Hejsan förvirrad 21 årig kille här. Ska snart ta gymnasiekompetens och jag vet inte riktigt vad jag vill. Är lite sugen på undersköterska bla för att det är lätt att få jobb men också för att man får jobba med människor. Men hur vet man om man passar som det egentligen? Har aspergers. Hur ser ens uppgifter och dag ut för en undersköterska.
Hur vet man om man passar för något jobb?
Hur vet man om man passar för något jobb?
Hej! Har du arbetat med människor tidigare? Känner du någon som arbetar/arbetat som undersköterska? Tänker att du i sådana fall kanske kan prata med honom/henne om dina frågor och funderingar.
Antar att du vill arbeta med människor? Som undersköterska gör man ju verkligen det men vill du vårda människor på det sättet som det kommer att innebära? Att vara undersköterska är många gånger ett väldigt stressigt arbete. Arbetsvillkoren kan vara väldigt dåliga. Det kan förekomma delade turer med mera. Detta kanske du redan har koll på.
Du kan komma att arbeta med väldigt sjuka människor och bli tvungen att vårda döende människor. Det kan vara både psykiskt och fysiskt jobbigt. Dementa människor kan vara svåra och besvärliga att hantera då en del kan få raseriutbrott och bli aggressiva med mera. Det förekommer även att vissa gamla gubbar och tanter tafsar på personalen och gör oönskade närmanden.
Uppgifterna kan komma att variera beroende på var du arbetar men gemensamt för alla är ju att man arbetar med omvårdnad av människor. Du måste vara beredd på att det kan förekomma tunga lyft. Du måste också vara beredd på att torka bajs, byta blöjor, torka spyor, ge mediciner, ge insulin med mera. Det är mycket att göra.
Jag själv har arbetat inom hemtjänsten som vårdbiträde. Jag arbetade där i några år. Är ju dock inte utbildad undersköterska men det arbetade undersköterskor där jag arbetade. Våra uppgifter var i princip likadana, förutom att undersköterskorna kunde lite mer saker, men vi utförde i princip samma arbetsuppgift. Arbetsuppgifterna inkluderade omvårdnad på alla möjliga sätt: lyft, duschning, matning, ge medicin och insulin, städning, sitta och prata med vårdtagarna och så vidare.
Det som jag tyckte var jobbigast var att ha ansvar över gamla och sjuka människor och att hantera människor som får raseriutbrott med mera.
Det roligaste var att veta att man faktiskt gör skillnad och hjälper människor. Det var också trevligt att sitta och prata med vårdtagare som var trevliga och som både ville och kunde prata.
Ibland trivdes jag med mitt arbete, ibland inte. Ibland kunde det bli för mycket. Jag tycker om att arbeta med människor men det blir både psykiskt och fysiskt jobbigt att ta hand om människor på det där sättet. Till slut lessnade jag och idag utbildar jag mig till något helt annat.
Som person så tror jag nog att man behöver vara rätt omtänksam och hjälpsam, även snäll. Man ska bry sig om andra människor, på riktigt alltså. Man ska också tycka om att ta ansvar. Man ska inte vara för äcklad av bajs, spyor och så vidare. Man behöver vara ansvarstagande och mogen om man ska kunna arbeta med gamla och sjuka människor.
Det är även viktigt att man lyssnar på vårdtagarna och är lyhörd. Man kan inte säga vad som helst till gamla människor, i alla fall inte till dementa människor eller de som är psykiskt sjuka. Man måste tänka på vad man säger och när man säger det då de lätt kan bli stressade och oroliga. Man bör nog även vara rätt stresstålig.
Hej! Har du arbetat med människor tidigare? Känner du någon som arbetar/arbetat som undersköterska? Tänker att du i sådana fall kanske kan prata med honom/henne om dina frågor och funderingar.
Antar att du vill arbeta med människor? Som undersköterska gör man ju verkligen det men vill du vårda människor på det sättet som det kommer att innebära? Att vara undersköterska är många gånger ett väldigt stressigt arbete. Arbetsvillkoren kan vara väldigt dåliga. Det kan förekomma delade turer med mera. Detta kanske du redan har koll på.
