Anonym (Ångest)

Fri 21 Aug 2020 21:43

50 svar

Ska jag berätta för pappan att jag är gravid?

Ok. Shit. Shit shit shit. Precis testat positivt... grejen är den att jag kan inte behålla det här barnet, av många olika anledningar. Det kommer bli skitjobbigt att göra abort (jag kan inte låta bli att känna det som att jag mördar mitt ofödda barn), men det finns liksom inget alternativ. Frågan är nu bara: bör jag berätta för pappan att jag är gravid, eller är det bättre att inget säga, eftersom det ändå inte kommer att bli nåt? Vilket är sjystast mot honom? Jag vet att han skulle vilja behålla, även om han skulle inse att det inte går; han har inga egna barn, men har alltid velat ha... känns lite trashigt att göra en omröstning om detta, men jag behöver verkligen ha andras åsikter här, för jag kan inte tänka klart själv, och det blir ju lättare att få en överblick av vad folk tycker om man gör en omröstning. Men kommentera gärna varför ni röstat som ni gjort ändå. Snälla hjälp mig!

Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.

Anonym (Fundera)

Sat 22 Aug 2020 17:40

#31

Nu har jag själv läst på janusinfo om den medicinen. I tidig graviditet är risken för fosterskador måttlig. Vid lägre dos kan epileptiker fortsätta använda den. Man ser en betydligt ökad risk vid högre doser under lång tid. Och andra än epileptiker bör inte ta den. Ditt problem är då kort o gott att om du slutar med medicinen finns ingen annan som funkar lika bra och du riskerar ett skov- om jag fattat rätt? Tar medicinen bort alla skov eller får du såna ändå? Allt är ju förstås en avvägning. En vän till mig hade minst 2 psykoser som väldigt ung. Hon avstod barn helt. Men har å andra sidan aldrig mer haft en psykos heller. Hon funkar rätt bra. Säger inte att det är just psykoser du haft, men låt säga liknande allvarligt tillstånd. Vad är långtidsprognosen?

Förlåt om jag verkar tjatig! Jag vill bara försöka förstå och om möjligt hitta en annan utväg. Vem vet hur en abort som du egentligen inte vill genomgå kommer påverka dig? Jag är en sån att jag alltid ser hopp för andra oavsett hur mörkt det än ser ut.

Xenia

Sat 22 Aug 2020 18:03

#32

Anonym (Ångest) skrev 2020-08-21 21:43:00 följande:

Ok. Shit. Shit shit shit. Precis testat positivt... grejen är den att jag kan inte behålla det här barnet, av många olika anledningar. Det kommer bli skitjobbigt att göra abort (jag kan inte låta bli att känna det som att jag mördar mitt ofödda barn), men det finns liksom inget alternativ. Frågan är nu bara: bör jag berätta för pappan att jag är gravid, eller är det bättre att inget säga, eftersom det ändå inte kommer att bli nåt? Vilket är sjystast mot honom? Jag vet att han skulle vilja behålla, även om han skulle inse att det inte går; han har inga egna barn, men har alltid velat ha... känns lite trashigt att göra en omröstning om detta, men jag behöver verkligen ha andras åsikter här, för jag kan inte tänka klart själv, och det blir ju lättare att få en överblick av vad folk tycker om man gör en omröstning. Men kommentera gärna varför ni röstat som ni gjort ändå. Snälla hjälp mig!

Men varför hade du (el han) inte bättre preventivmedel än att du trodde att du inte kunde bli gravid den tiden? S k säkra perioder är inte säkra. Det behöver han få veta också, så han inte går på samma sak i framtiden.

Har ni ett förhållande så förstår jag inte hur du ska kunna dölja en sådan sak. Jag tycker faktiskt han har rätt att veta, även om han blir ledsen. Eller var detta nåt tillfälligt och ni kommer inte att ha kontakt i framtiden?

