Min sambo sitter själv och super hela natten, ska jag ge upp?

Nej, jag vill inte förändra henne! Det är inte mitt ansvar!

Det är hennes eget ansvar att förändra sig själv och ordna sin egen situation.

Jag vill egentligen mest ha en bekräftelse att jag gör rätt som lämnar henne. I övrigt så har vi det väldigt härligt till stora delar.

Tack för ditt svar! Mycket uppskattat!

Jag har själv ingen egen erfarenhet av missbruk i familjen men jag tänker att det borde vara ganska vanligt att något barn får ta på sig rollen som förälder.

Först vill jag säga att jag inte har någon tolerans alls med hennes beteende! Det är därför jag vill få ut henne ur min bostad. Det har varit kraftfull markeringar vilket naturligtvis leder till storgräl. Det har varit lugna diskussioner vilket inte leder till något alls. Det har varit personliga brev då jag har bett henne att ta tag i detta. Men jag har aldrig kallat henne för alkoholist eller hotat med att slänga ut henne ur vårt boende. Jag har aldrig ställt ultimatum utan har istället försökt att vara stöttande men tuff. Men det sista man har att ta till är ju att avsluta relationen för sin egen skull. 

Jag var rätt övertygad om att det var rätt steg att ta att lämna henne innan jag startade tråden. Så jag tackar för knuffen. Det är just den jag behöver eftersom vi har det väldigt härligt i övrigt, men just kring drickandet så är det ett helvete. 

Jag känner igen mig i din kvinna. Dock dricker jag 2-4ggr i månaden. I perioder är det varje helg, ibland varannan. Så har det sett ut i 8 år. Jag blir förändrad, aggressiv, kan inte sluta dricka osv. Min man hatar verkligen den Jag blir när jag dricker och han har hotat att lämna mig, jag har lovat - men inte hållt löften o så har det hållit på.

Jag tror dock mig veta varför jag fått dessa problem till alkoholen, och det är att det dämpar min ångest. Jag mår fruktansvärt dåligt över saker som hänt o så hanterar jag det under veckorna, på fredag eller lördag dricker jag och "slappnar av" och mår bra. Dock orsakar jag mycket skit när jag blir full så det blir ännu tyngre under vardagarna så behovet av alkohol ökar. Jag ser mig inte som alkoholist, dock en missbrukare. Jag missbrukar alkoholen. Jag anser mig inte vara beroende av den. Men det är mindre viktigt.

Jag vill dock bli nykter, jag vill lära mig hantera mina känslor och hitta andra sätt att slappna av. Jag har ändå ett aktivt och fungerande liv på veckorna. Men det finns inget som är så ångestdämpande som alkohol, för mig.

Jag kan tyvärr inte råda dig vad du ska göra, mer än att ditt liv med henne lär fortsätta i samma banor och det kommer tära på dig enormt mycket. Jag hade själv aldrig orkat leva med någon som har betett sig som mig.

Tack vad fint att du delar med dig! Kan tänka mig att många känner igen sig i din historia och att det finns många som inte vill känna igen sig (bland annat några i den här tråden), Vad härligt att höra att du nu känner att livet är fantastiskt!

Jag kan säga att det du skriver är en kopia på min sambos tänkande och beteende. Det du skriver nedan är en perfekt beskrivning av min sambo. Jag ställde frågan om vad skulle hända om bara jag och hon satt själva några lördagar. Svaret jag fick var "Det hade varit tråkigt". Alla aktiviteter på lördagar kretsar kring att dricka och när drickandet är lagom som efter en pubkväll eller middag (och inte en krogkväll) då fortsätter hon efteråt på egen hand. 

Det är saker med hennes beteende som jag först nu börjar förstå. Som när vi var bortbjudna till ett par vänner till mig som inte dricker så mycket och hon började bråka utan anledning på morgonen. Det var ju bara för att kunna åka iväg någon annanstans och dricka. Eller när vi inte hade något inplanerat en lördag och hon börjar bråka och sen sticker iväg på fest eftersom "vi" bråkar så mycket.

Det värsta är att man inte ser någon mening med något om man inte får dricka.
Vi hade bokat en utomlandsresa som jag bestämde mig att vara nykter på. Det gick bra men alla tankarna på hur mysigt det hade vart med lite öl och vin gjorde att jag inte kunde vara "där" 
Kunde inte se fram emot saker där jag visste att jag inte kunde dricka. 
Middagar med vänner/familj utan alkohol var piss och tråkigt. 
Att gå och fika med en vän gjorde jag inte, bortkastad tid när man kan ta ett glas vin ihop. 

