Ångrar att jag ingick äktenskap

Jag har nyligen gift mig och fått barn med med min man. Allt gick relativt fort från att vi träffades tills nu.

Kändes så rätt i början och barnet ångrar jag självfallet inte. Men har under den långa föräldraledigheten funderat en del över tillvaron. Var det såhär det skulle bli?

Jag anser att vi hjärntvättas in i heteronormen och tvåsamheten. Hittar man bara en bra man som kvinna och slår sig till ro blir man lycklig / lyckad. Och visst , det inger en viss trygghet att leva familjeliv. Och visst ska man offra sig för familjen, se till barnets bästa etc.

Jag är en bra mamma och inser det livslånga ansvaret jag har för vårt barn.

Men ger mannen mig fjärilar? Försöker han ens? Nej. Jag tar upp gång på gång att jag fortfarande vill känna mig som kvinna och inte bara mamma/ husfru.

Han , likt många män, tycker att jakten är över och nu ska vi pliktskyldigast vara en familj.

Han anstränger sig inte. Han tar mig för givet. Han ger mig pikar. Han ?Skämtar ju bara?, när jag blir arg.

Vi kan inte ha djupa konversationer. I hans huvud är han äventyraren , den fria själen, den spontana.

Jag får ingen luft i förhållandet. Han ger mig inget utrymme att vara mig själv och är inte särskilt intresserad av vad jag har att säga.

Jag läser böcker om hur man kan förbättra ett förhållande, hålla gnistan vid liv etc. på lång sikt. Han läser böcker om fiske.

Jag går sönder av dåligt samvete. Han säger att han älskar mig, han förväntar sig en framtid med mig. Hans familj likaså. Alla som kommer säga varför skaffade ni barn så tidigt? Om vi går isär. Varför tänkte du inte på ditten och datten innan?

Och jag vill inte att vårt barn ska bli skilsmässobarn. Men jag orkar inte ruttna och vissna som människa heller.

Vad ska jag ta mig till?

Lite i samma sits, men värre. Vi bråkar mycket i perioder, utöver det här ointresset. Känner att jag är fast i äktenskapet pga barnen. Vet inte riktigt vad man gör. Lever parallella liv men sysslar med familjeprojektet ihop?

Ni gick för fort fram, vilket du verkar vara medveten om. Varför ens gifta sig?bättre och testa att vara sambo och få det att funka först. (men det är min egna åsikt)

Men skilj dig eller stå ut och se om det blir bättre, det är de alternativen du har. Alternativt att ni fortsätter vara gifta med bor särbo ett tag för och se om ni kan hitta tillbaka till varandra igen.

Kärleken är blind...

Är man nyförälskad och impulsiv och släpper alla känslor lösa så kan det hända mycket som man ångrar sedan. Ett rus på kärlek är den starkaste drogen.

Efteråt kommer förnuftet och logiken.

Att slappa till någon som insett sitt misstag är nog inget som kommer att hjälpa, tror du det?

Jag förstår mig inte på människor som riskerar ett bra förhållande. Man ser hur det går efter att man gift sig.

Pga diverse anledningar har han inte kunnat vara föräldraledig utan jag har varit det under hela första året.

Det jag gjort för oss och barnet där uppskattas inte så som det borde, han tycker att det är rimligt att jag varit hemma. Han tycker till och med att det varit lyxigt för mig att vara ?ledig? medan han ?kämpar på jobbet?

Han tycker jag borde varit glad över att få vara hemma med barnet eftersom det är givande vara med sitt eget barn . Han liksom försöker förklara för mig hur jag ska känna kring saker som att jag inte förstår hur bra jag har det.

Jag känner mig deprimerad, eller påväg in i en depression.Jag känner mig oinspirerad och trött. Känslokall.

Vi pratar om förhållandet. Jag säger ständigt till honom men vad kan jag göra för dig i förhållandet?

Han säger då att allt är okej, han vill inte klaga.

Han är inte lika ?petig? som mig, säger han.

Herregud till er som skriker "skilj dig" direkt! Förtjänar inte barnet sin pappa också? Förtjänar inte en bra pappa sitt barn med? Ni är riktiga förstörare o det värsta är att ni njuter av det!