Den stora kärleken, finns den?

Jag undrar samma sak. Min nuvarande lurade till mig barnet som jag inte var redo för och jag känner att jag sitter fast.

Är intresserad av en annan men hon vill inte ha mig och mitt bagage.

Jaha, ännu en kvinna som ska sabba sitt förhållande pga drömmar om Disney romantik.... check!

Dock håller jag med att det nog är en bra idé att du lämnar din man så han kan hitta sig någon som är lite vettigare.

Har känt samma som dig i mitt förra förhållande. Tvekade väldigt ofta men han var ju så bra. Som tur var gjorde han slut för jag kom aldrig till skott, o jag var för feg. Det fanns också ett barn inblandat.

Nu känner jag mig äntligen fri och lever med en man där det bara känns rätt. Blir rädd när jag tänker på om jag fort skulle varit kvar i mitt förra förhållande.

Känner väl igen mig endel och har tyvärr hittat en man det känns så rätt med och gjort länge nu. Men är gift och jag blir mer och mer bitter.

Jobbigt..

Hur gamla är ?ni??

Både ja och nej. Jag levde i över 20 år med en man som jag högaktar och på många sätt älskar som människa. Vi fick 3 barn, och vi samarbetar suveränt runt dem. Dock kändes vårt liv tillsammans tungt som lera, och det var inte pga yttre faktorer, ytan pga att vi inte hade roligt ihop, inte blev särskilt företagsamma eller aktiva som par. Vi hade istädat i hemmet, skrattade inte, orkade inte umgås med folk...Vi fungerar numera utmärkt som vänner och umgås mycket.

Vi skildes, jag träffade en ny för 10 år sedan som känns helt rätt. Vi är livskamrater, vi vaknar ihop, gillar varandras sällskap och vill samma saker. Vi har roligt.

Förälskelseperioden liknade dem jag tidigare haft, men sedan...den djupa kärleken, självklarheter, samhörigheten. Den är stor!

Låter som att gnistan inte finns, den gnistan som du talar om, som du söker. Är underbar när den väl sker, har upplevt det en gång och det var magi dock slutade det inte i en relation. Det är svårt att veta vad man vill ha förrän man har haft det. Många lever bara för att leva, man ska leva UT, stor skillnad på det.. brukar säga att om inte gnistan finns där så är det inget som kommer komma och inget man kan "skapa".

Glömde tillägga, levde i en relation i 7 år där jag försökte skapa gnistan och känna det du skriver men det kom inte oavsett hur bra partnern är..

Jag lever med min fjärde partner. Allt känns så himlastormande och perfekt i början för att sedan bli vardag, tråkigt och inrutat. Alla har någonting man stört sig på. Och dom på mig givetvis.

Jag är inne på 12e året och andra barnet med min make. Visst har fjärilarna försvunnit men har är fortfarande perfekt. Jag har aldrig tvivlat på om han är rätt eller inte. Jag älskar honom mer än jag kan beskriva. Han är den snyggaste personen jag vet, den snällaste, den roligaste, den bästa pappan :) Han är min drömman på alla sätt.

Men innan jag hittade honom så tvivlade jag på att denna kärlek fanns. Jag trodde att man skulle nöja sig med någon som inte hade allt. Jag är glad att jag hela tiden dumpade och gick vidare och inte skaffade barn med någon av dom där exen ( fick barn efter 32 års åldern) . Alla män hade sina bra sidor men ingen av dom var 100% rätt

Min make är rätt. Kärleken till honom är lika stor även om vi är på romantisk get-Away eller efter några slappa kvällar framför tv-n.

Ja, det har jag sett på film. Och på datesiter, där man kan läsa om solskenshistorier.

Jag tror definitivt att det är väldigt ovanligt att den där himlastormande förälskelsen överlever nån längre tid, men det innebär ju inte att förhållandet blir dött, frustrerande och innehållslöst! I ett bra förhållande ändras kärleken och får en annan karaktär, men man är fortfarande lycklig med den andre.

