Jag har försatt mig i en väldigt svår situation. Hjälp!
Jag är snart 32 år gammal och jag och min kille har precis fått reda på att jag är oplanerat gravid i vecka 6 (gravid trots kopparspiral).
Jag har sedan 3 1/2 år ett förhållande med en kille från en annan kultur med en annan religion- jag är svenskfödd och icketroende kristen och han svenskfödd indier och muslim. Min kille är dessutom 4 år yngre än mig.
Min killes familj vet om att vi har ett seriöst förhållande, men dom accepterar mig inte. Dom vill inte veta av mig och jag har aldrig träffat dom. Sedan vi träffades så har min kille gjort allt för att hans familj ska vänja sig vid tanken på mig. Han menar på att det går frammåt (men vääääääldigt långsamt). Av samma anledning, att hans familj inte accepterar mig, så bor vi inte ihop. Hans familj skulle helst se att han giftes bort med en indisk muslimsk kvinna men han har bestämt valt att leva med mig. Jag vet att han älskar mig och vill spendera resten av sitt iv med mig. Trots detta så spenderar han större delen av sin tid med sina föräldrar. Dom har honom lindad runt sitt lillfinger...
För cirka 2 år sedan var jag i samma situation som nu- vi blev gravida trots preventivmedel. Han fick panik och menade på att varken han eller hans familj var redo för ett barn. Han ville dessutom att vi skulle hinna resa lite och se världen mm först (jag har redan rest VÄLDIGT mycket). Jag valde att göra abort "mot min vilja" för att vårt förhållande inte var redo för ett barn. Efteråt kände jag mig lättad samtidigt som jag ångrade mitt beslut.
Sedan dess har vi inte rest (pga att HAN alltid har haft familjeåtaganden eller inte ekonomi till det) och hans familj vill fortfarande inte veta av mig. Vi står och stampar på samma ställe som förut. Nu likt förra gången har min kille panik. När jag härromdagen berättade för honom att jag är gravid hävde han ur sig att om jag väljer att behålla barnet kommer han välja sin familj och lämna mig. Jag blev VÄLDIGT besviken och chockad. Vi har ju bestämt att VI ska leva tillsammans! Vi har redan gått igenom så mycket. Han menar på att det vore bäst om vi väntade med att skaffa barn i några år så att hans familj får tid att acceptera vårt förhållande. Helst ska vi vara gifta först också. Jag har svårt att se att vår situation kommer se annorlunda ut om 2 år med tanke på situationens utvecklingstakt hitills...om 2 år är jag dessutom 34 år gammal.
OM jag skulle välja att göra abort den här gången också... Vill jag ens ha ett förhållande med någon som "alltid kommer att välja sin familj först" och lämnar mig såhär? Förtjänar jag inte mer? Samtidigt så förstår jag att situationen är VÄLDIGT tuff för honom.
Jag är som sagt 32 år. Mina vänner har barn och jag blev faster i somras. Min vänner är världens finaste och jag har en underbar familj. Jag upplever mig själv som redig och jag har en fin bostadsrätt i ett fint område. Jag är färdigutbildada sjuksköterska om 2 år.
Jag vill behålla barnet men älskar och vill inte förlora min kille!
Vad ska jag göra?
