Män är sämre på att läsa signaler, och inbillar sig att tjejen är intresserad. När hon bara är glad, social och trevlig.
Han bör inte fråga om hon vill fika t ex, för det troligaste är att hon inte är intresserad.
Stämmer?
Jag tycker det är jättesvårt. Jag tycker det ska vara lika, att både män och kvinnor ska kunna ta initiativ. Men jag vågar aldrig göra det av rädsla att få nobben. Jag tog mod till mig för två år sedan och bjöd en man på kaffe på ett fik faktiskt. Det gick bra och vi började försiktigt träffas. Tyvärr så blev det inget allvar. Så kanske jag törs igen nån gång?
Men det är faan inte lätt!
Jag förstår ärligt inte problemet.
När jag var skild och i dejtingsvängen blev jag uppringd av en pappa till en klasskamrat till ett av mina barn och han undrade om jag ville träffas och fika. Hade precis träffat någon då och pappan var inte riktigt min typ av man, men jag tackade faktiskt för erbjudandet och sa att jag var smickrad, men nej tack.
I mina ögon är han faktiskt modig för att han vågade fråga. Och jag beundrar honom för det. Skulle aldrig falla mig in att nedvärdera eller se ned på honom att han skulle ha läst några signaler dåligt eller fel.
Jag frågade en bekant - attans snygg och sexig karl, som jag vet var singel om vi inte skulle gå på dejt. Han tackade nej och visst kändes det trist att få nobben och veta att man inte duger som flickvänsmaterial, men det var bara att gå vidare.
I nätdejtingsvängen var det jag som bad om att ses irl alla dejter jag var på.
Skulle dock passa mig för att fråga kollegor om det nu inte är en arbetsplats med flera hundra anställda och man jobbar på olika avdelningar. Och man måste veta lite om personen innan man frågar irl om det inte är nätdejting.
Personen måste ju vara singel, ha lite samma intressen osv. Sedan är det bara att fråga.
Jag förstår ärligt inte problemet.
När jag var skild och i dejtingsvängen blev jag uppringd av en pappa till en klasskamrat till ett av mina barn och han undrade om jag ville träffas och fika. Hade precis träffat någon då och pappan var inte riktigt min typ av man, men jag tackade faktiskt för erbjudandet och sa att jag var smickrad, men nej tack.
I mina ögon är han faktiskt modig för att han vågade fråga. Och jag beundrar honom för det. Skulle aldrig falla mig in att nedvärdera eller se ned på honom att han skulle ha läst några signaler dåligt eller fel.
Jag frågade en bekant - attans snygg och sexig karl, som jag vet var singel om vi inte skulle gå på dejt. Han tackade nej och visst kändes det trist att få nobben och veta att man inte duger som flickvänsmaterial, men det var bara att gå vidare.
I nätdejtingsvängen var det jag som bad om att ses irl alla dejter jag var på.
Skulle dock passa mig för att fråga kollegor om det nu inte är en arbetsplats med flera hundra anställda och man jobbar på olika avdelningar. Och man måste veta lite om personen innan man frågar irl om det inte är nätdejting.
Personen måste ju vara singel, ha lite samma intressen osv. Sedan är det bara att fråga.
Normala, sociala män har inga problem att läsa signaler och avgöra om en tjej är intresserad eller bara trevlig. Och skulle det vara ett gränsfall och de frågar ändå så fattar de snabbt och backar de snyggt när tjejen visar att de tagit fel på intresset.
Alltså, det är ju trevligt om killar kan ta initiativet att bjuda en på en fika, men de skulle ju kunna låta bli att göra det med pengarna i ena handen och kuken i andra.
Vet inte hur det är för andra män, men jag vet att jag inte är bra alls på att läsa signaler. Så jag tar aldrig initativ, tror aldrig jag flörtat heller för den delen, åtminstone inte sen tonåren.
Jag förstår ärligt inte problemet.
När jag var skild och i dejtingsvängen blev jag uppringd av en pappa till en klasskamrat till ett av mina barn och han undrade om jag ville träffas och fika. Hade precis träffat någon då och pappan var inte riktigt min typ av man, men jag tackade faktiskt för erbjudandet och sa att jag var smickrad, men nej tack.
