Jag är så olycklig och har försökt kämpa för vårt förhållande men jag orkar inte mer. Jag känner jag gå under snart , är ständigt irriterad men tänker på barnen. Ska de behöva växa upp utan kärnfamiljen ? Snälla, hur länge ska man kämpa? Får barnen en hemsk uppväxt om vi separerar?
Varför skulle deras uppväxt bli hemsk bara för att ni separerar? Så länge ni hanterar det snyggt och med barnens bästa i tanke så tror jag nog inte att livet blir hemsk för dom. Alla barn förtjänar lyckliga föräldrar, det är inte bra för dom om du går runt o mår dåligt.
Det är en omställning då rutiner o vardag förändras, men många barn är anpassningsbara.
Har du inga vänner/kollegor som är skilda/separerade med barn som du kan prata med för o få lite stöd?
Btw, kände samma i många år. Tillslut så hade vi inget val då vi båda höll på o gå under.
Har aldrig ångrat valet och kan inte se att barnen tagit ngn större skada av det. Klart att det är trist att livet förändrats för dom, men dom har numera hela och glada föräldrar.
Med facit i handen skulle vi separerat tidigare.
För att ett förhållande ska fungera så kräcs det att båda jobbar för det. Är det bara du som kämpar så kan du lika väl börja gräva en tunnel till Kina.
Jag är skilsmässobarn och i min mening så betyder det inte att barnen mår bättre bara för att dem har en kärnfamilj. Er dåliga relation påverkar barnen och kommer även att påverka deras framtida relationer. Man drar sig till det som är familjärt. Vill du att dina barn ska ha en liknande relation som din? Vem säger att dem skulle må sämre för att ni skiljer er? Ja en förändring är tuff men barn är mer anpassningsbara än vuxna. Kan du och din man sköta er skilsmässa snyggt så kommer det inte påverka barnen i längden.
Det är helt naturligt att vara rädd för att ta steget för en skilsmässa. Du kliver ut i det okända och har ingen aning om vad som väntar. Även om du är olycklig nu så vet du iaf vad du har. Av den anledningen stannar många i ett dåligt förhållande eller på ett jobb dem hatar.
Instämmer med Emma. Jag är också skilsmässobarn och kan undra ibland varför mamma inte lämnade tidigare. Inte för att det var bråk eller så men jag fattade ju att hon inte mådde bra. Jag var för liten för att fatta det här med förhållanden så jag begrep inte varför mamma grät så ofta, men det var rätt jobbigt att se henne ledsen hela tiden.
Jag står nu själv i denna situation. Jag vill lämna men vågar inte. Mest för att jag vet inte om jag har ork att reda ut allt som kommer i kölvattnet av en separation.
Instämmer med Emma. Jag är också skilsmässobarn och kan undra ibland varför mamma inte lämnade tidigare. Inte för att det var bråk eller så men jag fattade ju att hon inte mådde bra. Jag var för liten för att fatta det här med förhållanden så jag begrep inte varför mamma grät så ofta, men det var rätt jobbigt att se henne ledsen hela tiden.
Jag står nu själv i denna situation. Jag vill lämna men vågar inte. Mest för att jag vet inte om jag har ork att reda ut allt som kommer i kölvattnet av en separation.