Jag saknar min mamma så mycket, hur ska jag klara den här julen :(

Min mamma gick också bort nyligen så jag vet precis vad du går igenom och känner igen mig i allt du skriver. Den där ensamheten, hur det knyter sig i magen när man tänker på gamla minnen och att vi aldrig mer kommer att träffas igen. Jag har tyvärr inget råd att ge då jag befinner mig i samma sits, men finns här om du vill prata.

Min mamma gick också bort nyligen så jag vet precis vad du går igenom och känner igen mig i allt du skriver. Den där ensamheten, hur det knyter sig i magen när man tänker på gamla minnen och att vi aldrig mer kommer att träffas igen. Jag har tyvärr inget råd att ge då jag befinner mig i samma sits, men finns här om du vill prata.

[quote=80755395][quote-nick]Anonym (I samma sits) skrev 2020-11-08 21:31:02 följande:[/quote-nick]

Min mamma gick också bort nyligen så jag vet precis vad du går igenom och känner igen mig i allt du skriver. Den där ensamheten, hur det knyter sig i magen när man tänker på gamla minnen och att vi aldrig mer kommer att träffas igen. Jag har tyvärr inget råd att ge då jag befinner mig i samma sits, men finns här om du vill prata.

[/quote

Det var inte meningen att dubbelposta. Kom på nu att jag glömde skriva att ingen frågar mig hur jag mår heller, så den besvikelsen och sorgen bär man ju också med sig. Jag har helt tappat tilliten till folk i min omgivning och vill inte ens träffa dom längre. Tyvärr tror jag att folk inte bryr sig helt enkelt. De vill inte dras ner och påverkas av ens mående, det är den känsla jag har fått i alla fall. Men förr eller senare kommer dom själva att drabbas av att någon närstående går bort och då kommer jag inte finnas där.

Jag vet också precis hur det känns. Beklagar verkligen din sorg.

Jag förlorade min mamma som hastigt gick bort i cancer för 3 år sedan. Jag skulle fylla 40 det året. Mina barn var bara 6 och 7 år gamla då. Jag känner extra saknad alltid på högtider, speciellt på julen. Och det gör så ont att mina barn inte fick växa upp med sin mormor. Det krossar mitt hjärta.

Jag försöker tänka på alla fina minnen jag ändå fick med henne. Men jag kommer nog aldrig komma över att hon är borta. Gråter i perioder då jag saknar henne så mycket.

Förstår precis hur du känner. Min mamma dog 81 år gammal i cancer efter 1 år sjukdom. Hon var mitt stora stöd i livet. Är ensam med en son på 14 år. Vi bollade mycket tankar och idéer om honom. Hon hade alltid något klokt att säga. Själv är jag 52 år och jag trodde inte att sorgen blir värre än i början men tycker inte att det blir bättre utan saknaden ökar bara.

Jag kommer känna som du den dagen min mamma går bort. Jag är 46 och vi har alltid varit extremt nära. Vi hörs flera gånger per vecka och ibland till och med per dag. Hon har varit ett oerhört stöd också kring barnen. Jag separerade för 8 år sedan när barnen ännu var rätt små. Jag har ofta undrat om jag skulle ha förlorat förståndet om hon inte funnits under dessa år som stöd både rent praktiskt men också som samtalspartner och bollplank då pappan inte går att prata med längre. 

Och jag har samma känsla som du kring att vänner tenderar att gå upp i rök när man behöver dem som mest. Så förstår din dubbla sorg. Jag mådde extremt dåligt i samband med separationen och förlorade inte bara halva släkten utan en enormt stor del av både våra och hans vänner trots att jag trodde de var mina vänner också. Jag kände mig så extremt ensam ensam ensam och hade sådan ångest och var deprimerad och skulle ändå försöka ta hand om barnen. Många vänner var som bortblåsta. Jag tror att jag helt enkelt ju inte var ett roligt sällskap längre för jag mådde ju dåligt. Jag försöker verkligen t ka på att bete mig omvänt nu mot de vänner jag har nu. Våga fråga hur folk mår. Visa att jag vågar och kan lyssna oavsett vad. 

ditt inlägg rörde mig så. Jah hoppas någon vän finns där för dig i denna stund. Kram

Jag förlorade min pappa i september i år. Jag har även förlorat min mamma innan.
Jag kan säga att det var mycket svårare att förlora min pappa. 
Det kom hastigt och oväntat. 
Han har varit min stora trygghet i livet med allt och framför allt då jag har en sjukdom där jag blir väldigt rädd och behöver trygga och starka personer runt mig.

Jag är helt ensam och jag kan ärligt säga att jag vet inte hur jag skall överleva!

Dessutom kommer ju högtider nu och hur klarar jag de

Jag har inte heller någon släkt kvar direkt (de få jag har umgås jag inte med och de jag faktiskt vill umgås med bor inte på samma ställe (stad) som jag gör. 

Jag märker också att ingen bryr sig om mig längre. 
Måste man verkligen leva är min stora känsla och tanke.

Just nu lever jag bara för att andra vill, inte för att jag vill.

Det är första gången jag skriver detta.

Förlåt om jag tog din tråd TS.

Jag förlorade min mamma och pappa för snart 3 år sedan. Dom var skilda. Min mamma var min bästa vän, vi pratade varje dag minst en gång. Hon var den jag delade allt med, vi kunde prata om allt. Hon var den som höll ihop släkt och familj - hjälpte mig alltid då jag alltid har julen hos oss tex. Det är fruktansvärt att förlora sina föräldrar och ffa när man är riktigt riktigt nära. Jag kände mig halv och påtagligt föräldrarlös länge trots att jag idag är 54 år. Smärtan/tomheten har inte gått över, men "attackerna" kommer i perioder och ofta med längre mellanrum. Jul, födelsedagar, dödsdagar, midsommar är för mig värst ffa första året. Har du ingen du kan prata med ordentligt och ofta, är det nog ingen dum ide att gå och prata med någon. Det finns också föreläsningar/grupp om sorgbearbetning. 

Jag förlorade min mamma och pappa för snart 3 år sedan. Dom var skilda. Min mamma var min bästa vän, vi pratade varje dag minst en gång. Hon var den jag delade allt med, vi kunde prata om allt. Hon var den som höll ihop släkt och familj - hjälpte mig alltid då jag alltid har julen hos oss tex. Det är fruktansvärt att förlora sina föräldrar och ffa när man är riktigt riktigt nära. Jag kände mig halv och påtagligt föräldrarlös länge trots att jag idag är 54 år. Smärtan/tomheten har inte gått över, men "attackerna" kommer i perioder och ofta med längre mellanrum. Jul, födelsedagar, dödsdagar, midsommar är för mig värst ffa första året. Har du ingen du kan prata med ordentligt och ofta, är det nog ingen dum ide att gå och prata med någon. Det finns också föreläsningar/grupp om sorgbearbetning.