Du kan komma att arbeta med väldigt sjuka människor och bli tvungen att vårda döende människor. Det kan vara både psykiskt och fysiskt jobbigt. Dementa människor kan vara svåra och besvärliga att hantera då en del kan få raseriutbrott och bli aggressiva med mera. Det förekommer även att vissa gamla gubbar och tanter tafsar på personalen och gör oönskade närmanden.
Uppgifterna kan komma att variera beroende på var du arbetar men gemensamt för alla är ju att man arbetar med omvårdnad av människor. Du måste vara beredd på att det kan förekomma tunga lyft. Du måste också vara beredd på att torka bajs, byta blöjor, torka spyor, ge mediciner, ge insulin med mera. Det är mycket att göra.
Jag själv har arbetat inom hemtjänsten som vårdbiträde. Jag arbetade där i några år. Är ju dock inte utbildad undersköterska men det arbetade undersköterskor där jag arbetade. Våra uppgifter var i princip likadana, förutom att undersköterskorna kunde lite mer saker, men vi utförde i princip samma arbetsuppgift. Arbetsuppgifterna inkluderade omvårdnad på alla möjliga sätt: lyft, duschning, matning, ge medicin och insulin, städning, sitta och prata med vårdtagarna och så vidare.
Det som jag tyckte var jobbigast var att ha ansvar över gamla och sjuka människor och att hantera människor som får raseriutbrott med mera.
Det roligaste var att veta att man faktiskt gör skillnad och hjälper människor. Det var också trevligt att sitta och prata med vårdtagare som var trevliga och som både ville och kunde prata.
Ibland trivdes jag med mitt arbete, ibland inte. Ibland kunde det bli för mycket. Jag tycker om att arbeta med människor men det blir både psykiskt och fysiskt jobbigt att ta hand om människor på det där sättet. Till slut lessnade jag och idag utbildar jag mig till något helt annat.
Tack så jättemycket för ditt svar! :) Du gav mig braa insikt.
Glöm inte att det är bra att ha förmåga att kunna hantera nedvärderande kommentater/attityder av sjuksköterskor och gnäll och skäll från patienters anhöriga utan att bli helt till sig.
Hur vet man om man passar för något jobb?
Jag vill bara säga som sjuksköterska att jag blir jätteglad när jag hör unga människor uttrycka intresse för vården. 
Jag tror det mesta löser sig med intresse, ödmjukhet och en schysst attityd. Kanske kan du under tiden du pluggar arbeta som vårdbiträde i hemtjänst eller på boende? Då får du en liten insikt i vad arbetet innebär och om det alls är något för dig, sen får du mer kött på benen i och med utbildningen. Tyckte du inte om det så har du fått en jättebra erfarenhet. Som uska kan du sedan även jobba på sjukhus (bra då att läsa akutsjukvårdskursen), t ex på avdelning (mycket medicinskt och avancerad omvårdnad) eller operation (helt olik all annan omvårdnad och du får lära dig arbetet från grunden, bra om man gillar teknik och teamarbete). Du har alla möjligheter!
Jag vet inte hur stora problem du upplever med din aspergers, det behöver inte bli ett hinder. Om du har väldigt svårt i kontakten med andra, förstå/kommunicera med andra så kanske det kan bli trixigt att arbeta med människor som inte alltid med ord kan uttrycka vad de behöver (t ex personer med demens, hjärnskadade etc). Så länge du är medveten om vad du tycker är svårt och var du har din sårbarhet så tror jag absolut du fixar det. Alla typer av personer arbetar inom vården (tyvärr ibland), med empati och genuint människointresse kommer du långt, och bara det att du är så ung innebär ju energi och massa utvecklingspotential, go for it!
Glöm inte att det är bra att ha förmåga att kunna hantera nedvärderande kommentater/attityder av sjuksköterskor och gnäll och skäll från patienters anhöriga utan att bli helt till sig.
) har jag alltid tänkt att man fångar fler flugor med socker och bemöter dem med förståelse. Det är jäkligt svårt att vara otrevlig mot någon som är trevlig mot dig. Ofta härstammar ju anhörigas attityd ur frustration. Med det sagt ska man aldrig ta någon skit. Det är dock heeelt normalt att ta åt sig! Speciellt som ny. Du behöver verkligen inte vara någon supermänniska, man får prata av sig med kollegor och skaffa någon bra strategi, men vi är ju alla bara människor. De flesta anhöriga är underbara!