17 och kan inte bo hemma

Vad är det att utveckla? Du skriver att ni bråkar konstant för att dom inte lyssnar på hur du mår. Det betyder ju att du tar upp det hela tiden. Tänk om din mamma tog upp sitt nageltrång varje dag och ville ha stöd för det. Hade du orkat lyssna?

Vad är det att utveckla? Du skriver att ni bråkar konstant för att dom inte lyssnar på hur du mår. Det betyder ju att du tar upp det hela tiden. Tänk om din mamma tog upp sitt nageltrång varje dag och ville ha stöd för det. Hade du orkat lyssna?

Jag pratar inte jämt om mitt mående utan mer när de blir fel och de brukar också ofta ta upp i bråken hur jag mår och vill att jag ska förklara hur jag mår. Tror du kanske fått uppfattningen om att jag hela tiden går runt med en offerkofta och bara sprider mina tankar om mitt mående överallt, men jag kan försäkra dig om att så är inte fallet. De kommer som sagt upp i bråk och de brukar vilja att ja berättar hur jag mår. När jag berättar ser det ut som att de tar in vad jag säger, men problemet är att de gör dom inte för de blir ingen skillnad ändå. Det är komplicerade situationer. Jag har svårt att prata med skolkuratorn eller bup eftersom jag gjort det tidigare i förtroende och dagen efter dök soc upp på skolan. Jag har alltid känt att de på bup behandlat mina situationer tidigare fel och är rädd att samma sak händer igen. Det är det hela problemet ligger. Jag vill få hjälp men jag vågar inte pga tidigare situationer. 

Ja men om du inte kan bo hemma så är det ju soc. som fixar fosterhem. Du vill ju det.

Jag tar inte upp mitt mående hela tiden på det sättet. Det blir bråk och sen dras känslorna in och mina föräldrar brukar fråga om mitt mående. Det är lite det som är poängen också för när jag berättar hur jag mår blir det ändå ingen skillnad och vi kommer ingenstans trots att vi pratar om det och de säger att de förstår och ska göra annorlunda osv. Låter lite som att du fått uppfattningen om att jag sätter på mig en offerkofta och varje dag går runt och pikar mina föräldrar om att jag mår dåligt, men så är inte fallet. Jag pratar helst inte om mitt mående så när jag väl gör det önskar jag bara att bli lyssnad på, vilket inte händer. De brukar ofta ta upp annat och inte lyssna helt enkelt. Jag vet inte vad din defenition av offerkofta är. Allt jag vet är att jag bara är väldigt utmattad. Sen är det väll en ganska stor skillnad på nageltrång och ens barns psykiska ohälsa. Nej jag hade inte orkat lyssna på nageltrång, men mitt barn psykiska ohälsa hade jag mer än gärna lyssnat på när de väl öppnar upp sig. Jag vet inte om du föreslår att jag bara slutar prata om det och stänger allt inom mig? Redan provat det, och kolla hur det slutade. 

Det är väl inte så konstigt att din mamma säger så om du bara klagar på henne jämt och säger att hon gör fel hela tiden. Din pappa skakade dig en gång. Ja det var väl inte helt ok men du lär ju själv ha gjort nåt innan. Dina föräldrar gör fel, skolan gör fel, bup gör fel....... Du då? Du är snart vuxen. Skaffa ett jobb och flytta hemifrån.

Asså dina föräldrar frågar ju hur du mår. Uppenbarligen bryr dom sig. Vad vill du att dom ska säga och göra då? Du får prata med bup igen och eftersom du tycker att dina föräldrar är skit så kanske du kan flytta till fosterhem.

Ursäkta alla tråka svar du har fått. Du är ännu ett barn och behöver dina föräldrars förståelse, omtanke och stöd, och det verkar du inte få i den mån du behöver. Inget är ditt fel. Jag var i samma situation som dig.

Om du är 17 bör du ha 1-2 år kvar på gymnasiet, stämmer det? Fortsätt sköta dina sysslor och studier. Om du kan, fixa ett extrajobb eller i alla fall sommarjobb om du inte redan har det på gång. Sen är det bara att bita ihop de åren du har kvar på gymnasiet. Blicka framåt när det blir jobbigt och bråkigt, håll ut! Just nu går det troligtvis inte att göra något annat. Förutom att planera för efter gymnasiet. Lägg all fokus på det.

