Allt har gått helt åt helvete med andra barnet :-(

För mig låter det som att det är din depression som talar. Jag har också varit deprimerad och precis sådär resonerar man när man är deprimerad och mår väldigt psykiskt dåligt. Man skuldbelägger sig själv och ångrar och ältar saker man har gjort.

För mig låter det som att du har levt ett helt vanligt liv, och att du inte alls har gjort något fel eller dumt. Det är lätt att i efterhand tänka att man borde ha gjort si eller så, men jag tycker att du ska vara snäll mot dig själv och inte förebrå dig själv för att du är sjuk.

Det kan vara jobbigt att få barn, vare sig det är första barnet, andra, eller sjätte. Många mammor (och pappor) blir deprimerade efter att ett barn föds och det är ju tyvärr inget konstigt, även om det är jättetråkigt och jobbigt för alla inblandade.

Jag tycker inte att du ska ta några beslut alls kring vem som har vårdnaden om barnen förrän du är frisk igen. Då kan du ta livsavgörande beslut, men i en depression är det ofta svårt att se klart och man tänker alldeles för negativt. Så vänta med sånt.

Var snäll mot dig själv, det är inte ditt fel att du är deprimerad. Stora förändringar kan utlösa depressioner och nu råkade det bli så att det var ditt andra barns födelse som triggade det hela. Men det kunde ju lika gärna ha blivit så om du och din sambo hade separerat, eller om du hade blivit av med jobbet, eller om en närstående blev sjuk osv.

Låt dig själv läka nu, och ta alla beslut om lägenheter, vårdnad, separation osv när du mår bra igen. Det känns för jäkligt nu, men du kommer att komma ur detta, och då lovar jag att du inte alls kommer att ångra att ni skaffade ett barn till. Kram!

M har redan skrivit allt jag hade att säga egentligen.

Du är sjuk nu och det är din sjukdom som får dig att tänka så här. När du är frisk igen kommer du att kunna ta kloka beslut kring hur er familj får det bäst. Vänta med stora, viktiga beslut tills dess.

Nu behöver du vara snäll mot dig själv. Du blev sjuk. Depressioner kan drabba oss alla. Du har inte gjort något fel.

Tack för era svar! Ja jag är säkerligen deprimerad och tänker inte helt rationellt men det känns oavsett som att två barn kommer att vara övermäktigt för mig tänker nu på två barn med förskola, VAB, på sikt läxor, aktiviteter osv. Hur ska jag klara det?! Det var som att jag verkligen inte reflekterade över hur mycket tid bara ett barn tar...och att nu ha två att ta ansvar i minst 18 år framöver gör mig helt livrädd...och knäckt

Känns som att ångern fortfarande är så himla stor och att jag bara vill fly från precis allt. Och ge största delen av vårdnaden till pappan. För att jag ska ha en chans att öht bli frisk igen...

Tja, du hade ju knappast räknat med att bli sjuk. Det kan du ju inte hjälpa. Man blir ju deprimerad av sömnbrist, konstigt vore väl annars. Och där hjälper ju såklart inte antidepressiva. Boten mot sömnbrist heter sömn. Och det kan man ju bara få om pappan bryr sig om sitt barn och tar hälften av nätterna.

Nu måste su fokusera på dig själv i första hand, att bli frisk. Att pappan har barnen på heltid nu betyder inte att det alltid måste vara så, eller att ni måste ändra på vårdnaden. När du mår bättre kan du säkert ha barnen mer, kanske t o m halva tiden. Ge det lite tid.

Kom ihåg att du inte är ensam i föräldraskapet. Dels finns så klart barnens pappa men det finns också möjlighet till stöd av olika slag.

Jag blev också rädd och kände så när jag fick mitt andra barn. Men det gick över när jag vande mig och märkte att det inte var så mycket svårare att ha två barn än att ha ett. Tänk på att majoriteten av alla människor har två barn, och de flesta är inga övermänniskor på något sätt. Jag har själv fler än två barn, och jag tror att du kommer att tycka att det funkar jättebra med två barn när du mår bättre. Två barn kan leka med varandra, när de blir lite större, de underhåller varandra och har alltid sällskap. Jag tycker personligen att det är smidigt med flera barn. Försök att komma ihåg att det är din depression som gör att du tänker såhär negativt. Det handlar inte om verkligheten.

För mig låter det också som det enbart är depression som talar.

Jag fick (antagligen) förlossningsdepression med första barnet. Tog 2-2,5 år innan jag knöt ann till barnet. Det var bara negativt och jobbing. Jag längtade hela tiden tills hen skulle lägga sig så jag fick vara i fred.

Med andra gick det dock fint. Känslor direkt. Även om det är jobbigt så är det ingenting mot vad det var med första och hela den karusellen.

Detta är bara depressionen som får sig att känna så här! Kämpa! Kämpa! För bägge barnens skull! De förtjänar att du ger allt och inte ger upp!

Det du gör nu är att du målar upp en bild i ditt huvud över hur du inte kommer klara av detta. Du målar upp en framtid i ditt huvud som i grund baseras på din depression. Du måste förstå att dina tankar nu kanske inte är så realistiska, varken positiva och framför allt destruktiva för din chans att må bättre.

