Vill separera, men orolig för barnen

Behöver få ur mig detta och få goda råd eller höra erfarenheter från er som inte känner mig. Mår så otroligt dåligt där jag står och velar om jag ska ta steget att separera eller inte.

Befinner mig i ett kärlekslöst förhållande. Har levt ihop i snart 10 år. Har två barn som är snart 6 och 2 år. Har egentligen velat lämna sambon i många år, men stannat för äldste sonens skull. När vi skaffade andra barnet hade jag förlikat mig med att leva i en halvdan relation, men sedan dess har det bara blivit än mer ohållbart. Känner mig så otroligt ensam i vuxenansvaret och sambon inte vill göra någonting. Bitter, sur och orkeslös är han. Noll engagemang i barnens uppfostran, aktiviteter, kompisar mm. Klagar gärna på andra och hittar alltid fel hos andra (inklusive mig och barnen). Vill aldrig följa med på någonting och frågar inte om hur vi haft det när vi varit iväg på något. Har jag varit på landet med barnen några dagar har han inte lyft ett finger här hemma - leksaker ligger t.ex. kvar på golvet precis som vi lämnat dem och ändå har han mage att sucka över att det ligger leksaker i vardagsrummet. Oftast är det bara jag och barnen här hemma medan han har nåt ?viktigare? för sig. Han lämnar i stort sett aldrig hemmet med barnen. Är vi hemma allihop så försvinner han plötsligt bara och sitter vid datorn med stängd dörr för ?barnen klarar ju sig själva?, medan det då bara är jag som är tillgänglig för barnen. Såklart måste man få ha egentid, men jag säger gång på gång att han måste prata med mig och inte bara glida iväg i timmar. Jag gör allt underhåll av huset hemma, planerar och utför, medans han är ?man of the year? om han bygger Lego med sonen en kvart en gång varannan vecka ungefär. Grannmännen är imponerade av att jag hugger i och tar hand om huset, men det är faktiskt inte roligt att höra när det beror på att det är jag eller ingen. Sambon kan säga att vi måste fixa det och det, men sen händer ingenting. Jag är otroligt ?ensam? i den här relationen och varenda gång jag tar upp något möts jag av sura miner och förändring i någon dag innan allt är tillbaka som vanligt. Han tittar inte på mig när jag pratar, utan kikar hellre på en skärm. Han svarar inte på tilltal och visar inte att han aktivt lyssnar när vi har vanliga samtal, så jag får allt för ofta fråga om han hör mig. Otroligt nonchalant beteende. Hälsar vi på min familj går han o sätter sig i soffan med mobilen. Går vi på promenad går han två meter framför alla andra. Har vi besök säger han hej och smiter sen in till datorn. Frågar jag varför han gör så får jag svaret att det är min familj och han inte får ut nåt av att umgås med dem. Jag har inga problem att prata med honom på ett lugnt sätt om hur vi har det och komma med förslag på vad vi kan göra bättre, detta och kan göra det på ett lugnt sätt, men han suckar bara och tycker jag är jobbig som vill prata ut och tittar inte på mig utan vill bara få det överstökat fortast möjligt. När hans mamma ringer så vill han bara berätta om sig själv, men lyssnar inte på henne och frågar inget om henne. Börjar hon prata om sitt kommer han på att ?oj, ni måste vi laga mat? och lägger på. Han struntar helt i sin hälsa och har inte tränat på många år. Spelar datorspel sent på kvällarna och sover inte mer än max 6 timmar på natten för ?han klarar sig på lite sömn?, men är dagtrött och suckar ofta över att han är trött och på helgen måste han ofta gå undan o vila och lämnar mig med barnen. Jag orkar inte svälja allt detta, så det blir tyvärr småtjafs rätt ofta när jag tycker han är för negativ eller går för långt.

Han är lättretlig och bråkar ofta med äldsta sonen. Han tycker att det är sonens fel som är utmanande och vägrar förstå när jag säger att det är oss sonen speglar och att vi måste hjälpa honom avstyra bråken. Han tjatar mycket på sonen och ger honom instruktioner om än det ena och än det andra.... Jag ber om och om igen att ignorera sånt som inte är jätteviktigt och istället ge fem gånger mer kärlek för att få en gladare och mer samarbetsvillig son, men han håller bara förändringar någon dag innan allt är som vanligt igen. Sambon säger själv att han tycker bättre om yngsta sonen och att han har en dysfunktionell relation med den äldsta som han anser vara besvärlig. Det händer att han håller fast sonen när han blir ?för bråkig? istället för att avleda eller gå därifrån och det skriker i mig inombords att sambon inte förstår att han vara trappar upp allt och gör det ännu värre när han gör sånt och att sonen lär sig att det är ok att ta till fysiska grepp när det bråkas. Sambon riktar mer uppmärksamhet åt den yngsta, varpå den äldsta inte allt för sällan ställer till med bråk för att han inte får samma uppmärksamhet. Jag skäms över att sambon verkar tycka det är ok att känna och säga så och jag är livrädd att min äldsta son ska känna av detta. Sambon vill försöka bättra sig i relationen med äldste sonen, och periodvis blir det också bättre, men när tålamodet eller orken tryter är det tillbaka på noll igen.

Ni hör ju! Sambon och jag funkar inte ihop. Vill bara ut ur den här relationen och slippa bli neddragen av hans bitterhet och ändå står jag här och velar om jag verkligen ska ta steget. Sambon har inte heller några nära vänner eller familj här, så han skulle bli väldigt ensam. Hr pratat om separation i höstas och då sa han just detta - att hm skulle bli otroligt ensam. Endast 2 anledningar håller mig kvar i tvekandet;

1) Jag kommer missa 50% av mina barns uppväxt. 50% av tiden kommer jag inte finnas där för dem för att ge dem den kärlek och trygghet de behöver. Den ångesten skriker i mitt hjärta. Hur ska jag någonsin hitta till att det ska kunna kännas ok? Att jag inte sviker/överger dem....?

2) Jag är rädd att sambon inte ska klara av sina 50% på ett bra sätt. Han har som sagt dåligt tålamod och blir lätt arg på äldsta sonen. Sambon och jag pratar ofta om att han medvetet måste ge äldste sonen fem gånger mer kärlek, men det håller bara någon dag eller två innan det är tillbaka i samma gnäll, bråk och tjat igen. Jag är rädd att detta förvärras om jag inte finns där och kan avlasta och avstyra. Rädd att äldsta sonen ska känna sig mindre värd än lillebror i sin pappas ögon och växa upp med en känsla av att inte duga och att inte vara älskad oavsett vad..... Rädd att när sonen inte får kärlek av sin pappa så finns inte jag längre där för att väga upp...... Rädd att han ska bli en osäker kille som inte tycker att han är tillräckligt bra precis som han är.... Ändå vill jag att barnen ska få växa upp med sin pappa och han kan vara en bra pappa när han orkar och har tålamod och tvingas ta ansvar, men jag är rädd att det blir svajigt. Att jag sk ha barnen själv 100% är inget alternativ i min värld.

Usch, detta blev jättelångt.... Hoppas någon orkar läsa och svara!