Snart tonåring...men 6-7år mentalt

Hur orkar du? Jag orkade inte med numera särbons unge som verkar vara en kopia av din "bonus" Det slutade med att jag gav ultimatum antingen bor han hos mor din eller så fixar dom eget den veckan ungen skulle vara här. Nu bor vi ihop varannan vecka och det är så skönt

Behöver få skriva av mig.

Vet att det är ett känsligt ämne men...jag tål inte min sambos son.

Han är äcklig, ohygienisk och efterbliven.

Vi har levt ihop nästan hela pojkens liv och jag räknar nu bara ner dagarna tills han är myndig o kan få foten ut ur huset.

Finns det fler än jag som har denna tabubelagda känsla för bonusbarn.Jag vet att det inte är hans fel.

Det är därför jag känner mig så himla elak som känner såhär.

Jag har jättesvårt att vara snäll mot honom. Jag är bara... en vuxen som lagar mat, kör än hit än dit.

Jag kan inte utan en stark inre strid förmå mig att krama honom ens om han ber om en kram.

min sambo är också så himla trött på honom.

Han är som ett mycket yngre barn mentalt och varken jag eller min sambo orkar med honom. Han kan inte bo hos mamman pga vissa omständigheter. Mor och son har av soc bevakat umgänge då hon hotat med att ta honom till sitt hemland mha släktingar. Min sambo har ensam vårdnad.

Varför är det så svårt at få hjälp till...och MED såna här barn?!!

Han är jättemobbad i skolan pga att han är efter på ett sätt som både syns och märks av mentalt.

Skolverket gör ingenting, soc gör ingenting.

Jag önskar på riktigt att han inte fanns. Tillvaron hade varit så mycket bättre då, min o sambons relation och vårt mående. O pojken skulle slippa känna sig som en last.

Räddningen är ju att hen håller sig för sig själv. Syns knappt till på dagarna och vill inte umgås med sin pappa eller mig. Att vi hos mamman är inte ett alternativ, där är hen av olika anledningar inte välkommen.

Jag vill att hen ska vara utflyttad senast ett år efter avklarat gymnasium eftersom vi helt enkelt behöver rummet.

Men varför går inte barnet i särskola? Varför har inte stödresurser satts in? Din sambo behöver stöttning i att söka hjälp åt sonen. Har de varit i kontakt med vården öht?

Och räkna inte med att barnet flyttar vid 18. Är det som du skriver kommer han förmodligen inte att klara av det.

Inte ett enda svar från TS... Man hoppas ju att pojken har tillgång till någon vänlighet/hjälp hemma iaf, tänker på honom..

Hade du svarat om du var Ts? Trpden startar med att hon uttrycker att hon måste kräla av sig. Kanske räckte detta för att hon ska orka ta tag i det. Det är ju inte direkt några här som vill stötta henne eller förstår henne. Vi har ju ingen aning om den här pojken är extremt enerverande och energikrävande. Ts är människa precis om alla andra här. Hade någon frågat mig om en kram femtioelva gånger om dagen så hade jag också undvikit personen till slut. Vi har ingen aning, vi antar och gissar.

Vad är att stötta någon för dig?

Jag har försökt stötta henne att söka hjälp eftersom jag tror att detär nödvändigt att glra om man känner så som hon uttrycker att hon gör. Hon behöver hjälp för att hantera sina känslor men familjen behöver också hjälp att hantera sin situation. Det behöver hon ju förstås extra mycket om pojken är "extrem enerverande och energikrävande" inte tvärtom. Det behöver barnet att de vuxna i familjen gör i en sådan här situation. Hon skriver ju att de inte får hjälp och detär viktigt att hon vet att de har rätt till hjälp och fortsätter att söka den.

Att bekräfta någons känslor kan vara att stötta. ?Jag kan förstå hur du känner... bla bla bla?

Och Ts, uppfattar iallafall jag, skrev inte tråden för att be om råd hur hon ska söka hjälp till pojken, utan för att bara kräka ur sig sina känslor.

Det kan det vara. Särskillt om det är nån man känner så att man känner till hela situationen eller om det som lyfts inte är så allvarligt. När vi endast har infon i ts att gå på anser jag dock inte att det skulle vara rätt sätt att stötta i detta fall. Det viktigaste som jag ser det är att visa hur viktigt det är att ts och familjen söker hjälp.

Hur kan det vara fel att stötta någons känslor? Att lyssna, finnas där, visa empati för någon som har det jobbigt?

Jag jobbar i vården. Möter många olika sorters personligheter och som mänsklig kan jag ha fördomar mot många patienter, men jag behandlar ändå alla som en medmänniska som faktiskt oftast hamnat i den sitsen de är för att de mår dåligt inombords. Att lyssna och låta dom berätta är så värdefullt och jag har svårt att förstå hur det kan vara fel.

Inte ett enda svar från TS... Man hoppas ju att pojken har tillgång till någon vänlighet/hjälp hemma iaf, tänker på honom..

Han har det ok hemma. Om inte pappan är hemma lämnar jag honom till barnvakt eller låter honom vara hemma själv en stund så jag får en paus.

Han fixar att lämnas själv 1-3h m film och lättare instruktioner för att värma mat.

O tillgång till mobil så han kan ringa oss förstås.

Han har det ok hemma. Om inte pappan är hemma lämnar jag honom till barnvakt eller låter honom vara hemma själv en stund så jag får en paus.

Han fixar att lämnas själv 1-3h m film och lättare instruktioner för att värma mat.

O tillgång till mobil så han kan ringa oss förstås.