Jag tänker inte skriva något mer i den här tråden eftersom jag känner att det inte finns något bättre att tillägga efter det du skriver.

Ni har bara varit tillsammans ett år, o lever som omni varit sambo tio. Älskar du verkligen henne så mycket att det är värt det där, fattar inte. Hur 17 har du inte stuckit redan???? Jösses, för din egen skull - flytta till eget (helst igår), o de är upp till henne att välja. Är du tillräckligt viktig, slutar hon dricka, annars....tja, då var det rätt val att flytta. Hon måste ju vara 40+ iom att barnen vuxna. Spontant tänker jag - vad är en suput i tantåldern att kräla efter då det finns så många icke suputer. Och, ja, jag är själv i tantåldern ifall nån undrade över det. O skulle aldrig orka bo med en sån sommig som söp dag ut o dag in, usch så patetiskt. Gå vidare snälla du, världen o halva ditt liv väntar.....

Är i en liknande situation, med skillnaden att vi har ett litet barn ihop.

Här har det gått lite i perioder. I början av förhållandet gick vi som många andra på fester på helgerna, eller ut på krogen. Vissa helger bara ett glas vin till maten. Vissa inget alls.

Sedan började han med det där beteendet att sitta och dricka för sig själv hemma. Till en början för att han mådde dåligt över något, sedan blev det en vana.

Tidigare har han sagt att han håller med om att beteendet inte är bra och att han tänker sluta. Vilket han också lyckats med i perioder.

Men nu är det tillbaka igen och den här gången har han gjort klart för mig att han inte tänker sluta. Att det är jag som överdriver. "Några glas" varje helg är ingen fara, menar han. Och några glas i hans värld innebär alltså ungefär minst 1 liter vin och ett par öl på det.

I och med att han inte anser att han har problem känner jag att jag inte kan göra så mycket mer. Vill inte leva resten av mitt liv med en sådan person så har beslutat mig för att lämna. Vill inte ha helgerna förstörda. Bara väntar på att barnet ska bli lite äldre.

Tråkigt då han resten av veckan är en bra pappa och person.

Jag har länge använt alkoholen som ångestdämpare, avslappning och glädjeredskap. Jag har varit livrädd för att hamna där mina föräldrar är (alkoholism). Jag är sambo med en man sedan 2 år som inte dricker. Det är så skönt! Min sambo ser inget problem med att jag dricker. Men efter en mycket pinsam nyårsafton. Där jag kräkte ner hela sovrumsgolvet och min sambo fick torka spyor. Så har jag sagt hej då till alkohol. ( tyvärr var det inte första gången). Jag vill inte låta det gå överstyr och det känns faktiskt jättebra att ha tagit steget mot ett nyktert liv. Nu har jag kanske inte haft ett beroende men ändock druckit ca 3 ggr veckan. Är säker på som ni säger t det måste vara en personlig insikt. Jag hade inte helt sluta om jag inte själv kommit ull denna insikt!

Antingen kräver du förändring, och hjälper henne sluta eller så kastar du ut henne.

Det beror på hur mycket du värderar situationen. Du kastar bort livet på att vara barnvakt åt en alkis som det är nu.

Ställ ett ultimatum. Om hon bryr sig mer om dig än spriten kommer hon att ändra sig. Min gissning är att alkoholen vinner där, hon vill nog bara ha en lägenhet och nån som sköter om den vad det verkar.

Dottern och sonen har haft missbruksproblem? Konstigt....! Hon försöker slå sin dotter och skriker och beter sig på helgerna.

Stackars barn! De är ju skadade.

Hur kan du tycka denna människa är ok att leva med?? Hon borde ju vara anmäld till soc om inte annat?

Har barnen en vettig pappa, får man ju hoppas....

Hej, 
Det slutade med att jag valde att avsluta relationen kort efter jag skapade den här tråden. Drickandet och bråken fortsatte och jag kände att jag hade fått nog.  
 
Tack för all respons! Så här efteråt så har jag insett att jag var smått förvirrad av allt som hände. Det gjorde det svårare att bryta och att hon inte hade en egen bostad. När hon väl fick en egen bostad gjorde jag slut dagen efter.
 