Anonym (p)

Sat 22 Aug 2020 21:15

#33

Nej
Du har nog med stress
Ta hand om dig själv

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 23 Aug 2020 08:31

#34

Anonym (Fundera) skrev 2020-08-22 17:40:20 följande:

Nu har jag själv läst på janusinfo om den medicinen. I tidig graviditet är risken för fosterskador måttlig. Vid lägre dos kan epileptiker fortsätta använda den. Man ser en betydligt ökad risk vid högre doser under lång tid. Och andra än epileptiker bör inte ta den. Ditt problem är då kort o gott att om du slutar med medicinen finns ingen annan som funkar lika bra och du riskerar ett skov- om jag fattat rätt? Tar medicinen bort alla skov eller får du såna ändå? Allt är ju förstås en avvägning. En vän till mig hade minst 2 psykoser som väldigt ung. Hon avstod barn helt. Men har å andra sidan aldrig mer haft en psykos heller. Hon funkar rätt bra. Säger inte att det är just psykoser du haft, men låt säga liknande allvarligt tillstånd. Vad är långtidsprognosen?

Förlåt om jag verkar tjatig! Jag vill bara försöka förstå och om möjligt hitta en annan utväg. Vem vet hur en abort som du egentligen inte vill genomgå kommer påverka dig? Jag är en sån att jag alltid ser hopp för andra oavsett hur mörkt det än ser ut.

Ja, du har fattat helt rätt. Nej, den tar inte bort skoven, men de kommer inte lika tätt och blir inte riktigt lika våldsamma.

Så skönt för din vän att hon sluppit fler psykoser! Det är nåt man inte ens önskar sin värsta fiende... Jag har bipolär sjukdom, inklusive psykoser under både depressiva och maniska episoder. Långtidsprognosen är att jag med fortsatt behandling (inkl medicinering) kommer att ha långa perioder där jag mår och fungerar bra, men att skoven kommer att återkomma regelbundet, med all sannolikhet resten av livet.

Jag tycker inte att du är ett dugg tjatig. Jag förstår att det är av omsorg du skriver, och det gör mig otroligt rörd och tacksam att det finns så fina människor. Men det ändrar tyvärr ingenting. Det spelar liksom ingen roll att det finns en liten, liten chans att det skulle kunna gå vägen, för risken att det *inte* gör det är så stor att jag inte vågar chansa. Som sagt: hellre att barnet aldrig föds än att det döms till livslångt lidande. Samma sak med riskerna med hur en abort kommer att påverka mig: det spelar ingen roll, för alternativet att jag ska utsätta mitt barn för livslångt lidande är ändå mycket värre. Så det är så himla fint att du försöker, men... <3

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 23 Aug 2020 08:48

#35

Xenia skrev 2020-08-22 18:03:59 följande:

Men varför hade du (el han) inte bättre preventivmedel än att du trodde att du inte kunde bli gravid den tiden? S k säkra perioder är inte säkra. Det behöver han få veta också, så han inte går på samma sak i framtiden.

För att jag är dum i huvet? Jag har verkligen ingen bättre förklaring... Min menscykel har alltid varit totalt pålitlig, plus att det är så väldigt, väldigt tydligt när jag har ÄL (se mitten av inlägg #13), så jag har alltid sett på säkra perioder (i betydelsen 'minst två dygn efter ÄL') som ett fullt pålitligt preventivmedel. I teorin är det ju förstås det också, men uppenbarligen kan kroppen lura en med sken-ÄL...

Xenia skrev 2020-08-22 18:03:59 följande:

Har ni ett förhållande så förstår jag inte hur du ska kunna dölja en sådan sak. Jag tycker faktiskt han har rätt att veta, även om han blir ledsen. Eller var detta nåt tillfälligt och ni kommer inte att ha kontakt i framtiden?

Nej, det var inte nåt tillfälligt, och jo, jag hoppas verkligen att vi kommer att ha fortsatt kontakt! Men vi lever inte ihop, och vi träffas inte dagligen. Jag behöver utrymme, och han behöver definitivt utrymme från mig. Tack för att du svarar på det som faktiskt var min ursprungliga fråga! Det är just det där med *rätten* att veta som gör att jag inte vet hur jag ska göra. Instinktivt känner jag att jag absolut inte kan utsätta honom för den här sorgen, men så kommer tanken att det ju är hans *rättighet*... Nu vet jag inte om du är kvinna eller man, men hade du velat veta om det hade varit du? Själv hade jag absolut inte velat veta om situationen hade varit den omvända (vilket ju inte är möjligt, men ändå), men det är ju bara jag, jag vet ju inte hur han tänker.

