Vår barn och IVF-resa
Hej, här kommer vår berättelse för den som vill läsa om vår barn- och IVF-resa. Vi väljer att dela denna berättelse för att hjälpa andra i framtiden som befinner sig i samma situation som oss. Därför är det helt fritt att dela denna berättelse. Också för att jag själv hittade väldigt få detaljerade berättelser som jag själv gärna hade läst om det funnits.
Barn eller inte? - problem som kan uppstå som sen förstföderska (40+), dålig spermiekvalitet hos yngre kille (26) och IVF
För snart fem år sedan hade jag en flirt med en 15 år yngre kille i Barcelona. Just att det flera år senare skulle resultera i en nervkittlande barn- och IVF-resa, var det nog ingen av oss som trodde från början.
Livet rullade trivsamt på tills 2017, året jag fyllde 38 år. Det var då jag började känna viss panik om frågan om jag skulle skaffa barn eller inte. Barn har tidigare stått långt ner på listan, då jag inte träffat rätt man och fokuserat på jobb och resor. Frågorna var självklart många; Ska jag skaffa barn med en 15 år yngre man? Är han/jag redo för det? Var vi rätt för varandra? Hur skulle framtiden se ut?
I det skedet kände vi oss inte redo för att bli föräldrar, men vi ville samtidigt fortsätta vårt förhållande. Jag genomförde därför en hormonbehandling, för att frysa in ägg för framtiden. Då de inte visste hur min kropp skulle reagera på medicinen, fick jag avbryta behandlingen två gånger innan de kom fram till rätt dos. Min äggreserv låg då på 1,5 och jag behövde en full dos av Gonal-F (450ml) för att få ut så många ägg som möjligt. Av 14 ägg fick jag sju till frystanken. Alla ägg blir nämligen inte tillräckligt bra för att frysa in. En normal äggreserv för yngre kvinnor ligger på mellan 3-5. Har du under 1,0 i äggreserv, brukar man inte få ut så många ägg. Men så länge du har ägglossning kan du dock fortfarande bli gravid.
Två år gick innan vi var redo och barnlängtan blev för stor. Efter fem månader sa min magkänsla att någonting var fel och jag hade inte tid att vänta längre. Då min släkt är väldigt fertila och jag hade ägg kvar, testade vi spermiekvalitén på min kille. Dessvärre och smått chockerande visade den sig vara av mindre mängd och dålig rörlighet.
I och med testet sade de att vi inte kunde få barn på naturlig väg, vilket gjorde att vi vände oss till en IVF-klinik. Två månader senare fick vi en tid, men det skulle kosta mycket pengar. Kvinnor över 40 anses ?kasserade? enligt systemet och får inte någon ekonomisk hjälp. Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg har dessutom sex månaders väntetid och med tre dagar kvar till jag fyllde 40, var vårt ända val att betala. Att min äggreserv nu var nere på 0,82, gjorde dessutom att vi inte kunde få ett paketpris (3 för 2, gränsen går vid 1,0), då chansen att få ut tillräcklighet med ägg är så liten att det kanske inte är värt det. Det kan ju också vara så att du lyckas första gången och inte behöver göra fler gånger.
Efter besöket gjorde jag en massiv research om spermier och hittade en del intressant information om att spermier kan förbättras om man ändrar livsstil. Det går vi såklart All In på! Den största boven i dramat kan vara värme. Vi fick då också lära oss att spermier förnyas ungefär var tredje månad.
Frågorna började ploppa upp: Killen är pokerproffs och är sittandes 8-12 timmar per dag, kan det ha påverkat ? Är tjockleken på byxorna avgörande? Värmen i rummet? Sittdyna i tyg? Kan träna påverka? För sistnämnda frågan var vi relativt trygga, eftersom både killen och jag promenader och gymmar. Följande förändringar och rekommendationer tog vi till oss:
Stå upp mer vid datorn. 60 minuter sittande och 60 minuter stående istället för konstant sittande.