Börja med att skit i framtiden, skit i att tänka på hur det kommer att bli. Fokusera på här och nu, vad som får dig att må bra, inte fundera på ansvar och gör saker som du mäktar med. Börja smått, låt det ta tid, det är ingen som kräver att du ska göra alla saker ovan nu på en gång.

Var sak har sin tid, när det kommer till barn så växer man in i de nya situationerna, det blir svårare och svårare men man blir också duktigare och duktigare. Skulle man hoppa in i framtiden med den kunskapen man har nu (som jag med en 1 åring) så hade jag nog ångrat mig och lagt mig platt på marken och gett upp. Men man vet inte vad som väntar, och därför ska man inte heller måla upp en bild som mest troligt inte ens är verklig.

Ja, och om du nu ska tänka på framtiden, så försök se dig själv lycklig, tillsammans med dina barn, skrattandes med 3 stora leenden. Du behöver bara fokusera på det och inget annat <3

Och vill lägga till, är man deprimerad (låter som förlossnings depression) så har man en förmåga att äkta, ha tunnelseende, tankar som bara går runt runt och i en nedåtgående spiral.

Förvänta dig inte att du kanske tar dig ut det själv, det är inte många som gör utan ta hjälp. Du behöver inte bara medicin du behöver få hjälp med dina tankar och hur du ska tänka.

Förstår som sagt att jag är deprimerad. Men inser att jag redan hade tufft med första barnet, att det har varit kämpigt, men min sambo har avlastat mig mycket, nu när vi inte ska leva ihop så har jag inte hans stöd längre, han har gjort mig väldigt illa på olika sätt som jag inte kan förlåta. Min bonusmamma anser han vara en sociopat av rang, och det gör det hela än mer problematiskt, tror depressionen beror mest på den dåliga situationen med honom och att ha skaffat ett barn till i detta. Men oxå att jag mäktar med ett barn, inte två, på riktigt alltså. Jag tror verkligen att det är så. Han förstör mitt liv och det gör allt så mycket svårare: finns det ngn här som ångrar sitt andra barn och faktiskt givit större delen av vårdnaden till pappan..?

Om pappan är sociopat är det inte bra för barnet eller barnen om han har vårdnaden. Då ska någon annan ansvarsfull person som fungerar normalt ha vårdnaden.

Han är en bra pappa till barnen, det är han verkligen. Så det är med är mer mellan oss den problematiken uppstår och att det kan vara hot på många sätt om inte han får sin vilja igenom. Och det är jättejobbigt. Fan. Jag fattar inte hur jag ska mäkta med detta, och ngnsin känna glädje över mitt andra barn. Ser bara bara problem. Och att jag var en närvarande kärleksfull förälder till mitt första barn och nu har hon inte haft mig sovandes hemma på snart 5 månader och det krossar mitt hjärta fullständigt. Jag är där och lägger henne på kvällarna dock. Kan ngn säga när det började bli enklare med ett till barn. Ngn som har separerat med två barn. Hur har det gått? Fattar inte hur jag ska bli frisk igen från allt detta, känns som en omöjlighet

Och sambon har rätt att ta (min) lgh om han får större delen av vårdnaden och jag får hanka mig fram i boendet i så fall. Men jag vill ju att barnen ska ha det tryggt så då måste det bli så. Men fortfarande sådan skuld för min äldsta dotter. Hon som hade mig där i 3 år innan detta hände. Innan andra barnet kom. Nej detta känns fullständigt hopplöst. Nämnas ska att jag fick ECT som inte var helt motiverat (inte så djupt deprimerad, mer panik) och jag blev tvingad kan man säga. Utvecklade en stark hälsoångest därefter som jag fortfarande brottas med, 3 månader senare. Har förstått det fr läkarna att det är inte ?farligt? men kan inte släppa det. Har ngn annan här gjort ECT, och hur upplevde ni det i så fall? Att tvinga ngn till något brukar dock aldrig sluta bra, inte i mitt fall i alla fall, gjorde ju allt bara värre.

Ja du har då verkligen ställt till det för dig själv!

Och sen verkar det som att du letar offersympatier, det är inte synd om dig.

Du var medveten om dina förutsättningar och varför du valde att bli gravid en gång till.

Nu står du där du står.

Ja du har då verkligen ställt till det för dig själv!

Och sen verkar det som att du letar offersympatier, det är inte synd om dig.

Du var medveten om dina förutsättningar och varför du valde att bli gravid en gång till.

Nu står du där du står.

Gå och trolla i en annan tråd istället, eller skaffa dig ett liv.

Ja ställt till det för mig kan man väl säga. Men att jag skulle varit medveten om att jag skulle bli sjuk är en annan sak.

Känns som du fokuserar mycket på fel saker.... läxor t.ex... dina barn är typ bebisar och det dröjer ju så lääänge innan det ens blir aktuellt. Och om sånt är ett stressmonent är väl peefekt då att pappan tar?

Så små barn som du har behöver ju bara dig, sin mammas närhet och kärlek, de första åren. Försök koppla bort resten tills vidare om du kan! Din äldsta dotter vill mest ha din famn garanterat

Tack för din input!