Som rubriken lyder.
Min partner vet inte, jag är nog tyst ett par år till. Antar att det finns fler? Har du en plan? Vad ska göras först? Vet någon annan att du planerar skilsmässa och vad tycker de om saken?
har ännu inte bestämt mig helt men börjar luta åt att det måste bli separation så småningom.
livet tillsammans kretsar mest runt barnen vi har det ok är vänner men finns bla ingen attraktion& erotik kvar vare sig på hans eller mitt initiativ, barnen går i superbra skola och vi har ett bra boende men ingen av oss har i nuvarande prisläge råd att köpa Ok boende i samma område så barnen kan gå kvar i sin skola.
Ingen av oss skulle ensam ha råd att behålla huset & köpa ut den andre
samtidigt hoppas jag väll på att han faktiskt skall ta sig i kragen och "bättra" sig på de punkter han lovat mig förändring. men blir svårare och svårare att tro på honom. börjat titta på boenden och drömma fundera vilka ägodelar jag absolut skulle vilja få ta med som "mina" men vet att det är långt till en horrisont där jag gör slag i saken.
Antar att det finns fler? Har du en plan? Vad ska göras först? Vet någon annan att du planerar skilsmässa och vad tycker de om saken?
Som rubriken lyder.
Min partner vet inte, jag är nog tyst ett par år till. Antar att det finns fler? Har du en plan? Vad ska göras först? Vet någon annan att du planerar skilsmässa och vad tycker de om saken?
Ja, en till här. När barnen flyttat hemifrån så får det vara nog. Då ska jag endast fokusera på mitt och inte längre bo med nån lat mansbebis som har noll egna intressen förutom jobbet. Vi har vuxit ifrån varann och jag tror inte heller han vill fortsätta. Jag vill vänta för att barnen ska slippa vv-liv och sämre ekonomi. Jag har också en gammal moster som jag kommer ärva enskilt. När arvet faller ut kan jag, om jag vill, lösa ut maken från hans del av huset. Ingen vet om mina planer.
Ja. Min nuvarande är inget att leka med så jag kan inte vara kvar när jag berättar det. Jag måste vara borta. Han har misshandlat mig flera gånger, även så pass svårt att jag höll på att förlora barnet jag bar på. Jag var/är ung och han är jävligt manipulativ så jag trodde ju på honom när han bad om förlåtelse och lovade vig gud och hela överheten att aldrig slå mig igen. Krokodiltårar deluxe.
Innan jag tar barnet och flyttar måste vi ha någonstans att bo, vilket håller på att ordnas med hjälp av mina föräldrar. Vi flyttar till min hemort helt enkelt, där jag har familj och massor av bra vänner. Jag behöver ett jobb på orten eller ett där jag kan jobba varsomhelst. Jag har ett par olika på kroken så det ska förhoppningsvis gå innan September.
Se till att arvet är enskild egendom.
Ja. Min nuvarande är inget att leka med så jag kan inte vara kvar när jag berättar det. Jag måste vara borta. Han har misshandlat mig flera gånger, även så pass svårt att jag höll på att förlora barnet jag bar på. Jag var/är ung och han är jävligt manipulativ så jag trodde ju på honom när han bad om förlåtelse och lovade vig gud och hela överheten att aldrig slå mig igen. Krokodiltårar deluxe.
Innan jag tar barnet och flyttar måste vi ha någonstans att bo, vilket håller på att ordnas med hjälp av mina föräldrar. Vi flyttar till min hemort helt enkelt, där jag har familj och massor av bra vänner. Jag behöver ett jobb på orten eller ett där jag kan jobba varsomhelst. Jag har ett par olika på kroken så det ska förhoppningsvis gå innan September.
Jag är skild, men väntade länge innan jag berättade för exet att jag ville separera. Vårt förhållande var en långsam nedförsbacke där allt bara blev sämre. Under många år var jag missnöjd, försökte prata med honom och förklara vad det var som inte fungerade, osv, men det blev bara sämre. I början hoppades jag att det skulle ordna sig, eller att jag skulle "härda ut", men allteftersom åren gick blev jag mer och mer säker på att jag ville skiljas.