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 23 Aug 2020 08:49

#36

Anonym (p) skrev 2020-08-22 21:15:53 följande:

Nej
Du har nog med stress
Ta hand om dig själv

Tack <3

Anonym (Fundera)

Sun 23 Aug 2020 14:32

#37

Jag kan på sätt och vis förstå dig. Och dömer inte hur du än gör. Livet är komplext ibland och man har inte alla svar ang framtiden tyvärr. Och jag har egentligen inte svarat på din ursprungsfråga heller. Tycker du ska avgöra det själv om du berättar. Du känner pappan och vet hur han skulle ta det. Finns inget rätt och fel där.

Kråkungen

Sun 23 Aug 2020 14:43

#38

Anonym (Ångest) skrev 2020-08-22 12:43:40 följande:

Tack för dina tankar, det är mycket så här jag tänker också.

Du skriver att du varit inlagd, har det varit under en längre period? Hur skulle du säga att det har påverkat dina barn och er relation? (Svara inte om det är för känsligt)

Förstår jag rätt när jag uppfattar det som att om du skulle kunna göra om dina val så hade du valt att inte behålla med tanke på barnen? Alltså, att du tycker att det hade varit mer rätt mot barnen att inte låta dem födas? Även om du själv inte hade velat vara utan dem?

Tack, kanske pm:ar jag dig senare.

Förlåt för segt svar!

Ja, jag har varit inlagd många gånger, flera månader åt gången... Det har varit jättetufft för ungarna så klart, men jag vill ändå påstå att vi har en väldigt bra relation; de vänder sig allihop till mig så fort de har problem med nåt, och vi kan verkligen prata om allt. Sen vet jag ju inte med 100 % säkerhet om det bara är jag som inbillar mig att det är så här, men de uttrycker ofta själva att de kan prata med mig om allt; att de älskar mig, att de älskar att hitta på saker med mig, osv, och även andra i min omgivning påpekar ofta vilken bra relation vi verkar ha. (Menar inte att slå mig för bröstet här; jag vill bara verkligen förmedla att just den här aspekten på det hela - ens relation med barnen - inte behöver gå åt skogen "bara" för att man dras med psykisk ohälsa.)

Precis så som du har uppfattat det är det. Jag skulle aldrig - aldrig i livet!! - vilja vara utan mina barn, men samtidigt så undrar jag allt som oftast om det var egoistiskt/fel av mig att skaffa dem. De har inte haft det lätt med mig som mamma :(

Jag förstår och tror (sorgligt nog) på ditt beslut till 110 %. Jag förstår hur ont det måste göra, och hur hemskt det måste kännas (vi verkar ha ganska lika syn på abort), men samtidigt tror jag att du tänker helt rätt. Vi lider (som jag förstod från ett av dina inlägg) av samma jävla sjukdom du och jag, men jag har varit relativt förskonad från faktiska psykoser i samband med episoder. Ändå har det varit alldeles tillräckligt tufft för mina barn som det har; jag kan bara tänka mig vilken dimension som hade lagts på om jag dessutom varit psykotisk i deras närvaro... jag menar verkligen, verkligen inte att lägga sten på börda här, utan bara säga att jag tror att du tänker helt rätt, och att även om det känns förfärligt med abort så gör det dig i det här fallet till en väldigt fin och osjälvisk människa, snarare än tvärtom.

All kärlek - och berätta gärna hur det går

Anonym (Berätta)

Sun 23 Aug 2020 18:30

#39

Det är väl bättre att riva av plåstret och berätta. Ergenyl är ju mycket skadligt för foster och det finns t.o.m. en röd varningstext på förpackningen som varnar för att ta medicinen under graviditet. Det måste ju mannen förstå och han kan väl inte heller vilja ha ett skadat barn som skulle få ett liv präglat av lidande.

Om du inte skulle berätta så skulle det bli jobbigt att leva med hemligheten gentemot denna man och du skulle riskera att få långvarigt dåligt samvete.

