo eller bi utöver allt annat man genomgår som tonåring. Sen började processen med att komma ut. Har man aldrig gjort det tror jag inte att man fattar hur läskigt det kan vara! Även om de flesta är accepterande idag så är det inte helt säkert och den där lilla tvivlen kan kännas som en stor mur eftersom att det är så personligt. Nu var det en i min omgivning som tyckte sig ha rätten att berätta för andra trots att jag bad henne att hålla tyst och låta mig komma ut i min egen takt. Så då fick min homofobiska far reda på det och jag fick hantera den situationen. Egentligen hade jag tänkt vänta tills jag flyttade ut men nu uppstod ett akut problem som jag fick lösa.

Utöver det har jag frågat ut någon av samma kön utan att känna till personens sexuella läggning. Jag har gått på dejter med personer av samma kön och utstått blickar som jag inte får nu när jag är i en heterosexuell relation. Det har krävts mycket mod och självacceptans. Varför kan jag inte få vara stolt över det?

Jag är inte tvunget stolt över att kunna älska oavsett kön men jag är förbannat stolt över den personliga utveckling det tvingat mig till! Det är inget mot vad hbtq-personer fått utstå historiskt sett eller får utstå i andra delar av världen men världen är inte så enkel och accepterande som du vill utmåla den till. Förhoppningsvis kommer vi dit en dag men vi är inte där än. Jag hoppas att det om 100 år kommer att vara lika naturligt som att vi har olika ögonfärg men när du säger att vi är där idag ignorerar du faktiska problem.

Homofobi och rasism existerar helt klart i dagens värld!

Du skriver att man exempelvis kan vara stolt över sitt utseende som man ärvt av sina föräldrar.

Men är det accepterat i dagens samhälle att vara stolt för att man är vit och föddes av vita föräldrar?

Sedan skriver du också om människor som tillhör en minoritet som därigenom känner samhörighet och stolthet. Jag är helt enig med dig där.

Det absolut bästa de flesta människor vet är att känna samhörighet. Är den samhörigheten sprungen ur en känsla av utsatthet så känns det ännu bättre för dessa människor. Det får dem att känna sig unika.

De flesta människor är inte starka nog, eller trygga nog i sig själva att våga vara individer.