Förutom att sälja av allt man äger tillsammans finns det lite enklare vägar att gå som kan funka idag om man känner att man behöver komma ifrån varandra utan klippa helt direkt.
Typ skaffa övernattnings lägenhet för en period (idagens läge görbart rent ekonomiskt) att bo växelvis i under en tid. Eller är upplägget ej hållbart.
Med tanke på gemensamma barn känns det rätt.
Vad har ni för erfarenheter?
Vad händer när någon av er börjar dejta? Vill du ha exets nya bland dina grejer i övernattningslägenheten. Ska ni sova i samma säng? Eller ska ni leva i celibat? För hur lång tid?
Bra inputs från er! Bra tänkvärda reflektioner som tas med.
Inledningen är lite tvetydig känner jag...
Har ni bestämt er för att separera? Eller har ni bestämt er för att "prov-separera", för att "komma bort från varandra" men med möjligheten att "hitta-tillbaka-till-varandra?
Det för mig är en stor skillnad, och därmed en stor skillnad i hur man löser det praktiska kring en separation kontra en "prov-separation".
Ska ni separera "för gott", då skulle jag personligen rycka plåstret på en gång och skaffa två nya boenden och skapa nya rutiner kring det.
Är det en svacka, kris, konflikt som man vill lösa genom en "prov-separation" då ligger det väl närmare till hands att hitta ett billigt andra boende, och lösa det växelvisa umgänget med barnen. Och/eller pussla med vänner och bekanta om det är så att man inte vill vistas under samma tak "24/7".
En annan sak jag tänkte på också är hur det skulle kännas för er att sitta i den där lägenheten när det inte är er vecka med barnen? Det kommer ju inte kännas som ett hem. En separation är fruktansvärd oavsett, och man behöver även som vuxen lite trygghet. Men en känsla av trygghet tror jag inte nån av er kommer känna i den lägenheten. Snarare tomhet och ensamhet som förstärks enormt av att ni sitter i vad som kommer kännas och se ut som ett motellrum. och då kan ni lätt bestämma er för att fortsätta som par för att separationen var så enormt deprimerande. Alltså inte fortsätta som par av rätt anledningar, utan av praktiska och bekväma anledningar.
Innan separationen var igång hade jag tankar på att man skulle kunna bo kvar i huset i olika rum eller dela på en övernattningslägenhet. Är glad jag släppte den idén fort. Bäst för båda var att kapa och göra upp allt så fort som möjligt. Han var väldigt känslosam och pendlade mellan ilska och likgiltighet så det var drygt att ha grejer att behöva hantera och dela upp längre fram.
Det finns ingen möjlighet att ni varannan vecka kan bo hos någon kompis / familjemedlem för att komma ifrån varandra lite, ett par dagar kanske iaf?
Jag tycker att det är en vacker idé, men jag tror tyvärr inte att den är särskilt praktiskt genomförbar - i alla fall inte på lite längre sikt.
Få vuxna kan tänka sig att leva ett så kringflackande liv (fast de då ofta istället låter sina barn ha det så) eller ha ett liv som är så sammanflätat med ett ex. Tänk om ni träffar nya partners? Kanske även de med barn sen tidigare och ex?
En tanke till är att det lägger en ganska tung börda på barnen att vara "hemmet" och stabiliteten. Kanske en något ofärdig tanke, men jag tror att det ansvaret vilar bättre på de vuxnas axlar. Och en vuxen som är trygg och fast förankrad i sitt hem har bättre förutsättningar att förmedla den känslan till sina barn.
Jag känner en familj som har en liknande lösning. De har en son med flera grava och krävande handikapp. De måste liksom samarbeta för att överleva.
Men som sagt, en vacker tanke, och om det är det som är det bästa alternativet för er, så lycka till!
Jag har inte erfarenhet av detta men jag reagerade på ordet ?övernattningslägenhet?. Är tanken att ni växelvis ska bo där varannan vecka? Isåfall är det ett andra hem ni skaffar där båda två ska känna sig okej att bo i växelvis.
När denna metod används vid separationer brukar det blir problemet då de vuxna aldrig riktigt känner sig hemma, som om de inte har rötter någonstans. Om man har olika syn på städning kan det också vara problematisk.
Ja för det sa jag...
Lite rotlöst för barnen ja men de har oftast egna rum där de kan lämna saker och saker får finnas utan att någon annan ändrar allt varje veckan/flera gånger i veckan. Plus annat som tillkommer med t.ex städning som inte är ett problem för barn utan för vuxna med ansvar. Vanligt att ojämn fördelning av hushållsarbete är en stor del av varför många vill ta ut skilsmässa/separation. Då vill inte den parten leva i x antal år med samma problem men nu även utan barnen.
En väl hanterad skilsmässa är ändå bättre. Barnet har då två hem istället för att inte vara hemma någonstans, hur det än känns.
Vår plan var från början att bo ihop tills vi bestämt ett område vi båda kunde tänka oss att flytta till och ha råd var för sig. Båda tycker att en bra skola är första prioritet.
Sen vända mannen tyvärr i sitt tänk helt och startade krig om det mesta och då slopade såklart den planen. Men om man lyckas hålla sams så tror jag det kan bli en riktigt bra lösning.