Det lättaste är att söka in på ett universitet långt ifrån där du bor nu, söka studielån och bo billigt på en studentkorridor. Annars försök flytta till annan ort eller land. Själv flyttade jag till Norge. Lätt att få jobb som svensk och där jobbade jag ihop en mindre förmögenhet trots att jag inte hade någon utbildning utöver gymnasiet.

tack för att du förstår 

Vad gjorde BUP tidigare som du anser var fel? och vad är det du skulle vilja de gor?

Värst vad tråkiga svar du har fått. Det spelar egentligen ingen roll om hur dina föräldrar egentligen är eller var deras avsikter är. Det verkar som att de inte är personer du mår bra av att bo med, och såklart ska du då börja jobba för målet att inte längre bo hos dem. Du blir ju 18 snart, och om du klarar av att bita ihop och skaffa ett jobb så kan du ju flytta hemifrån, och försöka försörja dig själv. 

Jag vet hur det känns att vara i en sådan situation som du verkar vara i. Det gäller att man bestämmer sig kring vad man är villig att förlora, och vad som är värt att satsa på i förhållande till hur illa det är. Du kan ha mer makt över ditt än du tror, det gäller att man står på sig ordentligt även om jag vet det kan vara svårt, eller nästintill omöjligt beroende på situationen. Men om du klarar det så är att flytta ut vid din näsa födelsedag mitt första förslag, förutom att skaffa jobb.

Vet inte om jag helt förstått situationen. Men jag vet själv hur det var när jag fortfarande bodde hemma, dock då med min mamma och hennes nya man. De störde sig på in princip allt jag gjorde och var. Jag var redan en väldigt blyg, snäll, konflikträdd, osäker tjej som ofta var instängd på mitt rum. Skötte mig och gjorde det jag skulle. Men de hittade fel ändå, speciellt min mammas man. 

 För min del var min flykt mitt rum, och att träna på gym. Att vara hemma var nästan bara ångest för mig för min mammas man ständigt skulle provocera mig och starta bråk och diskussioner utav absolut ingenting. Kunde liksom sitta tyst men ändå startades det bråk om det minsta han kunde hitta bara för att trycka ned mig, och mamma vågade aldrig säga ifrån utan lät han hållas. 
 Till slut tappade jag så mycket respekt för honom att jag slutade äta hans mat, slutade prata med honom och var väldigt hård och on point mot honom, jag slutade att bli upprörd eller reagera när han försökte provocera mig och höll mig istället helt kolugn och "ägde" situationen, fick honom att då istället känna sig dum. Han tog fram sidor jag aldrig någonsin haft mot någon. 

 Konstigt nog så är relationerna till dem väldigt bra idag. Min mamma står jag jättenära och hennes man är idag jättesnäll, dock kommer jag aldrig kunna få en  djup relation med honom eftersom jag har den dåliga erfarenheten. Tror att det som fick dem att ändras var min attityd till dem, att jag helt enkelt inte pallade deras beteende mer och tappade respekt. 

 Men i alla fall- om jag förstått din situation rätt och de aldrig verkar vilja förstå dig och dina känslor hur mycket du än blir upprörd och försöker förklara dig- försök göra annat med din tid. Spendera mindre tid hemma. För att slippa de ständiga diskussionerna som inte leder någon vart- försök att sluta förklara för dem. Var bara kortfattad men tydlig men acceptera någonstans att de ändå aldrig riktigt kommer förstå och släpp det sen. Skriv av dig eller få ut dina känslor och tankar någon annanstans. 
 För mig funkade det väldigt bra att sluta brusa upp och istället hålla mig lugn och "ägande" av situationen. Det gör att man får mycket mer respekt.
 
 Vet inte om det var till någon hjälp alls. Men ibland måste man distansera sig och acceptera att vissa inte förstår en, ibland är det inte förän då de faktiskt verkligen börjar försöka förstå och respektera en.

Tack det här var faktiskt väldigt fint skrivet och lite ögonöppnande. Vi har ganska liknande situationer och jag ska ta in det du skrev 

Å vad jag känner igen mig i din berättelse. 
Min son fick diagnosen ADD och ASD i 9:an. För ett år sedan. Vi bråkade mycket innan och mest för att jag inte förstod honom. Mitt sätt att vara mamma som jag varit mot hans tre äldre syskon fungerade inte och jag fattade ingenting! 
Jag behövde lära mig hur han tänker och nu har vi det jättebra, det är lugnt och inge bråk. 
Han klarar inte 5 dar i rad i skolan och som förälder är det jättesvårt. Man "ska" pallra sig upp och gå tills skola och jobb oavsett...

