Anonym (Velig & olycklig) skrev 2020-06-19 22:44:33 följande:
Alltså.. jag är så sjukt olycklig! Lever med en man sedan 18 år tillbaka och två små barn. Det mesta praktiska funkar, vi kan prata (hyfsat trevligt) om barnen, ekonomi, hushållet osv. Vi gör saker som en familj; typ går till lekparken, äter middag med andra familjer och åker på nån familjesemester. Men förhållandet är helt dött och kärlekslöst. Vi går ofta runt och är irriterade på varandra - och jag känner hur mitt humör sjunker så fort han kommer hem. Vi gör aldrig någonting ihop vi två - alltså vi ser inte ens en film ihop i soffan när barnen sover. Och legat har vi inte gjort på två (!!) år. Jag känner egentligen att det inte är någon tvekan om saken - jag vill dra. Det är det enda jag tänker på! Men är det värt alla nackdelar? Hur klarar man av att träffa barnen halva tiden? Hur löser man boendefrågan? Det är ju så jäkla dyrt att bo i Sthlm. Jag har ett bra jobb med en årsinkomst på över 500.000 och jag har knappt ens råd med en tvåa i vårt område ?!?! Och kommer man träffa någon ny? Vem vill träffa en ensam småbarnsmorsa?
Snälla ni som gått igenom en skilsmässa/separation med små barn. Hur blev det sen? Var det värt det? Att hitta tillbaka till varandra är verkligen inget alternativ - han är inte den jag vill vara med - men att stanna för att få ha barnen på heltid är ett alternativ.
Vi bestämde oss att skiljas i december och separerade för drygt 3 månader sedan, så det är fortfarande ganska färskt. Ibland är det jobbigt, för jag saknar ändå vissa delar av relationen vi en gång hade och kan känna sorg över andra delar, men jag försöker se det som en användningsbar erfarenhet. Som en annan sa, så är jag hellre ensam ensam än ensam i en tvåsamhet. Vi har ett barn som snart fyller 1 och vi bor kvar i trean. Skulle aldrig gå med på halvtid, åtminstone inte de närmsta 2-3 åren, av flera relevanta anledningar. Vi är överens på det planet som tur är och har bara pratat lite löst om varannan helg när han blir 3-4 år.
Det jobbiga är just boende och jag har inga bra råd där. Vi bor i Gbg och kunde separera så pass fort tack vare att jag behållt min plats i bostadskön. Jag har inte förlorat hans familj, står nästan närmre dem numera eftersom det är jag som ser till att de kan träffa sitt barnbarn/syskonbarn. Det är väldigt skönt för min del att de kan behålla en fin relation och även för min del, eftersom de är min enda tillgång till barnvakt när jag behöver. Hade det inte varit för dom hade jag gärna kunnat flytta till en annan stad så länge jag kan få jobb där. Kanske nåt att fundera på även för er del?
18 år är en lång tid och det kommer vara en stor omställning för er alla, men fördelen med att separera medan barnen är små är att de inte minns hur det var med samboende föräldrar. Det är underskattat att prata med någon under processen, gärna en utomstående. Tycker iaf själv att det hjälpt mycket att kunna ventilera och få en annans perspektiv på sånt som man kanske inte vill prata om med anhöriga.
