Gjorde jag fel som sa till dotterns kompis?

Givetvis gjorde du rätt. Hur skulle det ha sett ut om du inte sade någonting, och bara lät detta fort, så att han kunnat fortsätta åka på det viset och råka sparka på andra barn? Jag är säkert på att barnet inte förstod att det blir så när man åker när andra är där, så han gjorde det säkerligen inte med flit, me som sagt, då måste ju en vuxen förklara, vilket du gjorde.

Du kan ju fråga den mamman när ni pratar nästa gång, om det varit ditt barn som gjort så, och hennes barn som blev sparkat, hade hon då inte sagt något till ditt barn? 

Nej du gjorde inte fel. Det är klart man ska säga till om ett barn gör något fel mot ett annat barn. En kraftig överreaktion från både pojken och mamman. Barn måste lära sig att bli tillsagda. Ofta biter det ju dock mer om det kommer från oväntat håll som här kanske. Själv hade jag sagt till. Men kräva en ursäkt vet jag inte, det tänker jag att om mamman var där är hennes uppgift när hon får veta det inträffade. Men jag ser absolut inte att du gjort något fel. Att hon inte heller kunde trösta honom var också märkligt, att det inte gick över. Jag tror det var mest det som var jobbigt för mamman.

Jag säger rätt ofta till andra barn och märker väldigt tydligt vilka som är vana att bli tillsagda och vilka som inte är det. Vissa barn bryter nästan ihop för att man ber dem att inte kasta sten på ankorna, eller plocka upp sina nedkastade skor, medan andra tar till sig genom att upphöra med det man bett om. Jag gissar att det andra barnet helt enkelt inte var van vid tillsägelser.

Mamman verkar dock inte riktigt navlad.

Självklart säger man till. Det är dessutom bättre om sådant går att lösa utan att konstant hämta alla föräldrar som inte är direkt närvarande i situationen vilket denna mamma inte var.

Nu blev ungen superledsen, men så vida du var lugn i din tillsägelse, så ser jag ingen anledning till denna överreaktion från barnets sida.

Jag uppskattar om någon säger till mitt barn då det inte uppför sig och jag inte är med (tex hemma och leker hos kompisar).

?It takes a village?

Det handlar inte nödvändigtvis om vana att bli tillsagd. Vi säger åt våra barn, men ena barnet är jätterädd för att vuxna (andra än vi föräldrar) ska bli arga på henne. Jag var likadan som barn. Hon är väldigt mån om att följa regler och inte göra fel. Och på så vis är hon väl i och för sig ovan att bli tillsagd av andra - hon ser till att det inte behövs. Om någon annan vuxen säger till henne tolkar hon det som att de är arga och blir rädd och ledsen. Hon blir osäker för att hon trott att hon gjort rätt och ändå blev någon arg på henne. Bryter regler medvetet gör hon inte utanför hemmet. Så behöver någon säga till beror det på att hon missförstått något.

När det händer förklarar vi så klart vad hon gjort för fel och att den vuxne inte alls är arg. Och framför allt att det är ok att råka göra fel ibland. I takt med att hon blir äldre går det här bättre och bättre.

Kort och gott: ett barn som bryter ihop av en tillsägelse kan göra det för att hen är osunt mån om att alltid göra rätt.

Så kan det säkert vara, men i många fall vet jag att det handlar om föräldrar som inte säger till. Möjligen ett väldigt mjukt, "hoppsan", med ungefär samma röst som när man frågar om barnet vill ha en glass.

Så länge barnet lyder tillsägelsen se jag inget problem med att den uttrycks vänligt. Själv önskar jag att jag var bättre på att göra så.

Men skiter barnet i vad föräldern säger är det så klart en annan femma!

Hade det varit en bra metod, hade jag knappast nämnt den som problematisk.

Menar du att du säger till barn skarpt innan du ens gett dem en chans att göra rätt? Man måste ju säga till snällt först - berätta vad som är rätt beteende. Sen, om de inte gör som man ber dem, kan man så klart säga till hårdare. De allra flesta barn gör ju faktiskt vad man ber dem om, om man ber snällt.