Det är ff svårt och jag biter mig ofta i tungan. Men det funkar bäst om han får ta allt i sin egen takt och på sitt sätt. 
Nu övningskör han med mig och då brukar vi samtidigt kunna prata om mycket. 
Han håller sig mest på sitt rum annars, inget behov av att umgås. Det är trist för mig men jag vet ju att han mår bäst så. 

Jag sänder all min styrka till dig. Jag förstår också att det är svårt för dina föräldrar. De behöver lära sig lite mer om dig tror jag. 

Mvh. Carina

Du behöver få prata med någon om ditt mående och hur du har det hemma. Eftersom du inte känner att du kan prata med skolpsykolog eller bup, föreslår jag att du kontaktar BRIS. Där kan du också vara helt anonym. 

Men herregud vilka svar?! Många av dom som skrivit undrar man verkligen vart dom fått luft ifrån.. Att säga att "antagligen pratar du om ditt mående hela tiden, om din mamma hade pratat om nageltrång varje dag, hade du lyssnat?" är SÅ fel att skriva. Det går inte att jämföra. Det mentala måendet är så otroligt viktigt att prata om och det kan leda till riktigt allvarliga saker som händer om man inte pratar om det. Att folk här förminskar sånt får mig att må dåligt på riktigt. Fattar ni hur sinnessjukt det är att säga sånt till en person?! Jag är en person som har hanterat psykisk ohälsa i över tio år och hade någon sagt det till mig hade jag mått ännu sämre. Skäms på er!

Om du verkligen vill sticka så vänd dig till socialen. Men det känns som att du hade blivit hjälpt av att prata med någon, kanske en psykolog. Och dethär med mediciner, det är lätt att bli avskräckt om en sak inte funkar. Pröva dig fram, det finns jättemånga mediciner för ADHD, ADD, depression, ångestdämpande osv, vad man nu känner att man behöver. Håll en öppen dialog med en läkare, testa ett par veckor, funkar det inte så byt ut. Det kan ta tid (jag har hoppat mellan depression- och ångestdämpande mediciner i drygt sju år och har ännu inte hittat rätt) men ibland hittar man saker som hjälper mer än de andra. Stor kram till dig, hoppas du mår bättre snart <3

Det är ju precis den här mentaliteten som är orsaken till så mycket skit....

Enligt min mening så "fostrar" detta daltande barn till att växa upp till vuxna som anser att hela samhället ska anpassas efter deras behov, istället för att de ska behöva anpassa sig.
Om jag tycker det är jobbigt att gå upp på morgonen 5 dagar i rad så är det inte mig det är fel på, det är systemet som är upplagt fel, då ska det ändras på systemet? Jag ska få egna personliga regler att leva efter som passar mina önskemål?

Nä, det där håller inte.

Mycket möjligt att en del har "personlighetsstörningar" eller "kemisk obalans i hjärnan" eller vad det nu må vara. Men problemet ligger hos individen.
Ansträngningar ska då göras för att finna sätt att möjligöra för individen att anpassa sig, inte "sänka ribban" eller andra anpassningar av samhället runt omkring individen, det är att jobba med problemet från fel håll. 

Hon berättar bara om sin historia. Jag tror inte hon försöker ändra samhällets krav utan endast förstå hur hon ska hjälpa sin son att följa dem. Stöd från föräldrar ger mycket mer än vad man tror. Jag skulle rekommendera att du kanske läser på lite mer om psykisk ohälsa med tanke på att du skriver "Kemisk obalans i hjärnan eller vad det nu må vara". Jag förstår att saker kanske var annorlunda när du växte upp och att du lärt dig förtrycka dina känslor istället för att prata om det, men saker förändras. Hon har heller aldrig påstått att problemet inte ligger hos individen själv. Det enda hon berättade om var hur hon som mamma hade svårt att förstå honom och ville hjälpa, vilket jag förutsätter att de flesta föräldrar vill. "Den här mentaliteten" är i min mening inte orsaken till all skit utan att föräldrar och andra inte värderar mående tillräckligt. Den mentalitet du har brukar ofta leda till att man förtrycker känslor vilket, återigen, inte kommer leda någon vart heller. Sök upp det också när du ändå håller på för det finns det enormt mycket forskning kring. "sänka ribban" är inte samma sak som att förvänta sig att samhället ska ändra sig bara för dig. Hennes son kanske behöver ta egen tid och inte gå i skolan eftersom han inte orkar. Men då är det ju fortfarande hans problem själv, skolan kommer inte vänta på honom och jag är säker på att individen är fullt medveten om det. Däremot kan det vara det hennes son behöver, tid bort från skolan och förståelse. Men samhället väntar inte.