Minst 10 000 steg per dag.
Tillskott av zink och selen.
Ingen bastu eller långa varma duschar.
Mer lagad och näringsrik mat och mindre frysmat. Det gäller även partnern.
Tunnare kläder på sig hemma. Det blev till och med kalsonglöst. Vi gick ju All in!
Ingen dator i knäet utan skydd. (Vi köpte strålskydd i filtform och ett tjockare datorunderlägg)
Ingen alkohol och så lite koffein som möjligt.
Utlösning helst varje dag.
Förr i tiden trodde man nästan allt berodde på kvinnan om ett par kunde få barn eller inte. Jag läste en artikel om att män i västvärlden börjat få sämre spermiekvalité på senare år. Kan det helt enkelt vara så att män har för stillasittande jobb och inte lika många fritidsintressen, där man utöver fysiska aktiviteter i dagens samhälle? Ungdomar spelar mer datorspel än någonsin och barn är inte ute och leker på samma sätt som förr. Användning av mobil och padda som strålar mot underlivet? Kan det även ha att göra med näringsfattig mat och gifter i maten? Skulle förändringen verkligen hjälpa oss på vår resa om drömmen om ett barn?
Min hjärna var tom. Det skulle ha varit klart nu! Vi fick hjälp, men det räckte inte. Av hormonbehandlingen, en full dos Gonal-F 450 ml, fick jag ut tio ägg. Fem av äggen gick att använda, vilket räknas som ett bra resultat. Jag valde därför att spara mina sju frysta ägg. När jag vaknade dagen efter ägguttaget hade jag tre missade samtal. Återinförandet var inte förrän dagen efter, så detta bådade inte gott. Sjuksköterskan meddelade att ingen av äggen blev befruktade, trots mikroinjektion och något bättre spermiemängd och kvalité. Det enda svaret vi fick var att en del spermier simmade ryckigt.
Nu var det många tankar som for runt i mitt huvud. Vi pratade om olika beslut för framtiden. Min kille kunde så klart bli pappa via mig ändå. Jag hade fortfarande ägg kvar och vi kunde använda donatorspermier. För att det skulle fungera i Sverige var vi tvungna att genomgå en undersökning som par, som kunde ta flera månader innan ett beslut kunde tas. MÅNADER?, den tiden fanns verkligen inte! Paniken kom sakta smygande.
Vi kollade även på Danmark, som var ett annat alternativ. Jag kunde ta med äggen dit och använda donatorspermier, det skulle kosta cirka 10 000 SEK i fraktkostnad. Vi fick dock rekommendationen att inte ge upp, utan prova igen hemma i Sverige.
Skulle vi chansa på alla mina frysta ägg eller skulle vi spara några? Om inte killens spermier fungerade skulle min chans till genetiskt egna barn gå förlorade om jag inte fick ut mer ägg. Kanske är det egotrippat att tänka så, men jag ska inte ljuga. Jag ville helst få barn genom att använda mina egna ägg. Är jag helt enkelt för sent ute och får skylla mig själv för att jag väntade så länge? Bara för att jag har sju stycken ägg kvar i frysen är det ingen garanti.
Ett annat alternativ vi fick var att blanda i en kemisk substans som hjälp vid befruktning, men det kunde man göra först vid det tredje försöket. De tyckte inte att vi skulle ge upp, eftersom jag fick ut okej med ägg . Vid nästa tillfälle skulle de testa så att spermien fick söka sig till ägget själv och inte bara via mikroinjektion. På de frysta äggen måste man däremot alltid använda mikroinjektion, då äggens översta lager skalats av. Vi fortsatte!
Kostnader i sammanhanget hittills är följande:
39 000 SEK per omgång. Om man därefter kan frysa embryon kostar det 3000 SEK per år och 18 000 SEK vid varje embryoinsättning.
