Otrogen man

... att Du behöver hjälp.

Dvs. du MÅSTE ta steget och berätta för någon (terapeut, familjemedlem eller en nära vän du litar på) om hur Du känner dig för du behöver hjälp nu.

Att hålla detta (sorgen, för det är en sorg) för sig själv är enormt destruktivt. Som flera i tråden redan sagt så behöver en skilsmässa inte vara förödande för barnen heller.

Att det inte kommer att vara lätt är givet, men att det skulle vara omöjligt eller fullständigt förödande för dem är inte alls givet, troligtvis tvärt. Jag tror snarare att det kan mycket väl vara så att de får ett mycket mer givande liv med dig om du bryter denna negativa spiral av sorg du hamnat i.

Det är lätt för oss andra att ge en massa råd här medans det är du som måste gå igenom det jobbiga som de flesta av råden för med sig MEN det troliga är att det till slut kommer att vara som när man drar bort ett plåster. Det gör jävligt ont en stund precis efter men sedan känns det snabbt bättre och efter en stund har man glömt att man ens haft ett plåster där.

Vidare att du skulle avsluta Ditt liv pga. Hans otroget är mer än en tragisk tanke. Du har rätt att leva Ditt liv och leva det länge och lyckligt och framför allt så har barnen rätten att få ha sin mamma i livet.

Det Är tungt och det Är en stor sorg du bär på men du måste, jag repeterar, du Måste lyfta problematiken och dela med dig av hur du mår och varför du mår som du gör med någon du litar på. Du destruktiva tankar kring självmord är mycket starka och ska inte tas lätt på.

Har du ingen du känner du kan dela detta med så kontakta vården och berätta precis hur du känner dig och be om att få samtalsstöd. Kanske du till och med behöver ta tabletter en tid för att orka med det du känner men detta är ett litet pris att betala jämfört med att riskera att avsluta sitt liv pga. en annan människas svek.

Ta hand om dig och se det som en svår tid som du går igenom (och har gjort ett bra tag nu) men som garanterat kommer att passera. Du Kommer att må bättre snart igen och Du kommer att vara den som äger situationen och din och din (och dina barns) lycka.

Trams, du är skyldig dina barn att ta hand om dom. Det största sveket man kan göra mot en människa är att ta sitt liv. Du är också skyldig dig själv att leva ett gott liv som du trivs med. Barnen är en gåva, livet är en gåva. Skilj dig. Det finns ett ljus i tunneln.

Jag är nyskild efter att ha förskt lappa ihop äktenskapet efter en otrohetshistoria. DU har rätt till alla dina känslor i den här bergodalbanan han satt dig i. Jag vet hur du känner när du menar att du inte vill leva längre. Jag var där med. Allt är svart, så svart. Jag har gått i egen terapi i tre omgångar, via familjerådgivningen där vi gick i parterapi (inte med samma terapeut dock). Det kostar inte så mycket då! Sök hjälp! Man ska inte behöva må så här! Å du, det blir bättre, långsamt, men bättre! Du är grym och så värdefull för dina barn, precis som du är! Med alla känslor! De behöver dig och du behöver dom. Att skilja sig är inte ju inte den roligaste process jag gått igenom men nödvändig för mig att bli hel. Det är en fin gåva till sin barn! KRAM!!

PS. Du är inte dina tankar! Dom bara finns där, men det är inte du! 

När vi oroar oss skapar vi känslor som inte har med verkligheten att göra och det är viktigt att vara medveten om det.

Har du suicidala tankar så behöver du helt klart hjälp, sök hjälp först sen kan du ta tag i det andra när du är stark nog.

Njae, visst stämmer det att tankar inte behöver bara rationella, det handlar mest om hur man förhåller sig till saker.

Men att påstå att de inte är verkliga vet jag inte om jag håller med om, de finns där av en väldigt god anledning. För att hon lever med en partner som medvetet såg till att hon känner som hon gör. HAN är källan till hur hon mår, men hon har ju tyvärr valt att vara kvar nära den källan och då kommer hon fortsätta må som hon gör.

Lösningen på hennes problem är att ta sig så långt hon kan ifrån källan till hennes problem hon kan. De var anledningen till att du till sist lämnade och det är anledningen till varför TS oxå borde lämna.

Tack för era svar.

Jag älskar honom! Jag villE verkligen ge honom en chans efter att jag konfrontera honom. Jag vill lita på honom. Jag vill att vi ska ha en framtid tillsammans. Men det är svårt! Det är jobbigt! Vissa dagar är jag glad och lycklig, medans andra dagar verkligen nere och orkar inge mer. Vill ge upp. Ge upp allt!

När jag vaknar på morgonen är det första jag ser barnen, dom väcker mig oftast. Jag ångrar såklart inte barnen, men jag ångrar att jag fick barn med min man. Jag hatar känslan att kanske skilja mig och barnen blir skilsmässobarn. Det var inte så min framtid var uppmålad i huvudet. Jag bryter ihop. Jag biter ihop. Biter ihop framför alla.