Jag fattar så precis hur du menar när du beskriver din situation, och nej - du är inte elak, självisk, ondskefull eller någonting annat. Det som slår mig är att din beskrivning är en exakt beskrivning av hur jag mådde när jag under en tid försökte leva i ett monogamt förhållande... du har inte funderat på om det är där skon klämmer? Att du kanske egentligen älskar din man, och egentligen skulle kunna ha ett väldigt lyckligt förhållande med honom, men att allt förstörs av att du är instängd i en relationstyp som inte passar dig?

Slutligen måste jag bara tillägga att även om jag som sagt tror att det är väldigt ovanligt så vet jag att det finns förhållanden där fjärilarna, passionen och de svaga knävecken överlever... mina föräldrar, som gifte sig när de var strax över 20, och som nu närmar sig 80, hör till den kategorin. De är som en saga; helt otroligt. 

Mina funderingar går kring detta också. Det värsta är att jag känner allt det där för min partner men får inget tillbaka :(

Det du känner att du vill uppleva med nån annan vill jag uppleva med min kille. Men han är bara loj. Ger inte uttryck för nåt.

Jag älskar honom och vill ha en djup och intim relation med mycket sex och kärlek. Vill skratta ihop, uppleva saker ihop. Finnas där för varandra och upp uppmuntra varandra. Men jag känner snart att jag kan inte vara ett ensam driv. Han verkar va nöjd med att jag bara är runt honom och att vi ger en puss till varandra innan vi lägger oss. Jag känner aldrig att han längtar efter att verkligen vara med mig, röra mig, diskutera saker med mig.

Jag önskar bara att han kände samma för mig som jag gör för honom.

Känns sjukt att lämna nån man känner så starkt för. Även starkt attraktion. Men han verkar vilja leva ett liv som om man vart gifta i 20 år och är "apatiska". Säger nåt ord om vädret. Allt är bara kring det praktiska.

Jag vill så gärna ha honom. Men det går nog inte. Vi hade haft det så jäkla bra om han bara kunde visa ett intresse.

Att känna att han dyrkar mig som du beskriver, det skulle betyda allt för mig.

Precis så känner jag i mitt nuvarande förhållande! Det är som på film :) Lämnade min sambo och barnens pappa efter 15 år för att något saknades och fann precis det jag alltid sökt så visst finns det!

Kan ni beskriva vad det är som gör att ni vet att det är rätt? Har ni inget som fungerar sämre?

Vad är det som skiljer sig mot tidigare partners som inte var rätt?

Jag tröttnar aldrig, vi grälar aldrig och jag behöver aldrig kompromissa. Min make gör verkligen allt för att göra mig lycklig för att det gör honom lycklig. Jag gör samma för honom :) Jag vet att han är rätt för att jag alltid känt mig som lyckligast i världen som har honom.

Vi vill samma saker, drömmer om samma liv och njuter av varandra. Sedan jag mötte honom så har livet varit enkelt :)

Andra killar har alltid haft någon sida som varit mindre bra. Spelat dataspel, haft barn, dålig humor, ingen tvättbräda ;), svårt att behålla jobb, ful klädstil, olika bostadsdrömmar osv.

Jag har helt enkelt inte känt att killen har varit perfekt för mig.

Absolut

Jag kan inte riktigt förklara det, det bara finns där! Jag vill vara med honom och finnas för honom precis hela tiden, precis som han är där med och för mig. Vi har roligt ihop även när vi gör mindre roliga grejer. Vi tänker lika kring det mesta och är överens i de flesta lägen. Vi skrattar åt varandras skämt som är tråkiga i många andras ögon men vår humor är densamma. Vi uppskattar all tid vi har tillsammans! Vi har visserligen bara varit ett par i knappt tre år men ingen av oss har känt så här ens i början av tidigare relationer, där har man fått kämpa mer. Vi är så självklara!

Nej tyvärr!