2017: Ägguttag för att frysa ägg: 22 000 SEK plus 10 00 för medicinerna. (Mediciner är inte gratis när man väljer att själv ta ut ägg själv.)
2019: Ägguttag omgång 1: 39 000 SEK plus 4 400 SEK för läkarbesök och mediciner.
2019: Ägguttag omgång 2: 39 000 SEK.
22 oktober 2019 ? omgång 2
Ännu en gång full dos (450 ml) av Gonal-F. Med tanke på min killes nya levnadssätt hoppades vi på att spermiekvalitén hade förbättrats ? och det hade den! Den här gången kom det ut en bättre mängd, även om en stor del av spermierna var rundtoppade. Detta påverkade inte till den grad att de inte kunde plocka ut tillräckligt många bra spermier. Det första provet hade en mängd på cirka 300 000 spermier, omgång 1 hade cirka 600 000 spermier och omgång 2 över 1 miljon spermier. Snacka om utveckling!
I omgång 2 valde jag att använda tre av mina frysta ägg. Totalt hade jag nio ägg (sex färska) att ?jobba med?, varav fem tog sig. Av de tre frysta, tog sig två på mikroinjektion och de övriga tre på naturlig väg.
På dag tre hade vi ett jättefint åtta-celligt embryo av de ägg och spermier som fick leka själva. Jag ville egentligen sätta in två embryon och det hade jag kunnat göra tack vare min ålder om fler embryon var bra på dag tre. Men övriga fyra var tvungna att odlas vidare. Tyvärr utvecklades inte resterande ägg så som de skulle och vi fick inget mer embryo (blastocyst som det heter ? embryon som odlats till dag fem eller sex) till frysen.
Tiden gick och jag kom upp i 34 dagar (min vanliga menscykel är 24-25 dagar, 30 med IVF), men därefter började jag tyvärr blöda. Det var svårt att hantera känslorna, det kändes som att åka en berg- och dalbana. Redan efter första omgången märkte jag att jag blev frustrerad över småsaker och kunde började gråta för lilla minsta. Exempelvis så frågade jag en högre chef på en personalfest en enkel fråga och började stört-lipa innan han ens hunnit svara mig ordentligt. Hur pinsamt som helst och jag var verkligen inte mig själv.
Jag kan tänka mig hur jobbigt det måste vara för de par som håller på i flera år. Skulle vi lyckas eller inte? De tyckte fortfarande inte att vi skulle ge upp, så vi fortsatte. Man får inte göra hormonbehandlingar mer än varannan månad, så därför vi fick så snällt vänta till 2020 då IVF- kliniken hade stängt från andra halvan av december. Klart vi provade på ?vanligt? sätt mellan omgångarna, men där hände inget.
21 januari 2020 ? omgång 3
Läkarna var inte helt nöjda med Gonal-F och valde istället att prova medicinen Menopur. Den kunde göra äggen lite mer mogna, även om risken var att man kunde få ut färre ägg. De ville också låta alla ägg och spermier leka själva, då mikroinjektion inte verkade funka så bra på mina ägg. Varför kunde det inte bara funka på ett normalt sätt då, var min spontana tanke? Killens spermier var efter sex månader helt fläckfria och över miljonen i mängd. Hur häftigt är inte det?!
Resultatet av den nya medicinen blev fem ägg, varav fyra blev bra. Tyvärr tog sig inget av de fyra frysta äggen jag hade kvar. Nu var det stor skillnad på de färska äggen! Av de fyra, som blev befruktade, var två stycken riktigt fina på dag tre. Ett 10-celligt och ett 12-celligt stoppades in i mig och de övriga två odlades vidare till dag fem och kunde därefter frysas in. Vi lyckades här för första gången få embryon till frysen.