Jag har nu en väldigt stabil och positiv relation medan det fortsätter att vara kaos och drama i mitt ex liv. Jag har fått flera rätt udda meddelanden från mitt ex och har valt att blocka henne överallt. Jag vill inte ha någon som helst kontakt.  
 
Jag har funderat en hel del på mitt eget beteende och varför jag agerade som jag gjorde. Kändes som jag förlorade mig själv en del. Har ni egna erfarenheter så tar jag gärna del av det. 
 
-Ska man avsluta direkt om man ser varningssignaler kring drickande?Som att en person ?ibland? blir otrevlig och aggressiv när den dricker. Rolig på dagen men en idiot på helgen. Jag valde att försöka prata om det och reda ut saker men det gav ingen som helst effekt.  
 
- Beteendet kring drickandet var inte så farligt i början upplever jag men saker eskalerade efter hand. Är detta ett vanligt mönster att det kommer smygande och när man väl är djupt inne i relationen är det svårare att avsluta? Det kan ha varit så att jag valde att tolka saker till det bästa och inte såg verkligheten. Men när skiten började balla ur på allvar var vi redan sambos. 
 
-Är det inte ganska vanligt att man accepterar en partnersom prioriterar festande framför relationen? Vart går gränsen för er?  
 
- Vad beror det på att en missbrukspersonlighet ger sig på nära och kära, mig och dottern, medan ger ett charmigt intryck mot kompisar och okända. Hennes kompisar såg henne som den glada partytjejen. De såg allt vad som hände med dottern t ex men valde att titta bort.  Jag upplevde att jag var den ende som verkligen stöttade hennes dotter.  
 
 -Så här efteråt tycker jag inte att mitt ex drack mer än många andra och det lurade nog mig en hel del.Man vill sätta en alkoholiststämpel för att förklara beteendet men mitt ex var helt enkelt ett elakt fyllo vilket var huvudproblemet. Går såna att prata till rätta? Era egna erfarenheter.

-Efteråt upplevde jag mig nästan som "groomad". Era
erfarenheter? Jag fick höra att hon hade haft det så tufft i tidigare förhållanden och varit misshandlad men nu hade hon äntligen träffat en vettig och stabil kille som skulle hjälpa till att räta upp hennes liv. Jag skulle heller inte svika henne när hon hade problem, jag flydde från problem eller inte stöttade hennes dotter.

- Hur undviker man att bli gaslightad? Inser efteråt och kanske även under relationen att jag blev rejält gaslightad. Jag har aldrig upplevt mig som svartsjuk eller kontrollerande i relationer. Men det var det jag fick höra när jag ifrågasatte vissa beteenden och prioriteringar som jag i efterhand tycker är helt vrickade.Många tror kanske man är lättlurad men jag vågade inte riktigt fortsätta att ifrågasätta när jag fick den typen av respons för att det inte skulle vändas emot mig. Att det skulle spridas vidare till hennes familj och vänner vilket det till viss del gjordes vilket gjorde att jag hamnade i rejält underläge.  

Känner verkligen igen mig. Jag är numera nykter alkoholist efter att ha blivit lämnad av 2 män, som verkligen har haft ett overkligt starkt tålamod med mig. Jag har haft en minst sagt traumatisk uppväxt och blev misshandlad både fysiskt och psykiskt av min styvfar och min mor, som också hade missbruksproblem, men även av min första man, som var psykopat och våldsam och aggressiv när han var full.

Jag drack kanske inte varje dag, men flera gånger i veckan och kunde sitta uppe till tidiga morgonen och ringa till vänner och kompisar. Jag var en partytjej i tonåren och det hängde med upp i vuxen ålder, så de vänner och kompisar jag haft har varit sådana som också druckit och knarkat och varit flitiga krogbesökare. Jag tog även hem andra män för att ha sex med när de 2 män jag var ihop med tidigare inte var hemma.

Jag föraktar verkligen den jag var då idag och har gjort allt för att bli en bättre människa. Mina f.d. män har jag försonats med och vi är idag goda vänner. Min son förlorade jag, förståeligt nog, vårdnaden om men även vi har bättre kontakt idag, även om han tidvis fortfarande ser mig som den där "fyllekärringen" till morsa.

Hon bör söka hjälp, och gör hon inte det får du kontakta socialtjänsten och beroendeenheten i din kommun, eftersom detta är helt ohållbart.