Sambons barn avskyr mig
Enda sedan jag och barnen träffades så har framförallt hans äldsta gjort ALLT för att göra livet surt för oss. Allt från att skapa drama i stil med övertrött 2 åring som får nej i en godisbutik till att köra med ren utpressning. Får hon inte som hon vill och om jag säger till henne om något som inte passar, så vägrar hon komma hit eller ens prata med pappan. Även sambons son kör med drama, krokodiltårar och utbrott så fort han får minsta tillsägelse eller inte får som han vill, men han är lika extrem som sin syster.
Dottern har inte varit här på nästan ett år, vägrar prata med pappan och skyller allting på mig. Jag har försökt (i tre år!) att få kontakt med henne, jag gjorde i ordning hennes rum så hon skulle ha något eget när hon kom hit, köpte inredning osv, det dög inte. Tog med henne till stallet och lät henne greja med hästen vilket hon sade att hon ville, men det var sedan också fel. Ingenting duger. Hon kan vara glad och säga tack osv när hon är här, men sedan hugger hon en i ryggen när hon åkt härifrån. Då klagas det antingen på sms till pappan, via mamman eller så vägrar hon komma hit.
Sambon skyller på att hans ex (inte deras mamma då utan en annan som fanns i bilden innan mig) var så hård mot henne och sade till henne hela tiden. Jag har sedan dag ett blivit jämförd med hans ex, hela tiden. Sambon tycker bara att jag får acceptera att dottern beter sig som skit rent ut sagt, eftersom exet var dum.
Även om tom han börjar tröttna på allt drama nu, men gör ingenting åt det. han törs inte säga till om någonting eftersom hon då vägrar komma hit.
Mina grabbar har accepterat både sambon och hans barn redan från start, men hans vägrar att ens försöka och kör med det ena dramat efter det andra. Det har lett till att jag och sambon bråkar massor och jag mår skit när hans ungar är här. Men sambon fattar inte det, han tycker bara att jag får anstränga mig mer, jag är vuxen och måste försöka mer, jag får i princip bara tåla det och höra miljoner ursäkter om varför hans ungar gör si eller gör så. Försöker jag prata med eller säga till sonen så får jag 9 av 10 gånger antingen inget svar, en sur min eller obegripligt mummel där det är omöjligt att höra vad han säger. När man då frågar igen så blir det drama i form av fejkgråt, skrik och springa upp på rummet.
Är vi hos mina föräldrar tex så är grabben glad så länge det finns fika, så fort det är slut så blir det sur min direkt och sedan sitter han i trappen med telefonen och surar. Sambon skyller bara på att han är trött och att "han är sådan, han är introvert". Men det är så uppenbart att han blir skitsur om någon tar före honom vid bordet (framförallt när det är fika) och när han inte får mer. Det är fler än jag som har sett det, men sambon vägrar inse det och tycker bara att jag klagar på sonen och är elak. Vi hade läsk med dit en gång efter att ha varit ute i skogen och grillat korv, 2 st sådana här stora 2 liters flaskor och en av dem var full. Det stod i trappen, sambons son satt där som vanligt och hällde i sig alltihop! Han drack 2 LITER läsk SJÄLV! På bara några minuter!
Nu är det bara sonen som har kommit hit och direkt han kommer tillbaka till mamman och systern så klagas det på allt som varit dåligt här. Sedan kommer det sms från systern med rena utfrågningen. Eller så skickar hon till ungarnas farmor och frågar ut henne om oss. Allt för att få mer att skapa drama om.
Det tar så vansinnigt med energi och snurrar i mitt huvud konstant! Jag är trött konstant och blir antingen tvärarg eller tokgrinar för minsta lilla. Samtidigt har jag vår 1.5 åring som är som barn är i den åldern. Vad tusan gör jag? Är det värt att fortsätta förhållandet? Hur får jag sambon att lyssna?
