Jag är så trött på honom.

Hur mycket har han varit pappaledig ensam med barnet?
Jag menar, om han snart ska vara detta så kommer det nog ändra en hel del, men om han redan varit ensam ansvarig för barnet tex 6 månader så låter det allvarligt att han inte ens märker att blöjan ska bytas.

Jag skulle säga:

Tag inga beslut förrän han varit 100% föräldraledig med barnet en längre tid. Hans 245 dagar räcker till 49 veckors heltidsledighet och om man tycker att det räcker med tex 6 månader helt ledig så kan han vara halvtidsledig ett helt år efter det halvåret.

När han är hemma 100% och har 100% ansvar för barnet så borde något ändras...

Han kommer nog inte ta ut några dagar alls. Han är ju inte det minsta intresserad av barnet.

Han har tagit ut ledighet sen barnet föddes ....

Han har ju tagit ut dagar även fast han inte är intresserad av barnet. I början var han ju ändå lite intresserad men när Barnet blev 5-6 månader så tappade han ansvarsförmåga och skylde på att barnet tycker om mig mer så då är det ingen mening att han ska ta hand om barnet.

Så ni har varit hemma tillsammans i ett år? För många är ju det en dröm. Varför klagar han på att det är stökigt hemma? Visst att alla försöker hålla efter sig själva, men barnet skapar ju en hel del extrajobb. Där får ni ju hjälpas åt att hålla efter. Är han pedant?

Om du tar hand om barnet till 90 procent, vad tar han ansvar för då?

Jag tänker att familjerådgivning vore bra för er. Även om ni väljer att separera så behöver ni kunna kommunicera med varandra. Låter som han inte knytit an till barnet heller.. kanske skulle han prata med någon på bvc?

Det låter inte som att någon av er mår speciellt bra just nu.

Ja jag trodde det skulle vara hur mysigt som helst att alla skulle vara hemma med barnet och knyta an och bli starkare som familj. Kanske jag var lite naiv. Jag vet inte.

Han är pedant. Och det har jag också varit. Jag har problem när det blir stökigt , jag blir stressad av det. Men jag insåg ganska snabbt att sånt tankesätt var jag tvungen att släppa när barnet väl hade kommit.

Men han hjälper inte till alls. Varken med att plocka upp eller ta hand om barnet. Han underhåller barnet medan jag går på toa ibland (dom gångerna han är hemma).

Han vill inte gå på rådgivning. Han vill inte prata med BVC heller.

Just nu är det hopplöst. Och ännu jobbigare blir det när jag tänker på hur skönt det hade blivit att slippa honom... jag känner mig hemsk som känner så men jag kan inte låta bli att känna att jag hade mått mycket bättre och haft mer energi att ta hand om barnet om han inte var med i bilden. För då tar jag bara hand om 1 barn och inte 2. För just nu känns det som om jag har 2 barn

Så han var en normal man som tog sin del av ansvaret för hem och familj fram till förlossningen, han var sugen och entusiastisk till att bli pappa, men sedan gjorde han en kovändning och vägrar vara delaktig i allt vad hem och familj heter?

Har han fått en stroke eller cancer eller liknande som givit honom en personlighetsförändring?

Om han inte själv förstår problemen när du pratar med honom, om han inte aktivt visar att han försöker sitt bästa att få ert gemensamma liv att fungera, så kommer du må mycket bättre av att dra och sköta ditt och barnets liv utan honom. Du gör ju redan 90%, och spenderar säkert flera timmar varje dag med att vara arg, irriterad, ledsen och sårad pga dina förväntningar som inte blir uppfyllda.
Han kommer garanterat få en bättre relation med sitt barn om han väljer att umgås med barnet ensam under umgänget än när han alltid bara kan "dumpa" barnet på dig när han tröttnar.

Hej! jag jag hade verkligen kunnat skriva din trådstart, jag känner verkligen igen mig. Jag vet varken ut eller in, det är så himla svårt och jobbigt och det tär att bara befinna sig i ett sånt här läge. jag följer tråden och skickar styrkekram 

Lämna honom, det finns ingenting kvar mellan er! Att han manipulerade dig då ni drog till din mamma är ett varningstecken på att han dessutom avsiktligen bryter ned dig psykiskt.

Slå slag i saken och blicka inte bakåt; om han så bönar och ber på knä, säg iskallt att du inte bryr dig längre och att det är slut för gott. Sen huruvida han ska ha barnet på deltid får ni ju förhandla fram (ser dock ingen anledning till det då han verkar strunta lika mycket i barnet), dock skulle jag rekommendera dig att ansöka om ensam vårdnad bara för säkerhets skull.

Socialtjänsten bör väl kunna bistå med någon form av hjälp om inget annat. Verkar som att allt lär ordnas bara ditt barn kommer in på dagis då det är en kedja du beskriver.