Dåligt samvete & mår skit

Hej,

    Lite bakgrundshistoria

Har två barn som är 6 och 10 år gamla. Pappan lider förmodligen av någon typ av asperger. Han är egentligen ingen elak person, men är oempatisk och fyrkantig. Socialt inkompetent, ganska rädd för sociala sammanhang. Svår att samtala med om det inte är hans specialintresse. Superduktig på matematik.

Vår relation var ganska stormig. Han tog inget ansvar för barnen och kastade ut mig och min äldsta flera gånger. Ofta sent på kvällen då vi bråkade. Han snackade skit om mig till vänner och familj, var otrogen och slösade pengar. Han var kärleksfull ibland men kunde också säga att jag var värdelös och inte skulle klara mig utan honom.

När yngsta barnet var ett halvår avslutade jag själv relationen. Han ville inte ha något umgänge med barnen de första månaderna men har sedan dess haft varannan vecka. Dessa åren har varit väldigt varierande. Periodvis har vi träffats 3-4 gånger i veckan med barnen och periodvis vill han inte ha med mig att göra alls. 5 flickvänner har hunnit flytta in och ut. Flera barn och husdjur har kommit och gått. 3 gånger har de fått höra att de ska få syskon när tjejen abrupt stuckit och gjort abort. Flera av tjejerna flyttade in efter bara någon enstaka träff med barnen och har sedan tagit över en stor del av föräldraansvaret.

    Hans föräldraskap

Flera av tjejerna har lidit av diagnoser vilket inneburit hot och bråk inom familjen, barnen har blivit slagna och även jag själv har blivit utsatt för hotfulla situationer. Barnen har periodvis inte bott särskilt mycket hos pappan. De har inte trivts, känt sig otrygga och gråtit och varit ledsna. Pappan gör så gott han kan för att vara en bra förälder till barnen och jag vet att han mår dåligt över att upprepade gånger ha misslyckade relationer. Men mot mig kan han vara helt vansinnigt vidrig.

Han har svårt att vara närvarande för barnen. Kan inte trösta när de är ledsna. Köper inga kläder (mamman köper när jag säger till henne att barnen vuxit ur de gamla). Han ger inga mediciner. Läser inga läxor. Fixar inga kalas eller aktiviteter för barnen. Han ljuger för mig och anklagar mig för en fruktansvärt massa strunt. Missköter deras hygien och ger dem inte alltid mat. Hans föräldrar fixar eller så köper han snabbmat, kakor, godis o.s.v. Han hotar barnen när de inte lyssnar och skiter fullkomligt i hur det går i skolan. 

  Nutid

Eftersom pappan varit ganska manipulativ, elak och tryckt ner mig har jag inte riktigt vågat säga ifrån. Sen snart ett år tillbaka fick jag nog. Han hotade mig på telefon och jag valde då att hålla barnen och minska umgänget till varannan helg. Barnen ville absolut inte dit vid tillfället utan visade tydligt att de ville bo hos mig. Han blev mer och mer otrevlig och till slut fick jag ett trevligt brev från en advokat med massa anklagelser och att barnen ska vara boende hos honom.

Gällande rättegången känner jag ingen ångest över utgången egentligen. Har väldigt svårt o tro att han får sin vilja igenom efter allt som hänt. Men i samband med att socialtjänstens utredning drog igång då har barnen börjat ändra inställning. Till en början så sa dem att de ville bo hos honom men inte fick av mig och att det är mitt fel. Då tänkte jag givetvis att det är något han sagt till dem.

Men numera kan de säga spontant att de saknar honom och längtar efter honom och att de faktiskt VILL bo växelvist. Jag känner personligen att det aldrig kommer kunna fungera. Jag har stressat ihjäl för att möta upp barnens behov varannan vecka när de kommer till mig. Oroat mig för att de inte får vård när de behöver. Vi kan absolut inte samarbeta vilket genom åren ställt till en jäkla massa problem. Och jag får sån ångest över att han ska få tillbaka makten att trycka ner mig. 

Så är jag rädd att de nu har sagt detta till socialtjänsten och att de kommer rekommendera varannan vecka igen. Jag vet inte vad jag gör då. Det går bara inte. Samtidigt som jag har så extremt dåligt samvete över att barnen inte får bo där lika mycket om det nu är det dem vill. Jag kan inte förklara för dem varför det inte går heller, utan säger bara att det är så nu och att det kanske ändras sen.

Hur ska jag tänka? Känna? Någon annan som upplevt samma som kan dela med sig av sina erfarenheter? Ledsen att det blev så långt, men det gick inte att korta ner.