I mina ögon är han faktiskt modig för att han vågade fråga. Och jag beundrar honom för det. Skulle aldrig falla mig in att nedvärdera eller se ned på honom att han skulle ha läst några signaler dåligt eller fel.
Jag frågade en bekant - attans snygg och sexig karl, som jag vet var singel om vi inte skulle gå på dejt. Han tackade nej och visst kändes det trist att få nobben och veta att man inte duger som flickvänsmaterial, men det var bara att gå vidare.
I nätdejtingsvängen var det jag som bad om att ses irl alla dejter jag var på.
Skulle dock passa mig för att fråga kollegor om det nu inte är en arbetsplats med flera hundra anställda och man jobbar på olika avdelningar. Och man måste veta lite om personen innan man frågar irl om det inte är nätdejting.
Personen måste ju vara singel, ha lite samma intressen osv. Sedan är det bara att fråga.
Är så jäkla trött på att höra att kvinnor skulle vara bättre på att läsa av sociala signaler än män. Jag är kvinna och sämre än alla män jag känner på att läsa av sociala signaler. Jag föredrar av olika orsaker att ragga själv på män, varav den främsta är att män raggar sällan/aldrig på mig. Så agerar inte jag blir jag panelhöna.
Jag har vid flera tillfällen fått för mig om någon att han tycker jag är snygg, han tittar på mig, han flirtar med mig, han vill ha mig. När jag försökt agera på det så har jag fått "Nej tack, jag är gift" som svar. Detta har hänt mig flera gånger. Då har jag ändå upplevt att någon velat ha mig, spanat in mig osv och tänkt "Det här blir enkelt". Men tydligt totalt missuppfattat situationen.
Man måste få ragga och misslyckas, man måste få ta initiativ och försöka. Man som kvinna. Vill man ha något/någon så kan man inte bara vänta utan man är skyldig sig själv att försöka, annars kommer man känna sig som en fegis. Att vilja ta bort den möjligheten för hälften av alla människor är sjukt...att chansa och kanske göra bort sig borde vara en mänsklig rättighet.
Det är män som tar initiativ. Nästan jämt är det mannen, inte kvinnan. Det är sedan gammalt och där har inte jämställdheten kommit långt.
Så om trådstartens påhitt skulle bli verklighet, skulle det nog så gott som aldrig bli några dejter.
Det är män som tar initiativ. Nästan jämt är det mannen, inte kvinnan. Det är sedan gammalt och där har inte jämställdheten kommit långt.
Så om trådstartens påhitt skulle bli verklighet, skulle det nog så gott som aldrig bli några dejter.
Fast om en kille från jobbet/bekants bekant/etc. frågar mig om jag vill fika med honom.
Hur sjutton ska jag veta om det är en invit till vänskap eller något mer?
Många är gångerna i mitt liv då det hänt att jag börjat umgås med en kille och helt plötsligt lutar han sig fram och kysser mig. Jag är helt oförberedd så jag backar eftersom jag blir chockad.
Jag har iofs autismspektrumstörning så antagligen beror det på det. Skämdes för det i så många år så berättade det aldrig. Numera berättar jag hur dålig jag är på att läsa signaler så fort jag börjar umgås med en ny kille.
Tyvärr verkar majoriteten av killar inte vilja ha nya tjejkompisar, de verkar bara intresserade av en om det kan bli något sexuellt. Varför? Vi har ju oftast jättekul ihop, så ska han förstöra det genom att börja hångla när man är som minst beredd.
Hur ska man göra? Tacka nej till allt vad fika/promenad/picnic i parken heter om man inte är säker på att man bara vill vara vän?
Det är så svårt det där..
Om man ÄR säker på att man bara vill vara vän.
Ingen aning om ifall män är bättre eller sömre på det än kvinnor. Men kanske kan det vara så att det allmönt varit mer accepterat för män än kvinnor att vara mer på, så att kvinnor därdör väntar till de är mer säkra?
Men jag har ingen aning om det finns sådana generella skillnadee.