Jag vill bo själv (och med vårt barn såklart)

Tur vi bor i Sverige och har valmöjligheter nu förtiden. Nej kommer förmodligen inte nöja mig då kommer jag ruttna inombords och då drabbas barnet ändå.

Ja, du ska vara med honom resten av livet ja. Du har valt att bilda familj med den här mannen och då får du stå ditt kasst. Din man och ert barn ska inte behöva lida och få sina liv och familjer krossade på grund av att du inte kan skärpa till dig och stå för dina beslut. Sluta tänk så negativt och var nöjd med det du har. Ju mer begativt du tänker desto mer kommer du vantrivas och hitta på ännu fler påhittade ursäkter för att rättfärdiga för dig själv att det är okej att dra. Det är det inte och det är det aldrig så länge det inte finns extrema saker som till exempel misshandel eller otrohet inblandat.

Håller helt med Stolt Farsa. Stanna inte för barnens skull. Jag lovar, de känner av hur du mår. Och är det så du vill att dina barn ska se på hur ett förhållande ska vara? En mamma som helst inte vill vara nära pappan? En mamma som inte känner kärlek? Deras syn på hur förhållanden är blir alltså att det är känslolöst, utan kärlek och beröring.

Jag tror mycket mer på att det, i långa loppet, är barnen som vinner på att få en mamma som känner sig stark, lycklig och självständig! Livet är kort, slösa inte bort det! Du kan vara en alldeles underbar mamma, som mår bra!!!

Lycka till, tror du själv redan har svaret på dina frågor

Det där stämmer inte. Det är en ursäkt folk som separerar använder sig av. Är det inte våld/missbruk i relationen vill barnen så gott som alltid ha föräldrar som håller ihop under samma tak. Det finns ingen gyllene regel för hur gulliga föräldrar behöver vara med varann för att barnen ska vara nöjda. Barn vill känna sig älskade och bo med sina föräldrar i gemensamt hem.

Ja, barnen vill helst ha mamma och pappa nära. När barnen sen blir vuxna så har väldigt många barn insett att det varit bättre om föräldrarna separerat långt innan de (sannolikt) gjorde det. Föräldrarnas relationsbeteende påverkar barnen och, speciellt flickor, blir enormt påverkade och nöjer sig med skitrelationer om de inte haft kärleksfulla förebilder när det kommer till vuxenrelationer. Det gör att vi får ytterligare generationer med kvinnor som står ut med skitmän "för eventuella barns skull" och utplånar sig själva eftersom annars "tar man inte ansvar för relationen och barnen".

Varför tycker du inte att TS barn är värda att visas hur en lycklig mamma är? Och kanske se en lycklig relation än en där man bara tolererar varandra?

Ja, barnen vill helst ha mamma och pappa nära. När barnen sen blir vuxna så har väldigt många barn insett att det varit bättre om föräldrarna separerat långt innan de (sannolikt) gjorde det. Föräldrarnas relationsbeteende påverkar barnen och, speciellt flickor, blir enormt påverkade och nöjer sig med skitrelationer om de inte haft kärleksfulla förebilder när det kommer till vuxenrelationer. Det gör att vi får ytterligare generationer med kvinnor som står ut med skitmän "för eventuella barns skull" och utplånar sig själva eftersom annars "tar man inte ansvar för relationen och barnen".

Varför tycker du inte att TS barn är värda att visas hur en lycklig mamma är? Och kanske se en lycklig relation än en där man bara tolererar varandra?

Jag är själv skilsmässobarn och vuxen idag, och nej, jag delar inte din åsikt. Det beror ju helt på vad för slags förhållande föräldrarna har. Är det psykisk ohälsa eller att man hela tiden skäller ut varandra så är det en annan sak, men föräldrar som inte älskar varandra längre och inte känner gnistan hade gärna kunnat prioritera barnen lite. De flesta barn hade uppskattat att bo med båda sina föräldrar.

Det är ju inte så att man ska gå runt och hångla upp varandra inför barnen för att relationen ska ses som "kärleksfull".

Kommer inte fortsätta argumentera med dig. Men kan lova att mina barn är bra mycket lyckligare nu, med två skilda glada, harmoniska föräldrar än de var innan. Som har ork kvar att visa sin kärlek till barnen.

Själv är jag också skilsmässobarn, om det nu spelar någon roll......

Punkt.