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 23 Aug 2020 18:34

#40

Anonym (Fundera) skrev 2020-08-23 14:32:25 följande:

Jag kan på sätt och vis förstå dig. Och dömer inte hur du än gör. Livet är komplext ibland och man har inte alla svar ang framtiden tyvärr. Och jag har egentligen inte svarat på din ursprungsfråga heller. Tycker du ska avgöra det själv om du berättar. Du känner pappan och vet hur han skulle ta det. Finns inget rätt och fel där.

Tack

Och tack för svaret på frågan också.

Anonym (Fundera)

Sun 23 Aug 2020 18:48

#41

Skriv fler gånger om du behöver ventilera. Jag finns här. ${#emotions_dlg.flower}$

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 23 Aug 2020 21:11

#42

Kråkungen skrev 2020-08-23 14:43:36 följande:

Förlåt för segt svar!

Ja, jag har varit inlagd många gånger, flera månader åt gången... Det har varit jättetufft för ungarna så klart, men jag vill ändå påstå att vi har en väldigt bra relation; de vänder sig allihop till mig så fort de har problem med nåt, och vi kan verkligen prata om allt. Sen vet jag ju inte med 100 % säkerhet om det bara är jag som inbillar mig att det är så här, men de uttrycker ofta själva att de kan prata med mig om allt; att de älskar mig, att de älskar att hitta på saker med mig, osv, och även andra i min omgivning påpekar ofta vilken bra relation vi verkar ha. (Menar inte att slå mig för bröstet här; jag vill bara verkligen förmedla att just den här aspekten på det hela - ens relation med barnen - inte behöver gå åt skogen "bara" för att man dras med psykisk ohälsa.)

Precis så som du har uppfattat det är det. Jag skulle aldrig - aldrig i livet!! - vilja vara utan mina barn, men samtidigt så undrar jag allt som oftast om det var egoistiskt/fel av mig att skaffa dem. De har inte haft det lätt med mig som mamma :(

Jag förstår och tror (sorgligt nog) på ditt beslut till 110 %. Jag förstår hur ont det måste göra, och hur hemskt det måste kännas (vi verkar ha ganska lika syn på abort), men samtidigt tror jag att du tänker helt rätt. Vi lider (som jag förstod från ett av dina inlägg) av samma jävla sjukdom du och jag, men jag har varit relativt förskonad från faktiska psykoser i samband med episoder. Ändå har det varit alldeles tillräckligt tufft för mina barn som det har; jag kan bara tänka mig vilken dimension som hade lagts på om jag dessutom varit psykotisk i deras närvaro... jag menar verkligen, verkligen inte att lägga sten på börda här, utan bara säga att jag tror att du tänker helt rätt, och att även om det känns förfärligt med abort så gör det dig i det här fallet till en väldigt fin och osjälvisk människa, snarare än tvärtom.

All kärlek - och berätta gärna hur det går

Åh... så fint att läsa om din relation med barnen trots allt. Och tack för ditt stöd, så fint sagt

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Sun 23 Aug 2020 21:12

#43

Anonym (Fundera) skrev 2020-08-23 18:48:41 följande:

Skriv fler gånger om du behöver ventilera. Jag finns här. ${#emotions_dlg.flower}$

Tack igen

Anonym (Filifjonkan)

Sun 23 Aug 2020 21:18

#44

Anonym (K) skrev 2020-08-21 22:09:51 följande:

Jag hade berättat bara för att dumskallen ska lära sig att skydda sig.

Men varför skulle han skydda sig när han enligt ts inte har några barn sedan tidigare, alltid velat få barn och skulle vilja behålla??? Han kanske har tagit en ev graviditet med i tanken redan från början? Han kanske inte vet att ts äter medicin som gör det svårt för henne att genomgå en graviditet.

Anonym (Tipsaren)

Sun 23 Aug 2020 22:11

#45

Medicinering eller inte, så här hade jag gjort:

Ställ dig följande frågor:
1. Är du i ett läge i livet där du kan ta hand om ett barn? Tänker på ekonomi, bostad osv.
2. Skulle du - ärligt - orka att ta hand om ett barn själv. Pappan kan ju lämna dig och då får du ta allt jobb själv.
3. Det låter som du har nog med att ta hand om dig själv. Skulle du verkligen orka med att ta hand om dig själv och ännu en person som kommer ta över hela ditt liv.

