Varför är ni kvinnor ihop med män?

Är du ensamstående mamma? Hur tillfredsställer du dig vad gäller lust?

Off topic. Håll dig till ämnet tack.

För att jag tycker om att ha ett förhållande, tycker om att kramas och mysa och hitta på saker med min man. Sexet kan jag skippa dock.

Det du läset är inte hela sanningen. På Instagram är allas liv perfekta och i Familjelivs relationstrådar är allas liv skit, men i verkligheten är de flesta människors liv mest bara vanlig, hyfsad vardag.

Trodde

Låtsas var. kärtjejer på löpande bandiställetGapskrattar. Så sant!

Män med dubbla magisterexamen och världsvan med phd osv lyckas aldrig finna en lämpad tjej som kan bli mamma till sitt barn.

Någon som vet varför?

Med det sagt så finns det absolut en del människor som bara känner att de har ett värde om de offrar sig för andra och till exempel tar hand om en partner som behandlar dem som skit. Sorgligt.

Min vän den internationella diplomaten som är modellsnygg med hår till midjan, talar sex språk flytande och springer maraton hittar ingen heller. De män hon träffar i vardagen vill bara ha en kvinna som sköter markservicen och föder fyra barn.

Hon behöver en partner som kan ta större ansvar i hushållet än 15%, och nu är det nog så att hon har gett upp och kommer att förbli barnlös. Synd.

Jag har slutat vara tillsammans med män. Helt enkelt för att det tar mer energi och glädje än vad det ger att ha en relation med en man.

Istället har jag satsat på att utbilda mig och har ett toppjobb jag trivs utmärkt med, en fin och nära relation till mina barn (tonåringar) och flera nära vänner som ger mig stor glädje och gemenskap.

Sex har alltid varit bättre med mig själv än med någon man någonsin, trots att flera av dem varit helt okej har de aldrig kunnat ge mig den njutning som jag kan ge mig själv.

Är man attraktiv, i generell mening, men har svårt att hitta en partner brukar det bero på att man söker efter en person med en ovanlig uppsättning egenskaper. Han vill inte bara hitta en kvinna, utan han vill hitta Kvinnan som har allt. Eller så är han inte så lätt att leva med som det ser ut på ytan.

Kan vara så ja. Kan det även bero på morsgrisar som lyder sin mamma att hitta en lämplig tjej som lever upp till förväntningar?

En kille jag känner sa att ingen av sina tidigare flickvänner visade upp honom för sina föräldrar och så har aldrig han gjort heller.

Nu klagar han på att vara över fyrtio år och söker desperat efter en ung tjej.

Vet flera som har barn med dubbla mastrar, doktorsgrad etc.

Sambon arbetar på universitetet och har nästan bara den kategorin av kollegor och samtliga är gifta och har barn.

Men det är inte ovanligt att många särbegåvade och många med Aspergers har höga utbildningar och har haft svårt med vänner och sociala kontakter av olika orsaker och har svårare att träffa någon.

De med Aspergers pga sin Aspergers och särbegåvade för att de är på en annan nivå när det gäller intelligens.

Men vi tjejer borde tycka intelligens är attraktivt visst? Så då borde Asberger män vara tilltalande?

Det är jag inte. Kommer nog aldrig att bli heller. Har fått nog av den ena muppen efter den andra. Jag har det bättre på egen hand. Mår bättre än nånsin sedan jag bestämde mig för att leva utan karl.

För att jag blev så löjligt kär i min kille. Han är smart, snäll, ödmjuk, rolig, omtänksam, tänker aldrig på sig själv i första hand, gör sitt bästa för andra, har coola intressen, bra värderingar, ser på kvinnor som sina jämlikar, skulle aldrig objektifiera kvinnor eller kolla på porr, eller sitta och gnälla över att något är orättvist honom, generös och lyhörd i sängen, varm, olik alla andra jobbiga egokillar jag nånsin träffat...

Sen är han hur slarvig som helst, när jag träffade honom höll han just på att förlora sin lägenhet för han hade ingen inkomst och kunde inte betala hyran. Och sen har han harvat sig fram och satsat på sina intressen som sällan genererar pengar, han är kass på att städa, han är inte intresserad av mina intressen och inte så bra på att uppmärksamma sånt, men det är också för att han litar på att jag, som en jämlike, klarar mig själv och inte behöver hans hjälp/godkännande på sånt jag kan mest om själv.
Han köper inte blommor. Han håller inte på och uppvaktar på nån jävla allahjärtansdag för att vara duktig och försöka göra rätt. Han visar att han väljer just mig, varje dag.

Alltså. Vem bryr sig om karriär eller nån jädra phd? Det är inte hans bankkonto jag ska vara ihop med. Kärlek handlar om nåt helt annat. Praktiska saker kan man lika gärna dela med en kompis.

Lite städtjafs och vardagsbestyr-irritation kan man väl stå ut med, så länge man får kyrkklockor och fyrverkerier och fjärilar i magen, fortfarande efter tretton år.

Nästan alla män är stora bebisar som inte fattar hur man delar liv med någon, och jag skulle definitivt hellre leva ensam än vara med en sån! Kvinnor klarar sig mycket bättre än män efter en skilsmässa, säger all forskning sen 50 år eller nåt.