40+ med vuxna barn

Du behöver hitta tillbaka till dig själv. Engagera dig i hobbies, kurser, aktiviteter, självutveckling... Lev genom dig själv, inte genom att ha barn hemma tills du är 50. Jag är snart 40 och om ett par år är mina barn vuxna. Jag njuter av att de är mer och mer självständiga och jag har möjlighet att fokusera på mig själv och mina intressen igen. Så småningom kommer kanske barnbarn och då har jag åter igen barn att engagera mig i så jag vill passa på att leva mitt eget liv nu när jag har tid möjlighet. Jag känner att runt 40 är en perfekt tid i livet att vara barnfri. Jag går all in för min karriär, fixar till mitt hus precis som jag vill ha det, hade det inte varit pandemi så hade jag passat på att resa lite med min man. 

Barnfri betyder inte att man måste festa och nya vänner går att skaffa även som vuxen. Man måste inte återgå till sitt gamla liv bara för att barnen växer upp, det går att ha ett helt nytt liv när man går in i en ny fas.

skaffa Ett till barn när du är 31 så löser det sig

Sen kan man ju faktiskt umgås med sina barn trots att de är vuxna. Du kan även hitta en partner. Du behöver inte tänka att du ska bli ensam.
Jag är snart 28 och har inte ens börjat fundera på barn. 

Hemmaboende barn eller ej har ingen direkt inverkan på ensamhet.

Det påminner lite om dem som skaffar barn och sen utbrister att nu kommer de aldrig någonsin vara ensamma igen. Skapar man goda relationer till sina barn har man sannolikt kvar dem oavsett hur gamla de blir, skapar man dåliga relationer så finns risken att de inte önskar att ha kontakt.

Det du syftar på är väl egentligen att du är rädd för att bo på egen hand? Det är en helt annan sak. Det kan jag förstå kan kännas jobbigt att inte ha någon att äta middag med, se på en film tillsammans med, ta en kvällspromenad. Men allt det kan man bjuda in barn och vänner till.

Vad skulle vara annorlunda om du fick ett till barn vid 31 år som flyttar hemifrån när du är 50 år? Skulle du inte ha samma rädsla för att bo ensam då? Bara för att du är äldre skulle den känslan automatiskt försvinna?

Du ska nog analysera och ta tag i grundproblemet istället för att fly problemet med att skapa barn. Inte helt schysst att lägga den bördan på ett barn.

När jag var 40 var min äldsta 22 och precis nyutflyttad.
Dock skaffade jag en liten till ett par år innan, idag är det "barnet" 20 och jag går mot 60. (Ett fåtal år kvar.)

Jag har således haft hemmaboende barn i ca 40 år! 

Du vet ju inte hur du känner om 15 år när dina barn är vuxna. Då kanske du kommer tycka att det är jätteskönt att de flyttar ut. Sedan kan man inte bygga sitt liv på att ha dina barn som sällskap. Du måste försöka skaffa nya vänner och kanske en man som sällskap. De finns där ute!

Det är väl mer att jag kommer sakna att vara behövd, egoistiskt kanske, men jag mår så bra av att veta att jag har en uppgift för dem varje dag och att ha den fysiska närhet och kärlek som de ger (och får). Det är så tyst när de väl är iväg och jag njuter av det kanske en helg när den chansen kommer, men sen längtar jag ihjäl mig. Sen är det väl att jag tycker egentligen två barn är för lite, är själv uppväxt i en stor familj och det har varit så tryggt.