Tiden gick och kan ärligt säga att jag kollade minst 20-30 gånger om dagen i trosan efter blod. Spänningen var olidlig när vi närmade oss graviditetstestet, som till vår glädje visade på ett rejält plus på stickan! Glädjen höll i sig till sjätte veckan, då missfallet kom. Det var en olycklig tajmning, då det var dagen innan jag skulle åka på en resa till USA. Jag fick därför blodförtunnande sprutor för att minska risken för blodproppar under flygresan. Det var dock bara att bita ihop och hoppas på de andra två embryona i frysen.
Har man fler än fem befruktade ägg odlar man alltid vidare äggen för att stoppa in dem på dag fem eller dag sex, detta då de kommit längre i utvecklingen då. Det var inget som vi lyckades med, därav vi fick stoppa in embryon på dag tre.
På väg hem från USA började covid-19 härja runt rejält i världen. Vi lyckades precis ta oss hem och bokade direkt in oss för nästa IVF-behandling, som skulle bli av i mitten av april. Jag tog två veckors tjänstledigt för att minska stressen. I och med mitt senaste resultat tyckte det att jag kunde prova en gång till om det skulle gå åt skogen nu, men sedan var det inte säkert att jag skulle ha några ägg kvar. Att lägga 39 000kr per omgång, för att kanske få ut 2-5 ägg och varav hälften kanske försvinner? Då får det nog vara.
För omgång tre lades ytterligare 39 000 SEK till på notan, som nu var uppe i 153 400 SEK.
I och med återinförande av embryo nummer 1, läggs ytterligare 18 000 SEK till och kostanden är nu uppe i 171 400 SEK. Både embryot, som var hundraprocentigt och min livmoderhinna såg jättebra ut. Men efter bara tre dagar började jag småblöda och på femte dagen kom mensen.
Det kändes som om embryot bara sattes in och åkte ut lika fort. Varför fäste det inte? Jag hade varit väldigt aktiv under helgen och kanske borde ha tagit det lugnare, även om läkarna hade sagt att det inte skulle påverka om man motionerar. De gav mig inte heller Lutinus (vaginaltablett), som de hade gjort övriga gånger. Lutinus innehåller det naturliga, kvinnliga könshormonet progesteron, som hjälper dig vid IVF att bli gravid och behålla graviditeten. Eftersom man inte har tillräckligt med sådant hormon vid en IVF i jämförelse med en normal graviditet/ägglossning.
Vi har nu ett embryo kvar, men då uppstod ett annat problem. I och med covid-19 upplyser kliniken att jag inte får göra fler IVF-behandlingar för tillfället. Jag får besked om att jag får använda det sista embryot, men sedan är det stopp för att inte belasta vården. Om jag skulle bli gravid om två månader, skulle det inte bli förlossning förrän om över ett år och då borde ju covid-19 ha hunnit lägga sig, tänkte jag.
Valet att göra en ny IVF-omgång och chansen till fler embryon bara försvann. Vi får nu använda vårt sista embryo och kanske inte ha möjlighet att göra fler IVF-behandlingar med mina egna ägg. Dock ändrade de sig senare och sade att jag hade kunnat göra en omgång till ändå om jag inte lyckades med det sista embryot.
Ännu en gång såg allting bra ut. Embryot var återigen hundraprocentigt och livmoderhinnan bra med nio cm. Den här gången var embryot på väg ut från skalet när det stoppades in. IVF- kliniken valde också att ge mig lutinus igen efter lite tjöt från mig. Jag ville ha alla möjligheter som fanns inför sista ronden.
Detta var en torsdag och jag åkte hem och tog det oerhört soft hela helgen. Jag låg mest i soffan och tog lugna kortare promenader. När jag åkte hem från min pappa på lördagen efter en kort skogspromenad med min syster, kände jag hur det knep i magen. Jag skojade då med syrran om att det var embryot som satte sig.