Det handlar inte om medicinerna, det handlar om vad du utsätter dig själv och ditt barn för.

Berätta kan du göra sedan, tänk på dig själv nu!

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Mon 24 Aug 2020 11:01

#46

Anonym (Berätta) skrev 2020-08-23 18:30:10 följande:

Det är väl bättre att riva av plåstret och berätta. Ergenyl är ju mycket skadligt för foster och det finns t.o.m. en röd varningstext på förpackningen som varnar för att ta medicinen under graviditet. Det måste ju mannen förstå och han kan väl inte heller vilja ha ett skadat barn som skulle få ett liv präglat av lidande.

Om du inte skulle berätta så skulle det bli jobbigt att leva med hemligheten gentemot denna man och du skulle riskera att få långvarigt dåligt samvete.

Ja då, det är inte det att han inte skulle förstå, utan att han skulle bli så väldigt lessen. Men ja, du har nog rätt i att det skulle bli svårt att dölja i längden... Tack för ditt svar <3

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Mon 24 Aug 2020 11:02

#47

Anonym (Filifjonkan) skrev 2020-08-23 21:18:35 följande:

Men varför skulle han skydda sig när han enligt ts inte har några barn sedan tidigare, alltid velat få barn och skulle vilja behålla??? Han kanske har tagit en ev graviditet med i tanken redan från början? Han kanske inte vet att ts äter medicin som gör det svårt för henne att genomgå en graviditet.

Nä, som sagt, den situation som (K) har i åtanke är ju inte öht applicerbar på min situation...

Anonym (Ångest) Trådstartaren

Mon 24 Aug 2020 11:09

#48

Anonym (Tipsaren) skrev 2020-08-23 22:11:37 följande:

Medicinering eller inte, så här hade jag gjort:

Ställ dig följande frågor:
1. Är du i ett läge i livet där du kan ta hand om ett barn? Tänker på ekonomi, bostad osv.
2. Skulle du - ärligt - orka att ta hand om ett barn själv. Pappan kan ju lämna dig och då får du ta allt jobb själv.
3. Det låter som du har nog med att ta hand om dig själv. Skulle du verkligen orka med att ta hand om dig själv och ännu en person som kommer ta över hela ditt liv.

Det handlar inte om medicinerna, det handlar om vad du utsätter dig själv och ditt barn för.

Berätta kan du göra sedan, tänk på dig själv nu!

Nej, som sagt: att jag inte kan behålla barnet är det tyvärr ingen tvekan om. Precis som du säger, och som jag också har sagt, så är min medicin bara en liten del i det hela. Även om jag inte hade tagit medicinen så hade jag ändå inte kunnat ta hand om barnet när det väl är fött. Det är precis det som är min poäng, och som gör att jag vet att jag inte kan behålla :(

Jag har i princip bestämt mig för att berätta för honom trots allt, med stöd av alla svar jag fått här och i min andra tråd. Jag behövde bara hjälp med att tänka klart kring vilket som var bäst.

Tack för ditt stöd ändå <3

Johan70

Tue 17 Nov 2020 17:49

#49

Även om beslutet ytterst är kvinnans, skulle jag som far till barnet bli oerhört besviken om hon kom och berättade för mig först efter att hon hade gjort abort. Så det är klart att du borde berätta för honom, tycker jag.

Vid det här laget har du väl redan gjort det. Hoppas att det gick bra och att han kunde vara ett stöd för dig i det du gjorde.

PappaAnnorlunda

Tue 17 Nov 2020 20:02

#50

Jag är generellt sett för livet och mot abort utan att vara abortmotståndare (om ni förstår hur jag menar). I ditt fall, utifrån vad du berättat, så tycker jag dock att abort är enda alternativet. Det är jättebra att du själv har insikt i det.

Jag förstår att det här kommer att bli jobbigt för dig och av det skälet tycker jag att du ska berätta för din kille och dina närmaste så att de kan ge dig det stöd du kommer att behöva. Jag känner verkligen med dig!

Ska jag berätta för pappan att jag är gravid?

INNEHÅLL