Visst för jag det, om situationen är av sådan art. Jag förväntar mig nämligen att de flesta barn som är i samma ålder som mina barn vet att man inte klipper till en kompis, sparkar grus i ansiktet på någon eller står och hoppar i klätterställningen och flinar hånfullt samtidigt som ett annat barn upprepade gånger ner den sluta eftersom det är läskigt.

I anges situationer, när de river upp blommor från en plantering, eller förstör på annat sätt är jag inte lika skarp. Men jag säger till, även om föräldern står bredvid och glor.

Ok. Ja, då gör vi olika helt enkelt.

Imponerande att du förstod mitt inlägg med att slarvfel. Ska läsa igenom bättre nästa gång!

Nja. Barn (och vuxna) med god självkänsla kan ta en tillsägelse/kritik utan att bryta ihop, de med dålig mår sämre av det. Och barn som får väldigt mycket kritik hemma får dålig självkänsla. Det är med andra ord inte något linjärt samband.

Tack för era svar!

Jag har tyvärr inte pratat med mamman än då vi haft fullt upp hela helgen men hoppas att vi kan prata och reda ut detta imorgon. Barnen går i förskola tillsammans och jag ville prata om detta redan dagen efter men när jag hämtade min dotter i fredags så sa pojken att vi inte kunde leka i parken för att hans mamma sagt att de inte kunde leka nu och att de bara skulle gå förbi och vinka om de såg oss i parken. Tänker dock att hon kanske sa nått sånt när hon var upprörd för hon kan ju inte mena att barnen inte kan leka med varandra pga detta?! Samt att det är lite svårt att ta sådan information från en fyraåring...

Pojken har reagerat på samma sätt fler gånger bl a när han var hemma hos oss och inte ville gå hem, på förskolan (vet ej över vad), när han inte fick leka med sin syrra och hennes kompis, en gång när han ville komma hem till oss och det inte passade, en gång när min dotter hellre lekte med en annan kompis det har till och med hänt en annan gång när jag sagt till honom. Den gången hade han och min dotter hittat en leksak i parken som de turades om med började bråka över och han slog till henne i ansiktet men den gången sa mamman bara att han reagerar så när han vet att han gjort något fel och hade inget problem med att jag sagt till honom. Den gången var det dock inga andra människor i parken.

Vi har också pratat om varför hon tror att han blir så ledsen ibland och hon tror att det är för att han har en dålig relation till pappan. Tror att hon känner mycket skuld för det och att det känns jobbigt för henne när han blir så ledsen. Hon säger till honom ibland men på ett väldigt mjukt sätt hon brukar titta lite menande på honom upprepa hans namn och le lite så att det inte blir för allvarligt alt brukar hon be om ursäkt för sitt barn och inte säga nått till honom i situationen.

Hade det varit i ruschkanan som det hände så hade jag nog också bett honom att flytta på sig först men det här var ju på en bänk som barnen använder som rutschkana men som egentligen ska användas till nått annat. Tänker att det är som om min dotter vill gå balansgång längst ett räcke då ber jag ju inte ett barn som sitter på räcket att flytta sig så min dotter kan gå runt hela räcket typ.

Det var inte så att han började åka och råkade åka på henne utan han satt ovanför henne med fötterna på hennes sida och när hon inte flyttade sig tog han satts med benen och sparkade henne i sidan så att hon far ner.

Jag håller med om att jag kanske inte skulle krävt en ursäkt utan bara sagt att man inte får göra så och låtit mamman sköta resten. Hade det varit ett mindre känt barn så hade jag definitivt inte föreslagit det men eftersom vi leker varje dag så kändes det rätt i stunden. Efter detta vet jag inte riktigt hur jag bör bete mig runt barnet men jag hoppas att jag och mamma kan komma fram till nått som känns bra för oss båda

.