Men hur länge orkar man ha den här fasaden?

Är det rätt beslut att försöka?

Är det rätt beslut att gå skilda vägar?

......

Men ingen förutom du kan svara på dom frågorna. JAG är helt övertygad om att barnen märker och vet mer än man tror. Tänk om dina barn faktiskt skulle se er som bättre föräldrar isär än den sammanbitna mamman med tårarna precis under ytan och ryggslokande pappan ni nu kanske är?

Eller så går du (ni) och får rätt hjälp och kommer igenom detta tillsammans och det aldrig händer igen.

Du får ju se till vad som gör dig till den bästa mamman och lyckligaste människan du kan vara.

Vi har gått på samtal tillsammans, men tyckte inte det gav något. Hon vi va hos tyckte jag bara snoka, lr hur man ska uttrycka det. Alla frågor hon frågade hade jag redan fått besvarade hemma då jag och min man även pratar hemma. Frågorna kunde vara: när var du otrogen? Och svaret hade jag som sagt redan fått hemma. Han var otrogen med sin kollega, hemma hos henne, på deras gemensamma raster..

Ska man prova någon annan?

Hör ju hur djupt det sitter i dig, har varit där själv. Man har redan tagit reda på alla detaljer. Varje-liten-detalj. Prova någon annan om hon kändes fel. Men oftast så vill ju dom ha grund till kaoset, även analysera kroppsspråk när det återberättas och allt runt om.. räkna ändå med flera besök tycker jag, men kanske med någon som handleder er på ett sätt du gillar.. men ha i åtanke att det kommer inte vara bekväma samtal, iallafall i början.. lider med dig, OCH beundrar din vilja att laga relationen!

Ja, jag vill ju verkligen att det ska fungera. Men ju längre tiden går, så blir jag mer och mer tveksam på att det går att reparera. Känns som att en del av mig dör sakta men säkert. Min man försöker verkligen här hemma. Men ibland känns det falskt fastän det kanske inte alls är det. Men tankarna spelar sig ett spratt. Det har varit skönt att vi ändå pratar hemma, även fast jag bryter ihop. Men när man inte svarar på mina frågor, så spelar hjärnan ett rejält spratt. Han säger att han inte vill svara för att inte såra och få mig ledsen, jag då bryter jag ihop ännu mer för att det känns som att han undanhåller istället.

Asså hela mitt liv känns så himla rörigt, upp o ner. Och sen hålla fasad hemma för barnen, hålla fasad för vänner, familj, släkt och arbetskollegor. När jag i själva vetat västa vill skrika: GE MIG EN KRAM!

Fast delvist är det ju falsk (att han försöker hemma) för frågan är varför försökte han inte lika mycket INNAN han var otrogen? Varför kom ångern efter avslöjandet och inte före?

Att han säger att han inte vill svara för att inte göra dig lessen är ett hål i huvudet argument och otroligt korkat eftersom det ni gör nu är att du försöker återfå ditt förtroende för honom och att då undanhålla saker är det absolut mest korkade och idiotiska man öht kan göra och det ska du absolut inte nöja dig med utan göra det väldigt klar för honom att om han öht vill att du ska ge honom en andra chans så måste även han göra sin del i det och lägga ALLA korten på bordet och vara fullständigt transparant tills du återfått ditt förtroende för honom. Vägrar han göra det är det ingen idé att ens försöka för då gör han inte sin del och det kommer garanterat aldrig gå.

Det där är något som borde sagts i er terapi, jag tycker du bor ta upp den frågan med kuratorn nästa gång ni träffas för det låter helt befängt att din man ska sitta och undanhålla saker för dig och vägra svara på frågor med löjliga bortförklaringar när ni håller på och försöker reparera förtroendet.

Din man låter ju totalt pantad om jag ska vara ärlig, han verkar inte ha någon som helst förståelse för vad han gjort och vad ni håller på med nu.  

Om jag utgår från vad jag behövde så var det att gå till en egen terapeut. Som kunde stötta MIG under den här tiden. Jag ringde först min hemförsäkring och fick 10 samtal via den och sedan använde jag mig av min stads familjerådgivning och fick 10 privata samtal där. Så otroligt skönt med någon som bara fanns där för mig!

Det finns dom par som fixar det här! Om båda verkligen vill. Det blir hans stora uppgift och utmaning att få dig att känna dig trygg i er relation igen.

 

Du är värd lycka! 

PM Mig varit med om samma fast med frun , mycket info och tips

Hej!

Kolla in skilsmässa.se och få kloka råd av likasinnade. Du avgör när du vill sluta fråga/älta. Sök psykologhjälp, samtalsstöd. Även familjerådgivning vore bra. Sök stöd i forumet på nyss nämnd site.