Den 26 maj var det dags för graviditetstestet, vi var både exalterade, nervösa och livrädda. Stickan visade till vår glädje positivt, men dagen efter började jag blöda igen. Jag blev otroligt ledsen och trodde att allting var kört, men något var annorlunda denna gång. Blödningarna var brun/rosa och inte röda. Dagarna gick och jag fick en ?blödning? var tredje dag mellan att jag vaknade och några timmar framåt. IVF-kliniken sa att det var normalt, att det snarare är mer vanligt med småblödningar än inte. Så länge blödningarna inte var röda, ska det vara ofarligt.
Snart var jag förbi vecka sex då missfallet kom förra gången. Jag började må illa, vilket bådar gott och i vecka sju skulle jag på ultraljud hos IVF-kliniken. Läkaren sade att han ville kolla först. Jag försökte tyda ansiktsuttrycket, men han gav mig inget. Efter några sekunder, som kändes som en evighet, vände läkaren på skärmen och jag fick se ett hjärta slå. Då kände jag ren och skär lycka! Min kille fick inte följa med in pga covid-19 och på vägen ut mot bilen började jag att gråta. Han misstolkade mina glädjetårar och trodde det värsta i några sekunder. När jag kom fram till bilen visade jag honom fotot och då sken han upp på samma sätt, som jag nyligen hade gjort.
Efter det fortsatte en nervös tid av illamående och konstiga ätvanor. En dag kunde jag äta en sak, medan jag dagen efter mådde sjukt illa av bara tanken på samma mat. Vaniljglass var dock något som jag alltid kunde stoppa i mig. Vi var nu förbi vecka 12-heja oss!-och jag skulle in på ett andra ultraljud.
Alla blodprover hade hittills varit fina. Även kubtestet, som gjordes den 22 juli, i början på vecka 13, såg bra ut. Nu fick jag återigen se det lilla knytet sparkandes och vild redan som 6,7 cm lång. Kubtest är ett test som räknar ut hur stor risk till Downs syndrom och kromosomfel barnet kan ha. Testet är inte hundraprocentigt, men allt bådar gott än så länge. I min ålder, utan att göra mätningen, är det tydligen en på 63 som får ett barn med Downs syndrom. Mitt resultat visade en på nästan 5 000 och en på 20 000 att få kromosomfel. Efter vecka 12 är det också 65% mindre risk för missfall och därför har vi stort hopp om att vår krigare stannar kvar.
Slump eller inte att jag tillslut blev gravid? Mycket tyder på att kombinationen av den nya medicinen och att min killes spermier hade blivit bättre, hjälpte oss att få bättre embryon. Oavsett var det berodde på tycker jag att det är häftigt att se att kvaliteten på att spermier faktiskt går att påverka om man bara är villig att ändra på vissa saker i sin livsstil. Att jag sen blev permitterad på 80% i med Covid-19 och inte jobbade mer än 11 timmar i hela juni och juli, skadade nog inte heller. Lutinusen? Vad exakt det var som gjorde att embryot blev till och tillslut fäste av alla detaljer förblir en gåta.
Efter den här resan vill vi ge följande råd till par med liknande problem.
Tjejer: Kolla din äggreserv senast när du 38 år. Vänta inte med att börja försöka om du har ett för lågt värde, eftersom det kan ta tid att bli gravid.
Tjejer: Sök hjälp minst ett år innan du fyller 40 hos närmaste sjukhus, om ni har försökt ett tag. Detta för att få ekonomisk hjälp de första gångerna man gör IVF-behandlingar.
Tänk på att det går åt fler ägg än vad man tror och det kan ta upp till tre omgångar innan läkarna hittar vad som funkar bäst för just era ägg och spermier. Få inte panik efter första omgången.
Båda: Vänta inte med att kolla upp viktiga saker, så som spermieprov och hur äggreserven ser ut. Tiden rinner iväg.
Ge din kropp näringsrik mat och rör på dig för att öka chanserna.
Killar: Testa de saker som min kille gjorde vid problem med spermierna.
Kämpa på där ute! Mvh Linda
Vi går idag in i vecka 15 och hoppas på det bästa framöver.
