Arv - kan barnet han gav bort ärva fortfarande

Jag menar jag förstår att du tycker att jag skriver överlägset men du behöver inte leka härmapa för det. Försök åtminstone komma på ett eget sätt att skriva. Känns lite creepy att du är så into me att du totalt härmar sättet jag skriver, fast tja bara en sämre variant. 

Trots att ni båda är uppenbart dåliga människor hoppas jag att din pojkvän växt upp och inte överger ytterligare ett barn när du blir gravid. För det handlar inte om varken dig eller honom, det handlar om de oskyldiga barnen ni skiter i. Tragiskt bara att barnet inte kommer ha varken en pappa eller mamma som sätter hen först. 

Du har fortfarande inte svarat på frågan jag ställde, enbart vägrat att svara eftersom du inte klarar av att ens tänka på det hypotetiska exemplet då det är så känsligt för dig, men vid detta lag har jag slutat förvänta mig något svar. Det är lugnt. Jag märker att du innerst inne mår dåligt och blir osäker över din pojkvän kallhjärtade beteende. Det är bara mänskligt. 

Det är just det tankesättet jag menar inte är det vanliga - att han inte ser sitt barn som sitt barn. Jag känner för övrigt en man som donerat sperma privat och han träffar de barnen då och då - de är ju ändå hans biologiska barn, även om han inte är förälder.

Du skriver hela tiden att du skulle välkomna hans barn och jag tror dig och det är jättefint. Det konstiga är att du gör det men inte barnets egen far. Du bryr dig mer om barnet än vad han gör. Du tar upp frågan när ni ser på tv, inte han. Och nu är det du som kollar upp arvsfrågan. Tycker du inte att det är lite konstigt?

Jag har inget alls att invända mot hur du agerar i den här frågan. Jag vill bara öppna dina ögon för att det är ett märkligt beteende från din killes sida och att det kan tyda på att han har sidor som kanske inte är så kul i längden.

Jag kan förstå att han tankeställning förvirrar vissa och det är ingen fara. Jag var själv lite färvirrad i början när han öppnade upp sig om detta för mig. För jag är själv uppväxt i en stark familj där mina föräldrar har varit gifta i 20 år. Och jag har blivit uppväxt med att man ska ta ansvar som föräldrar om man få barn ihop. Men så berättade min pojkvän och förklarade allting. Hur dåligt han faktiskt mådde och hur faktiskt mycket han hatade sig själv för att ha satt sig i denna situationen för båda två. Det är inget han har varit stolt över. Men samtidigt så kunde han ej knyta sig an till barnet som sin egna. Till exempel ofta hör man nyblivna föräldrar berätta att det är en enorm känsla att se sitt barn för gången. Men han kände inget utan han kände sig bara utnyttjad av att barnets mamma som ville bara behålla barnet pågrund att hon hade gjort abort förr och vad rädd att ej bli gravid igen oavsett vad min pojkvän tyckte. Han kände sig verkligen inte som barnets pappa. Verkligen inte. Utan bara som en donation till tjejens chans till att bli mamma.

Och skillnaden mellan din vän är att han vet om det och kan ta ett beslut om han vill sälja sin sperma eller inte till folk som vill bli gravida. Medans min pojkvän hade ej det valet och blev snarare påtvingad till att bli pappa. Och jag vet att det är bådas ansvar att skydda sig om man har sex men olyckor händer. Samt om en kvinna kan bestämma om hon vill behålla ett barn utan pappan i bilden, så måste pappan åtminstone få göra ett val om han vill stanna eller ej undr vilken situation det handlar om.

Och jag respekterar ditt svar till mig. Trots du har lite en annan åsikt än mig så visar du iallafall hänsyn. Och jag är ej orolig angående min pojkvän beteende men tack för din oro.

Din kille berättar om hur det var för honom. Jag-mig-mitt

Saknar han förmåga att sätta sig in i andras perspektiv? Vad innebär det för ett barn att ha en förälder som är i livet men inte bryr sig om barnet på något vis? En förälder som finns därute någonstans men varken ringer elelr skriver. Ingen present på födelsedagen. Ingen pappa att hälsa på åtminstone någon gång i månaden. Kan inte ens rita en fars dag -teckning till honom. Noll kontakt, noll omtanke

Jag kan förstå att han tankeställning förvirrar vissa och det är ingen fara. Jag var själv lite färvirrad i början när han öppnade upp sig om detta för mig. För jag är själv uppväxt i en stark familj där mina föräldrar har varit gifta i 20 år. Och jag har blivit uppväxt med att man ska ta ansvar som föräldrar om man få barn ihop. Men så berättade min pojkvän och förklarade allting. Hur dåligt han faktiskt mådde och hur faktiskt mycket han hatade sig själv för att ha satt sig i denna situationen för båda två. Det är inget han har varit stolt över. Men samtidigt så kunde han ej knyta sig an till barnet som sin egna. Till exempel ofta hör man nyblivna föräldrar berätta att det är en enorm känsla att se sitt barn för gången. Men han kände inget utan han kände sig bara utnyttjad av att barnets mamma som ville bara behålla barnet pågrund att hon hade gjort abort förr och vad rädd att ej bli gravid igen oavsett vad min pojkvän tyckte. Han kände sig verkligen inte som barnets pappa. Verkligen inte. Utan bara som en donation till tjejens chans till att bli mamma.

Och skillnaden mellan din vän är att han vet om det och kan ta ett beslut om han vill sälja sin sperma eller inte till folk som vill bli gravida. Medans min pojkvän hade ej det valet och blev snarare påtvingad till att bli pappa. Och jag vet att det är bådas ansvar att skydda sig om man har sex men olyckor händer. Samt om en kvinna kan bestämma om hon vill behålla ett barn utan pappan i bilden, så måste pappan åtminstone få göra ett val om han vill stanna eller ej undr vilken situation det handlar om.

Och jag respekterar ditt svar till mig. Trots du har lite en annan åsikt än mig så visar du iallafall hänsyn. Och jag är ej orolig angående min pojkvän beteende men tack för din oro.