Jag sköt upp det för att det helt enkelt aldrig är "rätt tillfälle"... Det är ju inget som förhöjer stämningen direkt! Ofta var det något som var på gång, tex semester, födelsedagar, jul, konfirmation osv och då var det ju inte läge... Situationen hemma var ju inte heller akut, så min konflikträdsla gjorde att jag sköt upp det i flera år.
Min kompis, som var i samma situation, visst om det.
Man gör det för att man inte är idiot som springer på sina känslor utan kan ta ett steg tillbaka och tänka till.
Min vän stannade kvar 1 år fast hon visste att det skulle ta slut- men inte han. I dags läget är det inte enkelt med bostad så det var ett stort varför.
Hon led inte i relationen mer än att den kändes död kärleksmässigt och fick hålla sina fingrar i styr när hon blev tänd på andra. Och? I förmån kunde hon fundera om det var dels rätt beslut och sedan känna sig helt säker- hennes kille ville ha kvar henne så var en stor övertalningskampanj men eftersom hon var helt säker och visste att hon då kunde lösa boende, ekonomi så behövde hon inte backa på sin magkänsla.
Hon gav även honom en chans att tycka till eftersom de behövde ev. säga upp lägenheten (3 månaders uppsägning). Inget break-up är kul och på ett sätt lider man mer när man håller det inom sig men det finns bättre och sämre avslut.
När de sedan separerade fick hon en betydligt sämre ekonomi men eftersom hon var beredd på det och ställt in sig på det blev det inga större problem. Hon hade tom. hunnit lägga undan lite pengar om det skulle krisa. Hon skötte om sitt egna hus så att säga.
Som skrivet, hon tyckte inte det var en enormt uppoffring då hon "bara" miste sexlivet under den tiden jämt. om hon varit singel men livet består av mer saker.
Blev psykiskt misshandlad
Mitt ex kom med alla möjliga hot och konstigheter när vi skulle prata allvar
Hoppades därtill att han en dag skulle ta sitt förnuft till fånga och börja bete sig rimligt eftersom vi hade det bra emellanåt.
Så, en kombo mellan att det var omöjligt och att jag levde på hoppet.
Vi har inte gemensam vårdnad. Han var inte alls intresserad av att skriva på några papper då och idag han är alldeles för "smart" för att dra igång något för att han fattar iallafall att om han gör det så kommer han ha barnet på halsen utan mig i närheten att dumpa barnet på när han vill och det är inget han tänkter försämra sitt fria liv med.
Jag sa till honom att jag ville lämna honom för ungefär ett halvår sen men var inte stark nog att genomföra det, så jag har stannat kvar och försöker samla mod att lämna på riktigt.
Är numera skild sedan 1,5 år om tur är.
Det började gå utför för typ 10 år sedan, men hoppet om att han skulle engagera sig fanns där och vi gick i samtal i 2 omgångar men det vände aldrig åt rätt håll.
Snarare så att han bara blev mer och mer egoistisk.
Bytte jobb så jag visste att jag skulle klara mig ekonomisk. Visste vart jag ville köpa hus med tanke på barnens skolgång osv.
Sedan kom den berömd droppen och då var hoppet helt borta och jag såg bara skräck framför mig om jag skulle stanna.
Aldrig att jag vill leva resten av mitt liv så som svärföräldrarna. Alltid osams, aldrig göra något tillsammans, när den ene går in går den andre ut, se på varsin tv varje kväll osv. Separata liv under samma tak... vägrade! Då lever jag hellre helt ensam än som huhshålls- och sexslav åt en egoist.
Ingen visste om planerna, men ingen blev förvånad förutom maken. Hur kunde jag lämna en sådan perfekt man som honom? Han är fortfarande kränkt och pratar knappt med mig trots ny sambo...
Har träffat en man som på 2.5 månader lyckats ge mig mer kaffe på sängen än vad x-maken gjorde på 25 år och då var det typ det enda jag önskade mig... Alltså inga orimliga önskemål kan jag tycka.